onsdag 12 november 2014

WOW, Jag har fått mejl från DAN BROWN!!



Eller inte kanske, om inte Dan Brown har den här mejladressen. Det verkar högst osannolikt att så skulle vara fallet.





onsdag 29 oktober 2014

Man vill att jag ska skriva åt dem!


Visst är det kul när någon uppmärksammar det man skriver. När någon skickar ett mejl om man inte kan tänka sig att skriva ett inlägg om deras produkt för att de beundrar ens blogg så mycket. Naturligtvis rör det sig om standardmejl som skickas ut till ett stort antal bloggare men man får ändå känslan att någon verkligen gått igenom och gillat det man har skrivit.


Idag fick jag ett sådant mejl. Vad man ville att jag skulle skriva om låter jag vara osagt men nog är det lite intressant att man inte någonstans nämner vilken blogg det är frågan om. Det kanske inte spelar någon roll för 98 % av alla bloggare men för mig som har 17 bloggar (eller vad det är) skulle det vara trevligt att veta vilka av alla bloggarna man vill att jag ska skriva ett reklaminlägg på.


tisdag 28 oktober 2014

Är jag en översittare nu också?


Det kanske jag är, omedvetet i så fall. Lägger man sig i en diskussion, har en avvikande uppfattning om ett känsligt ämne, och kanske uttrycker sig lite för torrt, riskerar man i alla fall att kallas för detta. Jag har i och för sig tidigare blivit kallad för t.ex. besserwisser så konceptet är inte okänt för mig. Kanske beror detta på att jag baserar mina åsikter på fakta hellre än affekter i större utsträckning än de jag diskuterar med. För det är väl onekligen så att man inte kan hålla det känslomässiga uttrycket i schack om man går till personangrepp? Tänk på det nästa gång ni är i en diskussion, håll er till sakfrågan och lämna personangreppen utanför.

Tänka sig, det är nästan alltid när det handlar om politiska debatter och främlingsfientlighet. Undrar vem det säger mest om?



fredag 24 oktober 2014

Dagens ROS!


Efter min upplevelse på Mekonomen var jag minst sagt irriterad. Hjärnan gick på högvarv medan jag försökte hitta en lösning på mitt problem. Det är fredag eftermiddag, vem kommer att ha tid att hjälpa mig med lamporna? Märkesverkstaden är väl bara att glömma, dessutom lär det bli så in i hoppsan dyrt.

Eftersom jag skulle handla ett par småsaker sprang jag snabbt in i affären. Där inne stöter jag på ett par vänner som jag inte har sett på länge. Jag antar att jag är märkbart stressad och irriterad och efter diverse okvädningsord (över Mekonomen) från min sida får jag ett tips.

Strax får jag än vägbeskrivning jag inte kan redogöra för längre. Inte för att jag körde vilse men stället låg inte där jag fick för mig i alla fall. Nåja, jag hittade dit.

När jag kliver in ser jag att de märkbart håller på att stänga för kvällen. Klockan är väl lite över fyra eller så. Jag förklarar i alla fall snabbt mitt ärende och undrar om det finns möjlighet att få hjälp med lampan. ”Javisst kompis” får jag till svar. ”Inga problem, det ordnar vi”.

Man kan väl säga att det är hyfsat trång att komma år halvljuslamporna men strax är den första på plats. Man måste plocka ur batteriet och sånt för att komma åt men det gick på nolltid. ”ska vi fixa den andra sidan också?” Självklart vill jag det eftersom den säkert kommer att gå sönder snart ändå. De brukar hålla ungefär lika länge. ”javisst kompis, inga problem” säger han.

Det var kanske lite omständigare än vad han först trodde och det måste plockas bort en hel del för att det ska gå att komma åt. Två personer håller på minst i en halvtimme, kanske lite mer, för att få det att funka. Det är en som håller bort grejor medan den andra lyser och tittar i en spegel för att överhuvudtaget se nånting. Det tar tid och jag märker att killen har andra planer för kvällen. Det kommer folk som väntar på honom och så vidare. Tålmodigt fortsätter arbetet tills allt är klart. Jag är fantastiskt nöjd!


Men nu kommer det bästa. Jag hade inga kontanter på mig och menade att jag kunde komma in på måndag och betala. ”javisst kompis, inga problem”. Jag, som absolut främling, alltså betrodd att komma tillbaka med pengar för ett jobb som han gjort! Självklart kommer jag att göra detta och i och med detta inlägg anser jag mig också ha rekommenderat verkstaden till alla er andra som befinner er i Växjö. Det är absolut inte sista gången jag kommer att anlita VÄXJÖ AUTO KLINIK!


Dagens RIS!


Jag var och skulle ha nya halvljuslampor till bilen idag. Inte konstigt om man har en Volvo 240. På en Citroen C5 byter man inte själv lika lätt. Hur som helst var det inga som helst problem att få köpa lamporna. Jag fick till och med försäljaren ut att hjälpa mig att byta den ena lampan. Det var förstås trångt och jävligt och jag kunde heller inte själv.

Försäljare gav till slut upp och lyckades inte med uppgiften. Han skickade mig i stället till Mekonomens verkstad (samma byggnad, annan kassa) för att de skulle hjälpa mig. Men se härt var det tvärstopp! Och det är inte bara det att det inte kunde hjälpa mig, det var deras attityd. Det fanns verkligen NOLL servicemindness! Det var som att köra huvudet i väggen. Sannolikt kommer jag aldrig att sätta min fot där igen!

torsdag 2 oktober 2014

Minnen av mor 1


Nu har det gått ett tag sedan jag lade min mor i jorden. Ja, jag gjorde det förstås inte själv utan det gick till så som sådana där saker gör. I början kunde jag inte tänka på det överhuvudtaget, jag brast i tårar omedelbart. Speciellt när jag just hade fått beskedet och vid tillfället befann mig på Gekås i Ullared. Jag undrar fortfarande vad folk tänker som ser en vuxen karl sitta och gråta i varuhuset…

Hur som helst har det nu gått ett tag och självklart ploppar det upp en del saker i huvudet. Och eftersom jag tydligen har någon form av ADD så kan det skifta väldigt snabbt. En sak som ständigt återkommer är en händelse från när jag var, kanske tio år gammal. Jag minns faktiskt inte riktigt, det är trots allt ett tag sen. Mamma kom hem från jobbet och hade med sig en KEMILÅDA till mig. Det var något som jag hade velat ha länge. Jag tror till och med att det var två stycken.


Vad man kunde göra med dem har jag förstås glömt men det var lite olika provrör med olika ämnen som man kunde blanda och på så sätt få olika kemiska reaktioner. Jag tror att det följde med någon sorts instruktion på experiment man kunde göra och var som skulle hända om man blandade de olika ämnena, men jag tror aldrig att jag läste den. Jag blandade och hade kul! Och hittade till slut den optimala blandningen av soda, syra och vatten för att får en riktigt cool effekt. Det är så som jag minns det i alla fall. I det ögonblicket älskade jag min mamma mer än något annat på jorden!


söndag 14 september 2014

På självaste valdagen!


Det här är väl sista chansen innan det är för sent för denna gång men jag kan inte låta bli att kommentera det här utskicket jag fick för någon dag sen. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att man på ett sådant här utskick försöker att norpa några röster på det här sättet. Speciellt som SD påstår sig vara MOT rasism. Citatet är förstås isig inget ställningstagande utan ett uttryck för ren fakta. Det som är det anmärkningsvärda är hur det tolkas på andra sidan av kuvertet. Ni kan dra Era egna slutsatser. Jag tror att Ni som hittat hit och läser vad jag skriver om kan tänka själva och är begåvade nog att dra egna slutsatser.



torsdag 14 augusti 2014

Vad gäller egentligen på handikappsparkeringen?

Jag blir lite förundrad ibland och undrar hur man har tänkt. Följade två bilder är tagna precis bredvid varandra, det är alltså samma parkeringsplats. Till saken hör att biljettautomaten inte tillåter att man lägger i mer pengar än för en timme. Ska man köpa tre entimmars biljetter då? Sen får parkeringsvakten helt enkelt använda addition för att räkna ut när tiden går ut?




EDIT: Det slår mig, när jag tittar på bilderna igen att det faktiskt inte står något om avgift på handikapparkeringen. Betyder det att den är gratis?


onsdag 23 juli 2014

Vem är du? Vem är Jag?


Det är det eviga frågan som har stötts och blötts sen urminnes tider. Känner man verkligen någon annan än sig själv till 100 %? Kanske känner men inte ens sig själv fullt ut i alla situationer. Dock hade jag här tänkt resonera kring vad man egentligen vem om de man lär känna på olika sociala medier. Är de verkligen de som de utger sig för att vara? Om inte, kan man genomskåda dem eller är det möjligt att förställa sig till den milda grad att man helt smälter in i den rollpersonlighet man är ute efter att imitera?

Jag tror att jag skulle kunna vara en personlighet som jag inte alls är egentligen när jag är online. Jag vill påstå att jag i vissa sammanhang också är det. Det är inte mig ni ser, ni ser någon sorts kopia. Någon som försöker smälta in i sammanhanget.

Vad är jag ute efter? Vad är DU ute efter? Är det att provocera eller söka information om andra människor? Om jag ger dig min ärliga uppfattning och åsikt i alla situationer skulle du kanske inte umgås med mig, kanske förställer jag mig för att hamna i en bättre dager. Du vet inte om jag har rymt och vårdarna söker efter mig. Jag vet inte om du är en galen yxmördare som står utanför min dörr nästa gång jag öppnar. Har du använt vår sociala relation till att samla uppgifter om mig?


Helt ärligt så är jag mer komplicerad än vad din hjärna klarar av att processa. Vad är din ursäkt?

tisdag 22 juli 2014

Sagan om den odräglige tidsstudiemannen -eller- Den vedervärdige


Gunnar var en svarthårig man med lika svart mustasch. Han hade de senaste åren fått en begynnande flint men han lotsades inte om den. Han tänkte att om han inte låtsades om den så fanns den inte. Det var dock inget utmärkande drag hos honom. Flinten syntes, det gjorde den, men det var inget särskilt med det. Det var mest Gunnar själv som tyckte det var jobbigt. Han grät sig till sömns varje kväll och han talade helst inte om det. Proteinschampo köpte har i smyg för att återställa det hårsvall som en gång varit hans stolthet.

Han hade hållit på med alla möjliga medikamenter under en ganska lång tid, men inget ville hjälpa. Han kokade inombords och skämdes för sin kala hjässa. Han märkte inte att alla runt omkring honom inte brydde sig nämnvärt om det och tyckte att det var naturens gång. En del män får en flint medan andra inte får det, så enkelt var det med det.

Till slut drabbade det Gunnars humör. Kunde inte han ha hår på hela huvudet skulle minsann ingen annan det heller. Till Gunnars förtret var det inget han kunde påverka. Han försökte med all sin tankekraft men omgivningen blev inte mer flintskalliga för det. Istället innebar det att han insåg sin egen situation mer och mer. Han stod snart inte ut längre. Han måste få utlopp för sina aggressioner. Kunde han inte påverka sin omgivnings hårväxt fick han ta till andra metoder.

Han började kartlägga de andras vanor, om de körde bil eller cyklade till jobbet. Vad det var för slags bil de hade, hur ofta de kom för sent och så vidare. Det där sista lade han extra stor vikt vid och förstod snart att han kunde utveckla det till sin egen fördel. Han skulle kartlägga de andra till den milda grad att han senare kunde använda det som utpressning. Han skulle utnyttja tiderna för egen del och se till att han verkligen fick de bästa passen på jobbet. Var det någon annan som råkade få någon fördel skulle han snabbt vara där och rätta till.

Sagt och gjort. Han skaffade sig ett tidtagarur. Ett sånt där man har när man mäter hur fort en löpare springer runt en bana. Man kunde mäta mellantider och räkna ut en massa möjliga saker. Han var dock endast intresserad av totala tider. Nu skulle alla tider hållas till punkt och pricka och hans skulle skaffa sig tillräckligt med kunskap om de andra så att han kunde utpressa dem. På så sätt kunde han dra nytta av friheten som arbetsplatsen åtnjöt, medan hans arbetskamrater skulle hållas i strama tyglar.

Det gick bra för honom. Det tog inte lång tid innan han fick specialuppdrag och kunde styra sina arbetstider helt själv. Inte nog med det, han hamnade i en sådan maktposition att hans ord faktiskt betydde något när han röt till på de andras små minuter här och där. Ingen skulle få tjäna in någon minut utom han.


Vad han inte visste, eller inte förstod, var att hans arbetskamrater var helt på det klara med vad det var han höll på med. De skrattade bakom ryggen på honom. Inte för att han började bli flintskallig som han hela tiden varit så rädd för. Nej, de skrattade åt det psykiska lyte han hade lagt sig till med, åt hans kontrollbehov och åt hans dubbelmoral. Lyckligtvis för Gunnar levde han ovetandes i sin bubbla…

onsdag 16 juli 2014

Varma grönsaker


Lite märkligt att finna denna vid kyl/frysdiskarna... :-)

tisdag 15 juli 2014

Piratparfym!


Den här har jag sparat på ett bra tag. Det är faktiskt en riktigt skamlig stöld av ett känt varumärke.

Fyndiga IKEA!


Jag tyckte faktiskt att det var ganska kul!

När är det nog?


Det här är väl på något sätt en självutlämnande text men varför ska man inte ge sig på en sådan ibland? Saken är den att jag har lite problem med gränsdragningar. Jag vet inte riktigt vad som är tillräckligt och när gränsen överskrids. Detta är naturligtvis ett problem många gånger.

Jag lever ett ganska enstörigt liv, delvis självvalt. De få vänner jag har, och nu menar jag riktiga vänner, inte flyktiga bekantskaper eller folk som man kanske umgås med någon gång ibland, står mig väldigt nära. Det finns inte mycket jag inte skulle göra för dem om de bad mig. Nu är lyckligtvis dessa vänner av en sådan kaliber att det aldrig skulle utnyttja att jag inte kan säga nej till dem. Men jag har inga sådana spärrar. Jag begriper inte när det är oartigt att be om en tjänst eller något annat. Jag vet inte när jag upplevs som påträngande eller helt enkelt går över den outtalade gränsen som ändå finns mellan människor – alla människor, även de närmaste vänner eller familjerelationer.


Ibland undrar jag om jag kväver mina vänner. Eftersom jag har samlat på mig ganska få, noga utvalda sådana kan det lätt bli så att jag är väldigt ”på” när jag är på det humöret. Ibland känns det så i alla fall. Dock har jag aldrig upplevt att någon av den uttalat att det faktiskt skulle kännas så för dem. Om någon av dess utvalda till äventyrs skulle läsa detta (ni vet vilka ni är) vill jag bara säga att jag faktiskt bara vill väl även om jag kan bli för mycket ibland. Jag försöker lägga mig på en lagom nivå av kontakt när jag väl kontaktar någon men det har en tendens att antingen bli för mycket, nästan stalking, eller för lite. Det vill säga total avsaknad av all kontakt under en tid. Jag kan inte avgöra var gränsen för lagom ligger när det kommer till sociala sammanhang. Förlåt mig!


fredag 4 juli 2014

Varför säger vi Prosit?


Nyser någon, kan man ge sig tusan på att man hör ett ”prosit” någonstans ifrån. Ofta är det tätt inpå men även avlägset. Visst är det lite märkligt att en sådan kraftfull luftblåsning som en nysning är, renderar i en sådan respons? Efter en snabb sökning på nätet får jag fram en lista på samma uttryck, fast på olika språk. På Wikipedia kan man t.ex. läsa följande:

·                    engelska - God bless you!, Bless you! ([Gud] välsigne Dig!)
·                    franska - à tes souhaits! (må dina önskningar förverkligas!)
·                    tyska - Gesundheit! (Hälsa!)
·                    latinamerikansk spanska - Salud! (Hälsa!)[5]
·                    rätoromanska - Viva! - (Lev!)
·                    spanska - Jesús! - (Jesus)
·                    turkiska - çok yaşa! (Lev länge!)
·                    ryska- будь здоров![bud' zdorov] (Var frisk)
·                    finska - Terveydeksi!- (Hälsa!)
·                    isländska - Guð hjálpi þér- (Må gud hjälpa dig)
·                    Grekiska - Γιτσες - "Jitses" - (Välsigne dig)
·                    Burmesiska - phe ya (Gud välsigne dig)
·                    Ungerska - Egészségedre (För hälsan, som man även säger när man skålar)
·                    Portugisiska - Santinho (Litet helgon)
·                    Polska - Na zdrowie! (För hälsan!)

Jag har också fått för mig att ”prosit” är motsvarighet till vårt ”skål” när någon höjer en bägare för att klinga glasen med någon i sin omgivning. Beroende på var man letar hittar man att man tydligen gör det i Tyskland och Österrike. Man hittar också den alternativa stavningen ”Prost”.


Wikipedia påstår även att ”prosit” är latin och betyder ”må det gagna” eller ”må det vara till nytta”. Det stämmer ju in på både nysningen, som rensar luftvägarna, och på supen, som förhoppningsvis gör den nytta den är skapad för att göra.

onsdag 2 juli 2014

Grillsommar med grillmästarna (och andra grillare).


Igår skrev jag några ord om jämlikhet och könsroller. Det var inte det enda jag gjorde igår, jag grillade nämligen också. Under denna utövning började det hagla vilket jag inte tyckte att det skulle gör i JULI! Men det gjorde det. Jag var fast vid grillen och var tvungen att grilla färdigt, halvrått kött är inte gott… Lyckligtvis befann jag mig under tak där inte regnar in för jävligt, så det funkade.

Ljudnivån var öronbedövande när haglet slog mot plasttaket och för att fördriva tiden hade jag vänligheten att upplysa en kompis om min situation via SMS. Snart fick jag till svar att hon tyckte det var mer anmärkningsvärt att jag grillade än att det haglade i JULI. Hmpf! tänkte jag. Efter diverse SMSande fram och tillbaka kom i alla fall en ironisk krönika över medelsvenssons grillvanor på tal. Något ditåt i alla fall.

Jag vet inte om detta är en sådan krönika men det har i alla fall slagit mig, vid mer än ett tillfälle, hur märkligt det här med grillande egentligen är. Jag menar, traditionellt sett har kvinnor stått i köket och lagat mat. Mannen har arbetat. Lyckligtvis är det där på väg att förändras även om det tar tid men ser man tillbaka i tiden så är det onekligen så. Min farfar hade till exempel aldrig ställt sig i köket om så farmor hade legat sjuk i 40 graders feber. Så fungerade det på den tiden.

Men… hur är det med grillandet? Har det alltid varit maskulint? För finns ingår denna typ av matlagning i den manliga könsrollen? Varför är det så? Är det annorlunda att slänga på en köttbit på grillen än att steka den på stekpannan? Helst ska man förstås ha en öl i handen när man grillar och självklart ha byggt sin grill själv. Man grillar bäst med kol, det vet ju alla, så varför existerar gasolgrillar överhuvudtaget? Är det den öppna elden som får stenåldersmannen i oss att vakna eller är det något annat?


Vidare vill jag påstå att ni kvinnor vill att vi ska grilla. Det är inte svårt att grilla så det kan inte vara att ni nedvärderar er själva. Möjligen är det varmt och obekvämt att vända på köttet. Fast sannolikt är det väl så att ni låter oss hållas, ni är rädda att vår självrespekt ska få sig en törn. Köttet blir inte godare om det är testosterongrillat… bara så ni vet. Det är en mycket märklig företeelse.


tisdag 1 juli 2014

Jämlikhet och könsroller


Det verkar vara en envis och aldrig sinande debatt kring jämlikhet och könsroller. Jag är naturligtvis för rättvisa i alla dess former men ibland tycker jag att de här frågorna är aningen snedvridna. Oftast hör man bara röster som talar för kvinnans rättigheter i ett mansdominerat samhälle och det är säkert det stora problemet. Men man kan också konstatera det omvända.

Idag kan kvinnor klä sig med det typiskt manliga plagget slips utan att någon reagerar. Det ingår till och med i uniformer som bärs av både män och kvinnor.

Män skulle inte kunna bära kjol utan att bli uttittade. Inte ens kilt vill jag påstå även om reaktionen möjligen blir något mildare där.

En man kan utan vidare cykla på en damcykel utan att någon reagerar, faktum är att jag nästan aldrig ser något annat nuförtiden. En kvinna på en herrcykel är dock fortfarande tabu.

Män kan numera ha långt hår utan att någon reagerar nämnvärt, kvinnor ska ha långt hår för att passa in i könsrollen. En man med renrakat huvud (ej skinnhead) är det ingen som reagerar på men om det vore en kvinna så nog blickarna söka sig dit.

Åter till klädesplagg. Kvinnor kan utan vidare ha skarpa färger och intressanta kreationer. Det är ovanligt att män utmärker sig på det sättet (om man inte är hallick i en amerikansk film).

Ingen reagerar på en man med ölmage, det är accepterat. Kvinnor med för många kilon är däremot något som många finner löjeväckande.

Förresten så är en man ”hårt hållen” medan en kvinna är ”kuvad”.

Rosa är för flickor och blått för pojkar. Jag förespråkar själv grönt över hela linjen.


Inget av det här kommer att ändras inom överskådlig framtid om vi inte ser till att det ska hända. Det kräver generationer av insikt för att få tillstånd något så drastiskt. Vi är inte lika, behöver heller inte vara lika, men så länge mamma är lik sin mamma och pappa är lik sin pappa lär ingen förändring ske.

fredag 27 juni 2014

Den som ändå vore sin hjärna…


Någonstans började det säkert som ett skämt men efterhand har jag kommit på att det inte alls är en så dum idé. Om man bara vore sin hjärna, det vill säga kapade bort alla kroppsliga bihang, skulle livet bli klart mycket lättare! All fysisk aktivitet hade med ens kunna avstanna, den näring man behöver kunde väl tillförts i inläggningsvätskan (vad man nu har för nåt till det)? Jag tänker mig lite som man syresätter vattnet i ett akvarium. Jag skulle trivas faktiskt. Man kunde ägna dagarna åt intellektuell stimulans snarare än samhällets alla måsten…


Vilka är med mig? Ska vi starta en opinion?

torsdag 19 juni 2014

Glutenfritt - eller inte?


Det är ju bra att fler och fler ställen kan erbjuda glutenfria produkter, socker- och laktosfria också för den delen men det verkar det vara sämre med. Hur som helst hittade jag den här för ett tag sedan. Jag tänker inte hänga ut den plats där den kan bli funnen närmare än Växjö. Den får mig att fundera över hur kunskaperna kring glutenintolerans är på etableringarna. För Er som inte vet kan det alltså räcka med att man använt samma kniv när man skurit brödet, samma brödrost, samma skärbräda osv. Dvs. utan att diska den emellan. 

Med andra ord, ovanstående är INTE glutenfritt!

måndag 16 juni 2014

Empatifri?!



Jag har under ett antal år hävdat och varit övertygad om att jag inte är kapabel att känna empati. Nyligen inträffade händelser visar att detta inte är riktigt sant. Jag kan visst känna empati men jag slösar inte med det. Man skulle kanske kunna säga att det rör sig om selektiv empati för att erfara en dylik känsla för någon främling lär det inte bli tal om. Det krävs nog att det hamnar ganska nära min egen värld, de som betyder mycket för mig. Man måste så att säga förtjäna det. Jag känner att jag måste utforska detta vidare och kan tills vidare konstatera att empati inte är en trevlig känsla, även om det gläder mig att jag kan känna så starkt inför några utvalda få.

onsdag 11 juni 2014

Jag är en missbrukare!


Det är faktiskt sant! Jag erkänner och har kommit över förnekelsestadiet. Vilken substans eller företeelse det handlar om är jag dock inte villig att delge offentligheten i nuläget. Ni får nöja er med ovanstående erkännande.

Man varför? Ja, det kans man fråga sig. Varför missbrukar man? Finns det en inre rädsla som man måste bedöva på ett eller annat sätt? Ja, kanske. Finns det belöningscentra i hjärnan som måste stimuleras? Ja, sannolikt.

Om missbruk isig räknas som sjukdom är inte självklart. Jag vet att t.ex. alkoholism klassas som det men om det är själva beroendet eller missbruket som är klassat vet jag inte. Det skulle säkert vara intressant att forska i. Däremot är det helt klart ett dysfunktionellt beteende som är svårt att ta sig ur. Jag har nått första fasen, jag har erkänt för mig själv att jag har problem. Det får räcka just nu!

torsdag 5 juni 2014

Magnetröntgen igen..


För ett par veckor sedan var jag kallad till efterkontroll av hjärnan. Ja, riktigt så drastiskt är det väl inte. Man ska väl kontrollera så att man verkligen har fått bort alla rester av den hjärntumör jag opererade bort tidigare i år. Kanske var man också intresserad av huruvida det hade läkt ordentligt, så att jag inte hade levrat blod inne i huvudet t.ex. Jag vet inte riktigt faktiskt.

Den här gången var det dock inte lika enkelt som tidigare. Även om jag förstås inte vill påstå att det var enkelt att komma in i det lilla lilla hålet som utgör apparaten. Är man hälften så stor som jag är det säkert inga problem men jag är välväxt. Jag fick inte göra undersökningen…

Då råkar det vara så här att det finns en sådan där maskin till i landstinget där jag bor, som är större. (Det är förstås så att det är apparaten där jag bor som är för liten, inte jag som är för stor.) Det blir några mil att åka men det funkar. Jag var där för någon dag sedan och det var klart överlägset. Inga som helst problem och det fanns till och med möjlighet till lite musik medan undersökningen pågick. Inte för att man hör särskilt mycket under maskinens ganska högljudda arbetsgång i alla fall men det fanns trots allt en ambition om att det skulle vara så trivsamt som möjligt för patienten. Och det var det!

Självklart är det förnedrande att sjukvårdsutrustningen inte är dimensionerad till att passa alla. Ska man behöva bli utan sjukvård för att man lider av för kraftig benstomme? Det låter väl lite skämtsamt men det ligger en del allvar i det också. I ett samhälle som är uppbyggt såsom vårat, ska man väl kunna begära att sjukvården är tillför ALLA, inte bara de som ryms inom nåt ideal?

Men jag är inte bitter egentligen, det bara låter så. Att jag var tvungen att resa flera mil för undersökningen som tog kanske 45 minuter kunde jag vara irriterad över, men det är jag inte. Jag resonerar istället så att det faktiskt finns en maskin som passar mig även om den inte ligger på min hemort. Jag tar gärna den där tiden att förflytta mig från punkt A till punkt B om jag bara får möjlighet att genomgå undersökningen.


Förresten ringde de från Neurokirurgen i Lund idag och bokade en telefontid med en läkare. Liite nervös blir jag nu. Jag vill fan inte gå igenom skiten igen!


onsdag 4 juni 2014

Proffskund?


Häromdagen kom jag i kontakt med ordet ”proffskund”. Det var en dekal som satt fast på ett släp från något byggföretag, eller byggvaruhus var det nog förresten. Det är klart att det var för det är viktigt för mitt nedanstående resonemang. För jag antar att man menar något i stil med att man är en extra bra kund till det företaget. Men vad betyder ordet egentligen?


Proffs är ju en kortform av ordet professionell vilket innebär yrke, i motsats till en amatör som ägnar sig åt en hobby. Alltså torde ordet proffskund innebära någon som till yrket är kund och som dessutom tjänar pengar på sitt yrke. Det verkar vara ett trevligt och gemytligt yrke. Tänk att få tjäna pengar på att handla, om det sen är byggvaror eller nåt annat spelar kanske mindre roll…


onsdag 28 maj 2014

Döden…


När jag var i tjugofemårsåldern var jag fullt övertygad om att jag inte skulle uppleva min trettioårsdag. Det visade ju sig att jag hade fel i mina farhågor. Ändå upprepade sig detta när jag hade några år till att fylla fyrtio. Nu sitter jag här och undrar hur det blir med femtioårsdagen?


Jag har redan räknat ut att det är på en måndag så om inte reglerna ändras fram till dess har jag i alla fall en betald ledig dag från arbetet. Frågan är bara om jag får uppleva den…

onsdag 21 maj 2014

Medicinalförbrukning


Jag vill ogärna påstå att jag har det värre än någon annan men jag träffas allt som oftast av frågeställning som jag aldrig kan finna svaret på. I mitt fall handlar det mer om att ställa frågan än att hitta ett absolut och objektivt svar tror jag. Det jag har funderat på idag är det här med mediciner och förnyandet av recept.

Numera kan man ju lätt och smidigt förnya sina recept av läkemedel via Internet. Vissa undantag finns förstås om det är sällsynt starka värktabbletter till exempel. Nu är det så här att jag äter en medicin som sannolikt kommer att förbli min följeslagare för resten av livet. Åtminstone tills läkemedelsindustrin hittar ett bättre preparat eller tillverkningen läggs ner överhuvudtaget.


Varför ska jag överhuvudtaget tvingas förnya denna medicin via ett recept? Jag vet redan vad jag ska ha och varför. Jag vet att jag inte kommer att klara mig utan dessa tabletter och jag vet att jag kommer att få dem utskrivna. Vore det inte smartare med ett löpande recept som aldrig tar slut för den typen av medicinalförbrukning? Enklare för mig och mindre arbetsbelastning för den läkare som ska förnya mina piller. Det tycker jag i alla fall!

måndag 5 maj 2014

Finns det anledning att vara konsekvent?

Jag kunde inte låta bli att föreviga följande uppmärkning av en betaltoalett. Det är ingenting som stämmer. 

På den översta bilden ser man tydligt instruktionen att man ska trycka ner handtaget när 5:an ramlat ner. Det är bara det att det inte finns något handtag att trycka ner. Detta framgår av den mellersta bilden. Det finns bara en knopp att dra i, den ska inte ens vridas.

Vidare står det att endast femkronorsmynt accepteras som betalningsmedel. Dock är betalningsmojängen uppmärkt med andra valörer och valutor. Enligt denna kan man även betala med fem stycken enkronor samt euro av olika valörer. 

Det är tydligen inte lätt att vara konsekvent...





söndag 4 maj 2014

Anmärkningsvärd språkdiarre


Det här är en bild jag tog alldeles nyligen. Som språkpolis blir jag förstås frustrerad över den. Jag kan stå ut med att man glömmer ett "L" i Sällsynt men själva kombinationen av ord blir för mig helt obegriplig. Låt vara att betydelsen av orden inte är identiska med varandra men i alla fall tillräckligt lika för att göra det till en tautologi, Dessutom förstår jag inte varför man väljer att stava det andra ordet på det sättet. Antingen heter det "exklusiv" (svenska) eller "exclusive" (engelska). Det är heller inte första gången jag ser den typen av svengelsk stavning av just det ordet.


måndag 28 april 2014

Men håll tyst nån gång då?


Varför pratar en del människor ändlöst? Eller rättare sagt varför tystnar de aldrig även om det inte har något vettigt att säga? Det jag syftar på gäller bokstavligt tal, alltså inga metaforiska skrifter som sträcker ut sig på sida efter sida utan egentligt innehåll.

För vi har alla råkat ut för dem, de som inte kan hålla käften och jag har funderat en del på det. Jag vill inte påstå att jag på något sätt sitter inne med den definitiva lösningen, men betänk följande

  • Om jag slutar att prata blir det tyst och jag är rädd för tystnaden

  • Jag älskar min egen röst och tycker att det jag säger är hur viktigt och intressant som helst.

  • Anledningen till att jag pratar så mycket är för att inte släppa in någon annan. Skulle jag göra det skulle jag tappa min gard. Folk skulle genomskåda mina ihåliga åsikter och så kan jag inte ha det.


  • Jag talar för att slippa engagera mig i andra människor.

torsdag 27 mars 2014

Fantomsmärtorna anfaller!


Redan i ganska unga år tog jag till skämtet att huvudvärk egentligen rör sig om fantomsmärtor. I synnerhet om det handlade om en person, som enligt mig, besatt en tämligen begränsad intelligens. Det är ganska många som gör det enligt mig. Jag säger inte att jag är Guds gåva till intellektet men jag besitter klart mer slutledningsförmåga än genomsnittet. Så var vi av med all narcissism på en gång, så skönt!


Hur som helst har jag efter min operation upplevt, inte direkt fantomsmärtor, det är mycket sagt, men en kliande känsla jag inte kan bli av med. Jag förlorade viss känsel upp på huvudet och det kliar ibland så jag håller på att bli tokig. Det är förstås inte fantomsmärtor, men fantomkliande kanske? Hur som helst kan jag numera relatera till de som verkligen lider av denna åkomma. Det måste, i brist på bättre ord, vara ett rent helvete!

onsdag 19 mars 2014

Mitt Liv UTAN Hjärntumör! Del 5


Man skulle kanske kunna tro att det värsta var över nu, att jag skulle vara piggare och att värken sakta gick tillbaka. Det gjorde den förstås, men med ordentlig emfas på sakta. Nätterna i Växjö var några av de värsta jag har upplevt! Jag var fortfarande helt slut och fick faktiskt tacka nej till besök de närmaste dagarna. Besök kunde jag ta emot men jag fick hushålla med dem. Efter någon timme var jag helt slut.

Sömn blev det mycket av när jag låg på avdelningen i Växjö. I alla fall på dagarna. Jag har alltid varit sådan att jag kan vända mig på sidan och… somna. Sedan vaknar jag till och lägger mig på rygg ett tag – och somnar! Så där kan det hålla på. Visserligen är sjukhussängarna inte allt för bekväma och efter ett tag värker hela kroppen av ställningarna man tvingas ligga i. Den här gången vet jag inte riktigt vad som hände. Efter att ha tillbringat alla de där dagarna mer eller mindre i säng hade mina muskler på baksidan av låren fått sig en törn. Jag tänkte först kalla det för att det hade förtvinat men det är en grov överdrift. Det gick i alla fall så lång att jag inte kunde ta mig upp ur sängen utan att få kramp. Lite opraktiskt när man behöver snabbt på toaletten.

Dessutom verkar alla sjukhussängar vara så korta. Jag inser att man glider ner i dem om man höjer upp överkroppen/nacken i dem men vad ska man göra. Det blir ju ändå mer obekvämt annars. Hade jag inte tiggt till mig en extra kudde vet jag inte hur det hade gått.

Att kunna sova hela dagarna är kanske ett bra sätt att ta sig an sjukhustristessen, för det är en tristess. Det ända som händer är att man får medicin, någon tar temp och blodtryck. Vid något enstaka tillfälle kanske man lämnar blodprov. I övrigt händer det inget. Förutom maten då förstås. Jag vet inte om jag skrev det tidigare men under mina samtal om den usla kvaliteten på maten i Lund fick jag reda på att Växjö tydligen har fått pris eller någon utmärkelse för sin sjukhusmat. Det spelar kanske mindre roll när det enda man får i sig är en sked gröt eller en halv köttbit? Jo, det spelar en jävla roll kan jag tala om!

Men åter till sömnen. Att sova hela dagarna brukar vanligtvis inte betyda något – när jag är hemma, men här. Gud vilken pina det var på nätterna. Det var helt omöjligt för mig att sova. Självklart var det värken som gjorde det. Det går heller inte bara att kasta i sig hur mycket värktabletter man vill. Det kanske man hade varit frestad att göra hemma men här finns det andra som tar hand om medicineringen. Det ska allt gå vissa timmar emellan och har man otur, att läkemedlet inte tar. Är det inte bara att byta medicin utan vidare. Jag provade några stycken både på dagarna och nätterna. Ketogan, som jag tidigare har positiva erfarenheter av funkade inte alls. Morfin var inte särskilt effektivt, i synnerhet inte eftersom de nu hade plockat bort min venkateter. Jag testade i tablettform men det gav inget. Efter ett par dagar kom jag fram till att vanliga, eller inte så vanliga, Alvedon faktiskt gjorde det bästa jobbet.

Fast jag var inte nöjd! Det var helt omöjligt att sova på nätterna. Jag svär på att om jag hade haft möjlighet att skriva så hade jag två eller tre romaner färdiga. Och det skulle inte ha varit lyckliga berättelser i dem kan jag lova. Särskilt en natt, den värsta natten av dem alla. Den natten jag bad om sömntabletter. Insomningstabletter heter det förstås. Det skulle ta en halvtimme sa de. I helvete heller! Var det sömn som var det den värsta mardrömsnatt i mitt liv. Jag önskar jag kunde komma ihåg de skräckberättelser jag diktade ihop den natten. En när jag låg på rygg och en annan på sidan. Det minns jag tydligt, och så alternerade jag dem med varandra. Sov gjorde jag fan inte!

Till slut kom jag fram till att den medicin jag ville ha var Citodon. Det är i stort sett samma innehåll som i Alvedon men det är något mera i också. Nackdelen med dem är att jag blir så hård i magen av dem. Det låter kanske gnälligt men försök själv ta i med huvudvärken från helvetet med stenhård avföring så får du se. Det är inte roligt!

På tal om mediciner och för att återanknyta till logistiken mellan Lund och Växjö som jag var inne på i Del 4. Jag hade ju mina egna mediciner med ner till Skåne. Det skulle man ha enligt pappren. Dessa lämnade jag ifrån mig där nere för att jag inte kunde ta hand om det själv i och med operationen och så. Det var någon jag inte fick ta innan och sånt. När det var dags för mig att åka hem i ambulans förutsatte jag ju att dessa skickades med. Jag själv var ganska borta men jag trodde att det där sköttes per automatik. Det skulle jag inte ha trott. Inga mediciner hade kommit med till Växjö. Det gjorde väl inte så mycket så länge jag var kvar på sjukhuset men när jag stod i begrepp att åka hem behövde jag ju verkligen dem. Självklart hade jag tagit med mig originalförpackningar och jag hade inte så mycket i reserv hemma.

Nej, nej. Inget skickades med från Lund. Personalen i Växjö lovade ta tag i problemet. Man lokaliserade mycket riktigt preparaten i Lund, det stod ju mitt namn på. Att få dem i min ägo var inte lika enkelt. Så här retrospektivt känns det lite komiskt men en så kallad lättambulans skulle ta dem med sig från Lund till Växjö. Inget anlände. Fler telefonsamtal till Skåne som nu bedyrade att de hade skickat med dem. Samma dag som jag skulle hem var det lite panik med den saken. Men… lösningen kom. Tydligen hade ambulansen eller lättambulansen inte varit i Växjö. Den var istället stationerad i Ljungby. Mediciner låg kvar i ambulansen som nu var i Karlshamn, men på väg till Växjö. När den skulle anlända visste ingen. Strax innan jag skulle bli utskriven kom dock en sköterska med glad min och gav dem till mig. Vi skojade bort det för det var ju verkligen inte Växjöpersonalens fel. Om dem har jag inget ont att säga!

Utom möjligen för den sista lilla fadäs som inträffade under min sista dag. Jag har inge exakta klockslag men någon gång på förmiddagen blev jag tillfrågad om jag kunde tillbringa min sista tid på sjukhuset i dagrummet eftersom de behövde sängen till någon annan. Jag var ju ändå så pass bra att jag skulle hem så det var inga problem för mig. Jag packade ihop mina saker och traskade ut i dagrummet. När jag till slut blev utskriven, för det var ingen snabbt process, några timmar senare var min säng fortfarande orörd. Jag fick till och med en fråga om det var ok att ta min säng en gång till. Det hör också till saken att det var fler än jag som hade blivit ”utkörda” ur sina rum på grund av behovet att få in nya patienter.


Det var nog allt jag hade att säga om min(a) sjukhusvistelse(r) tror jag. Förresten som blev jag aldrig blå utan bara gul som syns på bilden.


söndag 16 mars 2014

Mitt liv UTAN hjärntumör! – Del 4


Jag vet egentligen inte hur många dagar och nätter jag låg kvar på avdelning 24 i Lund. Det är klart att jag kan räkna efter rationellt men jag kan inte känna hur länge det var om ni förstår vad jag menar. Under denna tid kan jag säga att all matlust var som bortblåst, tilläggas kan att maten var fullkomligt vedervärdig. Det kan i och för sig vara sviterna av operationen som talade men jag har även hört detta från annat håll. Dessutom var ju maten innan operation riktigt äcklig också. Det kan inte ha varit mer än högst ett par tuggor som passerade min strupe vid varje måltid. Jag var istället i full gång med att skrika efter smärtstillande. Vilket namn medikamenterna hade struntade jag fullständigt i, men jag vet att jag fick både morfin och paracetamol, både som tabletter och intravenöst. Jag vet inte vad som hjälpte bäst, faktiskt inte. Jag har ingen aning, bara jag fick sova så var jag nöjd!

Under de stunder när jag faktiskt var vaken och kommunicerade med personalen fick jag veta att jag kanske skulle komma hem till Växjö idag eller i morgon, kanske… Det känns inte riktigt som att logistiken mellan sjukhusen fungerar så bra som man skulle vilja. Mera om det senare vill jag lova. Min tid gick åt till att sova, ringa hem och få kateterpåsen bytt. Och så idogt tjatade om att slippa den där hemska tingesten förstås men personalen ville inte ge med sig. Ju längre tiden gick, desto mer smärtlindring fick jag i alla möjliga formar och nu var det plötsligt bara minuter, eller timmar kvar tills jag skulle få åka ambulans hem till Växjö.

För min inre syn såg jag mig själv ligga i en fullutrustad ambulans med en sjukvårdare bredvid mig som kunde hålla koll på min smärta. Riktigt så blev det inte i verkligheten. Istället blev jag körd i rullstol till ambulansen. Att gå hade varit uteslutet förstås. Hissarna var lika illa för min åksjuka som tidigare men jag tror att jag fick något medicinskt preparat mot det denna gång. Jag skulle ju faktiskt åka mer än bara hiss, jag skulle åka bil också och det liggande.

Jag trodde knappt mina ögon när jag klev in i ambulansen. Det fanns en brits att ligga på och naturligtvis var den ordnad så att man fick åka baklänges. Jippie! Jag som knappt kan åka bil överhuvudtaget och som till och men kan bli åksjuk när jag kär själv. Visserligen fanns det sätten att sitta i också men att det skulle vara ännu värre räknade jag snabbt ut. Att säga att resan gick som en dans är en grov överdrift men jag kom fram och jag kräktes inte längs vägen. Antagligen slumrade jag till då och då men det kändes verkligen inte som det när vi skumpade fram. Jag trodde att ambulanser hade extra mjuk stötdämpning eller nåt. Att ligga och åka i stadstrafik var en riktig plåga kan jag säga. Att komma ut ur Lund och in i Växjö var det svåraste bitarna. På raksträckorna var det bara att koncentrera sig på huvudvärken så den inte skulle ta överhanden. Det var ju pågående OS så, hör och häpna, jag koncentrerade mig på radiosändningen för att inte krevera helt och hållet. Resan tog väl två timmar ungefär men jag lovar att den kändes som tjugo! Varför kunde jag inte få ligga kvar i Lund?

Den önskan tog jag förstås snabbt tillbaka när jag väl befann mig på Växjö Sjukhus. Visserligen hade jag inte ett eget rum men det kvittade, jag var närmare hemma och det var enklare för nära och kära att komma på besök. Jag fick telefon vid sängen trots att mobil var tillåtet. Jag är väl gammeldags antar jag men jag får inte riktigt in det där med mobiler på sjukhus, och i synnerhet inte med ringsignalen på. Några SMS slängde jag iväg till samma sändningslista jag hade skickat till tidigare. Bara för att tala om att jag var hemma, eller i rätt landskap i alla fall.

Jag antar att det inte tog lång tid innan jag slocknade igen. Jag vet att jag hann ringa hem och berätta var jag fanns men sen har jag vaga minnen i ett par eller några timmar. Besök fick jag i alla fall. Vi hade talat om det där innan, att det vore en omöjlighet att besöka mig titt som tätt i Lund och bestämt att lördagen skulle vara lämplig. Det hade ju ändå varit en bra bit att åka för att besöka en eller ett par timmar för att sedan åka hem igen. Dessutom är ju inte bensinen gratis. Nu löstes allt detta per automatik kan man säga och jag måste nog erkänna att det var en sten som föll från hjärtat. Innan alltsammans startade var jag nog modig och tyckte att det inte var nödvändig med besök med tanke på den ekonomiska frågan men Herre min skapare vad gott det var att få besök!

Jag är ingen social person och behöver inte så mycket folk omkring mig för att fungera. Jag kan tänka mig vilket helvete det måste vara för en människa som är beroende av andra när det var en sådan pärs för mig. Bara att få ett SMS var lycka, även om det var lättsam smädelse mot bilderna jag skickade; att jag hade snygg frisyr och liknande.

Hur som helst som kom mina besökare så småningom! Det går nog inte att beskriva hur skönt det var att se nära och kära istället för sjukhuspersonal. Jag har ingen aning om vad vi talade om, men jag antar att det dryftades hur det kändes och hur allt hade varit i Lund. Jag klagade alltjämt på katetern och en sköterska var snabbt där och undrade om de skulle ta bort den. Jag var ju ganska slut men menade att den kunde sitta i ett tag till, åtminstone tills mina besökare hade gått. Nu ville jag bara njuta av dem och inget annat.

Jag passade också på att beklaga mig för den mat som hade serverats i Lund samtidigt som det var dags för middag. Det innebär att klockan måste ha varit någonstans runt 17.00. Det var någon sorts omelett med räkstuvning och det var så gott!! Vilken konstrast till maten i Lund! Ändå fick jag inte i mig mer än halva men det var det värt. Jag var fortfarande ganska slut efter allt så när mina besökare hade gått och katetern tagits bort somnade jag nog ganska snabbt. Jag har rätt svårt för att komma ihåg detaljerna men jag tror att jag var uppe sju gånger och pinkade den natten. Det kanske hade varit skönt med katetern kvar i alla fall… nej, jag skojar. Det var fantastiskt att få ta hand om sina behov själv. Tänk vad man tar för givet egentligen och hur det känns när dessa självklarheter rycks ifrån en. Att få uträtta sina behov själv kanske inte är lika fundamentalt som att andas men nära på skulle jag vilja säga.


Fortsättning följer.


onsdag 12 mars 2014

Mitt liv UTAN hjärntumör! Del 3


Jag har ingen aning om när jag vaknade på den stora dagen D. Antagligen blev jag väkt av personalen på sjukhuset för jag brukar kunna sova rätt tungt på mornarna. Bland det första jag gjorde så var det att prova om jag hade fått telefonen inkopplad än – icke! Jag ringde på personal och talade om problemet, jag ville ju gärna ringa hem en gång till innan operationen, om inte annat för att det trots allt finns en risk med alla operationer och… ja, ni fattar. Det var min grönsaksångest som gjorde sig påmind förstås, tillsammans med min längtan efter dem där hemma. Det kändes liksom rätt att meddela de nära och kära att jag har fått byta rum i fall de skulle försöka att nå mig. Den här gången tog det inte särskilt lång tid att få det hela fixat. Kanske beroende på personaltillgång; kanske beroende på min snyfthistoria. Jag vet inte, men strax kunde jag i alla fall ringa hem och berätta om mina nattliga eskapader.

Tesen om att man måste vara frisk för att kunna vara sjuk besannades också tyvärr när personalen glad i hågen undrade vad jag ville ha till frukost. Jag tror att han skämdes lite när jag förklarade för honom att jag nog inte skulle ha någonting alls eftersom jag skulle opereras om ett par timmar. Ingen mat efter klockan 24.00 och inget att dricka två timmar innan operationen. Så är det.

Jag minns inte om den opererande läkaren kom och talade med mig på morgonen eller inte. Det kan ha varit på kvällen innan också, eller båda delarna. Han pratade i alla fall med mig och talade om för mig att man under operationen skulle knäcka ögonbenet. Han kanske använde något finare ord för det hela jag vet inte. Summa summarum var i alla fall att jag inte skulle vara orolig över detta och att min syn inte skulle påverkas. Jo, det var ju lätt för honom att säga. Klart som fan att jag var orolig. Att öppna skallbenet med en bensåg är väl en sak, men att dessutom med berått mod orsaka en fraktur för att komma åt innanför ögat kändes inte helt rätt. Men vad har man att säga till om…

Nu var det väntans tider. Duschen avklarad med den fruktansvärda tvålen. Men näsan blev rensat i alla fall. Och det var väl tur det för den var täppt så det räckte. Speciella kläder skulle på, skjorta bak och fram är tydligen normalt när det gäller operationer. Det var bara att vänta…

Narkosläkaren hade sagt mig att jag skulle sövas i en lugn miljö för att sedan vakna på samma ställe. I helvete heller! Jag rullades in i operationssalen där miljoner slangar och apparater hade sin hemvist. Jag flyttades över på en annan brits för operationens skull. Den var väl inte särskilt bekväm men å andra sidan skulle jag strax somna in. Personalen var duktig på att berätta vad de gjorde men jag ville se mig omkring. Det är inte varje dag man befinner sin i ett operationsrum, åtminstone inte som patient. Jag fick lugnande och första dosen avslappnande in i blodet. Narkosläkaren talade om för mig att jag nu skulle få andningsluft. Det säger man inte till en gasarbetare! Är det andningsluft eller andningsoxygen? Oxygen fick hon ge med sig. Andra dosen in i blodet. Jag slocknade…

Här vet jag inte riktigt hur många timmar som saknas. Operationen skulle enligt prognosen ta runt fyra timmar. Jag vet inte om den gick snabbt eller drog ut på tiden. Det jag vet är att jag vaknade på uppvaket med den värsta baksmällan i mitt liv. Torrare i munnen har jag aldrig varit men att få något att dricka gick minsann inte för sig. Det tog, vad som kändes som timmar, innan jag lyckades tjata till mig att åtminstone få skölja munnen. Och då gjorde det med en fuktig bit bomull på en pinne.

Jag förstår varför jag inte fick dricka förstås men då kändes det som tortyr. Hur länge jag låg där kommer jag inte ihåg. Det kändes säkert mycket längre än vad det verkligen var. Under operationen hade de satt kateter på mig så att urinen hade någonstans att ta vägen. Jag minns att min kamp för att bli av med denna började redan på uppvaket. Jag fick kalla handen!

Min sambo hade tydligen ringt till uppvaket med blivit avspisad när hon ville ha tag i mig. Allt jag vet om det där är andrahandsinformation men hon blev tydligen inte bemött på ett sätt som man skulle önska när man är ensam hemma orolig över hur operationen hade gått. Det hör också till saken att den opererande läkaren skulle ringa henne men det hade han inte gjort. Min sambo, som kan vara bestämd av sig, menade att den där läkaren skulle nog behöva skällas ut. Dagen efter kom faktiskt läkaren till mig och bad om ursäkt så det gick nog fram som det skulle!

Till slut fick jag i alla fall prata med min sambo. Jag vet inte hur många timmar det hade gått och jag minns inte om jag orkade prata så mycket men jag minns luren där på uppvaket. Man kan så klart inte ha egen telefon där men det finns bärbar telefon så man bara kan kontakta sina nära och kära snabbt. Det är väl det minsta man kan begära av sina skattepengar?

Varje kvart tror jag det var, skulle de lysa i mina båda ögon för att se om de reagerade som de skulle. Det var blodtryck och temperatur. Jag vet inte om jag har skrivit det tidigare men i Lund har man tydligen inte termometrar som tar tempen i örat. Här kör man fortfarande med armhålan. Föråldrat och förlegat tycker jag men man har inte mycket att säga till om. Efter ett tag var det kontroll en gång i halvtimmen tror jag och sedan varje timme.


Nåja. Efter några timmar, eller dagar på uppvaket, blev jag äntligen erbjuden något – en piggelin! Fattar ni hur gott en piggelin smakade i det tillståndet? Det är i särklass den godaste isglass jag har ätit i hela mitt liv! Den svalkade och tog bort Sahara från munnen, den var gudomlig! Jag tjatade till mig en till innan jag flyttades tillbaka till mitt rum på avdelning 24. De gav upp att lysa mig i högerögat efter ett tag och jag vet inte hur länge jag låg innan jag somnade. Jag ringde nog bara hem och däckade tror jag. Det var en pärs som hade berövat mig alla, jag säger alla, krafter i kroppen.


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...