tisdag 29 november 2011

Slösa inte energi i onödan!


Jag tror att jag har skrivit nån rad om detta tidigare någonstans, kanske till och med här på bloggen. Jag minns inte men å andra sidan har jag aldrig påstått att jag har något minne att tala om heller... Hur som helst har jag efter åratal av frustration kommit fram till att det räcker med att man själv vet att man har rätt, man behöver inte övertyga sin "döva" debattmotståndare om det. Det kräver för mycket energi som man hellre kan lägga på något helt annat. Han/hon kommer ändå aldrig att kunna anamma något annat synsätt än sitt eget inskränkta. Det är få förunnat att se saker och ting i ett lite vidare perspektiv, lyssna på andra människors argument och först sedan skapa sig en uppfattning om vad som är rätt och fel.

söndag 27 november 2011

Varför Blogga?



För inte länge sedan fick jag en kommentar på en av mina andra bloggar - Mitt Liv Som Forumdebattör, om varför jag bloggade. Om det var för att jag var ute efter uppmärksamhet eller vad? Det är faktiskt en ganska bra fråga även om den samtidigt är väldigt självklar. Det finns ju förstås professionella bloggare som gör det för att tjäna pengar, men de flesta av oss kan ingalunda livnära oss på saken. Självklart är det ett sätt att nå ut till omvärlden med sina tankar och idéer, men också ett sätt att bearbeta sina tankar. Men framförallt är det jäkligt roligt att skriva och utvecklas språkligt. Man hittar uttyckssätt man inte trodde man hade inom sig och det är en fantastisk känsla.

torsdag 17 november 2011

Varför ska jag acceptera 3?


Varför ska man behöva göra sig till och föreställa någon man inte är bara för att bli accepterad av sin omgivning? Själv får man ju hela tiden leva med sådant som stör en å det fullaste. Människor som gör precis som de vill och inte tar hänsyn till någon annan än sig själva och sin egen dumhet. Jag brottas hela tiden med att undvika att upplysa dessa individer om hur fel de har i sina resonemang, hur lätt de gör det för sig eftersom de inte är kapabla att tänka igenom sina handlingar innan de genomförs och det är heller inte särskilt svårt att hitta enkla lösningar som eliminerar problem som uppstår. Man det är bara att svälja och försöka se glad ut, att detta innebär att man håller på att gå under inombords är (tydligen) av underordnad betydelse. För skulle man ta sig ton och verkligen uttrycka alla sina åsikter i ett sådant sammanhang blir man genast stämplad som besvärlig, Men sanningen är en annan, jag är inte besvärlig, jag är logisk och på det teoretiska planet väldigt praktisk! Min fallenhet för detta borde snarare utnyttjas än åsidosättas. Rätt man på rätt plats skulle man kunna säga, vill man få saker och ting att funka optimalt kanske man bör rådfråga någon som klarar att analysera problemet! 

Varför ska jag acceptera 2?


Är det inte lite märkligt att det finns individer som på fullaste allvar kräver att sin särart blir accepterad, men som i samma andetag inte accepterar andras rätt att hänge sig åt det som de brinner för? Subversiva människor som helst av allt vill stå utanför allting, för sakens egen skull dessutom och det är hela orsaken. Någon djupare mening finns inte utom att allting som är accepterat av samhället och som tilltalar en bredare massa än den lilla klick som de själva tillhör, är av ondo.

Jag vet att jag tagit upp det här många gånger på olika forum genom åren och det är alltid samma individer som opponerar sig. Och är det inte samma person så är det exakt samma beteendemönster, en oförmåga att ta till sig argument och lyssna på andra människor. Ytterst handlar det om elitism och viljan att verka bättre än andra. Något som dessa personer misslyckas kapitalt med. Effekten blir snarare att de blir föremål för lyteskomik i och med sitt beteende. Så egentligen ska man nog tycka synd om de som står utanför och inte vågar knacka på dörren för att komma in. För innerst inne vill de bli accepterade, vilket förstås innebär att de utarmar sig själva, eftersom de då själva blir den stora massan och måste byta ut sina åsikter mot något som de från början motsatte sig…

*Tidigare publicerat på annan plats med jag tycker det passar bättre här.

Varför ska jag acceptera?


Vi lever i en tid där allting ska vara så jävla tillrättalagt. Man ska låta alla andra göra precis som de vill och acceptera andra människors olikheter. Men frågan är varför ska jag acceptera när jag inte blir accepterad? Varför ska jag behöva anpassa mig till omvärlden när omvärlden kräver att jag anpassar mig? Varför kan jag inte accepteras för den jag är istället för att behöva förställa mig och göra alla andra till lags?

Det finns någon bibliskt över det nästan, behandla din nästa som du vill bli behandlad själv och vänd andra kinden till och så vidare. Men är det inte i sanning en paradox? Kan vi både bli accepterade och acceptera eller är det en omöjlig uppgift? I slutändan blir det nästan ett matematiskt problem där två negativa blir postiva eller nåt sånt.

Ja ja, idag är en sån dag då det känns rätt att ifrågasätta världorningen även om det innebär någon form av moment 22...

*Tidigare publicerat på annan plats men jag tycker det passar bättre här.

onsdag 9 november 2011

Tankar om språkets utveckling..

Som bekant är tankar sällan otänkta, dvs. det finns oftast någon som har tänkt dem före oss även när vi anser oss vara oerhört originella och kontroversiella. Just nu läser jag, som jag skrev om någonstans, världens dåligaste språk av Fredrik Lindström, jag är väl mitt i någonstans. Det slår mig, när jag läser hans ord att språket faktiskt utvecklas av okunskap! Det är nämligen så att den som inte riktigt behärskar språket i traditionell bemärkelse måste vara kreativ för att beskriva sådant som man inte hittar rätt ord för. Därigenom skapas ett nytt ord eller uttryck som det sedan står oss andra fritt att acceptera eller förkasta. Det allra mesta förkastas förstås annars skulle språkets grundstomme raseras. Om det ensa dagen var acceptabelt med ett visst uttryck och nästa dag ett annat. Det är en långsam process som måste ske över tid – och som sker över tid! Annars hade vi fortfarande talat och skrivit som man gjorde i språkets vagga.

Jag har inte alltid varit intresserad av språket, faktum är att det är en ganska ny företeelse för mig relativt sett, och jag kan inte så mycket heller. Jag gillar dock att uttrycka mig i skrift och försöker gärna hitta lite annorlunda vägar än de allra mest uppenbara. Grammatik kan jag väldigt lite kring, jag är väl vad man kallar självlärd eller autodidakt, men nu när min nyfikenhet har väckts vill jag ta igen det jag missade under min skoltid men ordklasser, pronomen, subjekt objekt och adverbial och allt vad det heter. Jag spiller ingen tid när det gäller att införskaffa litteratur på området, allt för att förkovra mig, utöka mitt ordförråd och för att finna ny inspiration till nya uttrycksformer.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...