tisdag 28 april 2015

Den största äran!


För några dagar sedan förärades jag med det finaste man kan få egentligen. Det är väl individuellt kanske men för mig var det en enorm gest som jag verkligen inte tar lätt på. Så övergick en vänskapsrelation till att bli en familjerelation. Jag fick en ny syster! Inte genom blod förstås, vi är inte släkt på något sätt, vi bor inte i samma stad eller samma land. Vi har bara funnit varandra på ett så pass djupt plan att hon för någon dag sedan aviserade att jag hon numera inte räknade mig som sin vän längre, utan som sin bror.

Fattar ni var rörd jag blir av det här? Det är så fint att jag knappast vet vart jag ska ta vägen. Jag är omåttligt stolt över att jag uppenbarligen lyckas vara till ett sådant stöd för en annan människa att jag släpps in i dennes familj på det sättet. Och inte nog med att hon räknar mig som sin bror, hennes mamma räknar mig som sin son också. Fattar ni vad stort det här är för mig?? Det är så stort att jag nödgas använda TVÅ frågetecken!


Jag tar inte lätt på det här ska ni veta. Det här är något som bara händer andra eller på film. Det är helt enkelt HELT JÄVLA UNDERBART!! 


torsdag 23 april 2015

Min dag som Nadja!


Nyfikenheten tog överhanden! Jag var helt enkelt tvungen att kolla hur det skulle vara att registrera sig som tjej på en nätdatingsajt, en kötthandel om man ska uttrycka sig lite elakt. Jag gick väldigt vetenskapligt till väga (nåja!) och skapade mig ett alter ego för uppgiften. Att göra jämförelsen krävde förstås att jag skulle ha någon i grunden att jämföra med. Alltså var jag tvungen att vara medlem som kille också. Detta är sedan länge avklarat. Jag gillade inte stället. Det renderade mig faktiskt ett par riktigt bra vänner men det var inget drag under galoscherna direkt. Som kille får man kämpa för att överhuvudtaget få ett svar av tjejerna. Och ska man ha en fortsatt dialog gäller det att man är drivande. Ingenting kommer ”gratis” så att säga.

Som kille gjorde jag det fullständigt klart att jag var upptagen i en relation och bara sökte vänner. Jag gjorde inga sexuella anspelningar utan var helt enkelt – trevlig, om jag nu får drista mig till att göra den reflektionen av mig själv. Ofta möttes jag av korthuggna svar och en ganska otrevlig ton faktiskt. Var det mina bilder som var frånstötande eller var jag helt enkelt inte så trevlig som jag trodde att jag var? Det var en ganska jobbig period, men lärorik.

Men jag träffade som sagt på människor som jag sedan har fortsatt att ”umgås” med på andra sociala medier. Människor som jag kan prata om allt med, som gillar mig och som jag gillar. Det finns alltså möjligheter även om det inte går fort och är mycket jobb bakom. Det var det värt för övrigt! Jag fick reda på en hel del av deras erfarenheter från samma nätdatingsida. De var inte riktigt som mina, ganska långt ifrån faktiskt. Det motsatta skulle man kunna säga. Oerhört intressant studie, det här måste kollas upp närmare!

Så skapade jag ”Nadja”, en ung söt tjej bosatt i Stockholm. Jag gjorde henne bisexuell för att testa både tjejer och killar. Helt seriöst fick jag en chock över hur killarna behandlar tjejerna! Jag vill ogärna dra alla över en kam men om jag hade varit ute efter sex hade jag kunnat knulla båda dag och natt utan uppehåll. Jag hann knappt ens registrera mig förrän förslagen trillade in. Jag fick frågor om jag tålde hårda tag, och oändligt mycket frågor om var jag bodde, samt mitt telefonnummer. Jag hade mer att göra under en timme som tjej än jag hade under en månad som kille!

Några av dessa killar var väldigt rakt på sak och det måste man väl ändå ha en viss respekt för, det var i alla fall inget hyckleri! Andra var mer försiktiga, många var oerhört tjatiga. Jag menar, om jag inte har svarat efter fjorton frågor om jag vill träffas eller var jag bor är jag förmodligen inte intresserad av att lämna ut infon heller. Oerhört få, men det fanns något undantag, hade inte sexuella undertoner i sina meddelanden. Jag antar att det kan vara smickrande ett tag men det var snabbt oerhört tröttsamt att få en massa själlösa komplimanger för mitt utseende. Om hur sexig jag var och allt annat. Det var oerhört få som såg MIG även om jag nu råkade vara en fejkad person. Det allra vanligaste var tjatande om att jag skulle ge dem fler bilder på mig själv. Det var ju lite svårt eftersom jag inte direkt kunde ta en ny hur som helst. Det fanns liksom bara en bild…

Jag blev genuint chockad över hur jag blev behandlad. Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat förställa mig den respektlösa behandling som jag fick. Spelar det egentligen nån roll om jag är tjej eller kille, heter Nadja eller nåt annat. Kan jag inte kräva respekt av mina medmänniskor ändå? Jag har fått mig en personlig tankeställare och skulle vilja ta tillfället i akt att be om ursäkt för allt dumt jag säkerligen har sagt i tron att det skulle tolkas som skämt! Jag skämt över att vara karl idag!


Jag tänker inte lämna ut nån, är det så att någon som läser det här känner sig träffad så tycker jag att vederbörande bör fundera lite över hur han behandlar kvinnor, på nätet eller ute i verkliga livet. De få som faktiskt behandlade mig med ett uns respekt bör ha en extra eloge. Samma där, känner du igen dig så sträck på dig och känn dig stolt! Du tillhör en minoritet!


tisdag 21 april 2015

ut ur hatets och självföraktets rike!


Om du rör vid din nästas innersta kommer du att smitta av dig på dem! Det finns massor av vackra människor här i världen, alltså vackra människor på insidan. Jag har fått förmånen att lära känna ett par av dem på sista tiden. Jag är oerhört tacksam över det och stolt över att jag får vara en del av deras liv såsom de är en del av mitt. Det finns fullständigt osjälviska människor som ställer upp till hundra procent för dig när du känner att du håller på att tappa fotfästet.

Titta på bilden, den inspirerar mig. Den är fantastisk! Det finns så oerhört många människor som bär mörka hemligheter inom sig. Man tror sig inte duga, man tror att man är ful, dum,fet, värdelös. Man uppfattar sig själv så. Men det behöver inte vara så som andra uppfattar en. Titta på bilden. Vad händer? Godheten från henne till höger smittar av sig. Precis så är det i verkligheten också. Man kan motarbeta andra människors ångest genom att bara vara en bra vän. En vän som inte dömer och istället väljer att fokusera på de positiva sakerna. För handen på hjärtat. När man befinner sig i mörkret är det svårt att hitta något ledljus. Jag har själv varit där, jag vet vad jag pratar om.

Jag har befunnit mig i hatets och självföraktets rike. Det är en mörk plats som det är svårt att fly ifrån. Man behöver hjälp även om man måste göra jobbet själv. Men vet ni vad? Ett vänligt ord betyder guld när man befinner sig där. Det kan innebära skillnaden mellan liv och död. Jag har kravlat mig upp ur hålet och kan ärligt säga att det är en helt ny värld som öppnar sig. När man börjar må bättre själv och inser att man faktiskt har känslor som empati inom sig är det en befrielse. Man inser att man faktiskt mår bra av att vara där för andra. Och även om man inte räknar med att få något tillbaka, för det är en del av spelreglerna, inser man snart att det faktiskt är en belöning i sig att vara ett stöd för någon annan som har det svårt. Jag mår bra av det!

Jag kan inte säga att mitt liv strålar av ljus eller att jag inte har mörka dagar. Men de är färre än förr och jag vet att jag har folk runt om mig, i verkliga livet och på sociala medier, som inte tvekar en sekund för att stötta mig om jag behöver dem. Jag skulle göra detsamma för dem alla dagar i veckan! Det är ett ömsesidigt förtroende och en fantastisk vänskap!


tisdag 14 april 2015

Vem förstår ångesten?


Jag är lyckligt lottad. Jag har flera personer runt om mig, framför allt på sociala medier, som förstår olika delar av mig. Som jag tidigare varit inne på är jag en sorts kameleont och anpassar mig till olika situationer och människor. Framförallt anpassar jag språket och sättet att uttrycka mig på. Med vissa människor fungerar ironi och stoj och glam mest, medan jag känner det lämpligare att vara ytterst allvarsam med andra. Oavsett vilket så betyder det inte att någon av mina vänner är mindre värd än någon annan. Och ni som är mina vänner, inte ytliga bekantskaper, lär också veta att ni betyder mer för mig än alla de andra som finns i mina listor på sociala medier. Jag tänker inte nämna er här.

Men det jag skulle komma till var hur många som förstår ångesten inför att duka under inför något som man har gett sig fasiken på att klara. Vi kan tala klarspråk. Jag ska inte äta skräpmat, hamburgare, pizza etc. Det är inte bra för mig (om det nu är bra för någon). Problemet är att jag verkligen älskar det och lätt skulle kunna åka till McDonalds, Max eller Burger King varje dag och sedan avsluta dagen med en Pizza. Oftast gör jag inte det. Oftast klarar jag det och om jag sviktar har jag en eller ett par vänner som också kämpar, som styrker mig. Det finns inspiration direkt i min telefon om jag så skulle önska.

Men ändå åker jag dit ibland. Ångesten är enorm. Jag är så rädd för hungern att det är värd att gräva ner mig i det fysiska illamående som det faktiskt är att misslyckas och ta en hamburgare. Det är inte alltid jag känner så, långt ifrån faktiskt. Men det händer att jag med hela min själ vet att jag inte borde och har bestämt mig för att jag inte ska, men ändå sitter jag där sen i bilen med en Big Mac. Ångesten rinner ur öronen och jag tycker så synd om mig själv att jag behöver trösta mig med den här skräpmaten. Efteråt tycker jag ännu mer synd om mig själv och känner mig värdelös för att jag har gett efter. Än värre blir den när jag vet att det finns andra som kämpar och faktiskt kan. De som klarar av det och kan stå emot. Jag avundas er.


Fattar ni känslan av nederlag? Fattar ni hur det känns att misslyckas med något så pass trivialt?


fredag 10 april 2015

Va fan vet du?


Innan du dömer mig, eller någon annan för den delen, har du bemödat dig med att ta reda på vem jag är? Har du bemödat dig med att ta reda på vilket bagage jag har? Vilken resa genom livet jag har gjort? Vet du hur jag tänker? Hur jag känner? Vet du precis vad som får mig att må bättre? Kan du sätta dig in i hur jag mår just i detta nu? Kan du varje liten detalj som spelar roll för hur jag uppfattar världen? Känner du mina vänner? Mina bekanta? Har du någon aning om vilka drömmar och tankar jag hade inatt? Vad kan du egentligen göra för mig? Vet du?

Förstår du vilka tankar jag brottas med dag ut och dag in? Gör du verkligen det? Förstår du den ständiga kampen i mitt huvud? Vet du hur det känns när det aldrig blir riktigt tyst? När du aldrig helt kan koppla bort dina tankar? När ständiga tvivel oavbrutet brottas med varandra? När inget är riktigt bra? När till och med tvivlen har egna tvivel? Vet du hur det känns?


Hur fan kan du döma mig? Vill du att jag ska döma dig?


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...