Sagan om den eländige kleptomanen

 

För länge sedan i ett land långt borta hävdades det med bestämdhet att alla tillgångar tillhörde alla och en var. Det fanns inget behov av byteshandel och än mindre av pengar, som till sin essens ändå får ses som en form av byteshandel. Alla var den andra lik och ingen hade något agg till sin granne. Ingen åtrådde sin nästas hustru, eller make för den delen. Sagan måste hållan politiskt korrekt annars kommer den store farlige Mörkemasse och tar oss. Det vill vi ju inte vara med om eller hur?

Sa jag att alla levde i en gemytlig stämning som icke kunde ruckas av någon anledning? I så fall ljög jag mig gul och blå i hela ansiktet. Det har aldrig funnits ett sådant samhälle och kommer heller aldrig att finnas. Låt vara att det här utspelar sig i sagans värld men nån jävla verklighetsanknytning måste vi ha. Det finns alltid någon liten jävel som avundsjukt ser på hur andra jobbar och sliter och genom kleoptomaniska sinnelag stjäl får energi. Det är det sociala kleptomaner är så bra på. Det stjäler din energi och livnär sig på den.

Sanningen är att dessa kleptomaner inte klarar sig själva. Det behöver en flora av anhängare för att orka existera. Det bästa är om det finns en skara av ja-sägare som inte reagerar när vederbörande ägnar sig åt sin sjukliga kleptomani, som kanske till och med uppmundrar och är behjälpliga. Kanske är denna grupp den farligaste av dem alla eftersom de agerar i det fördolda och inte sticker fram näsan mer än i ytterst sällsynta fall. De lever i den mörker vi inte kan se, i det hav som skiljer dagen från natten och i den sfär som inte riktigt tillhör verkligheten fast den ändå gör det. Det är de som lever i bottenslammet av Dantes världsbild och de som inte riktigt vet var de ska höra hemma.

Tycker ni att jag svamlar nu så har ni kanske helt rätt? Det är kanske mitt sätt att vräka ur mig min prosa, eller icke-prosa. Ett sätt att fylla på med ord på ett papper, utan innebörd men med mening. Endast de som ser världen som jag gör kommer att förstå. Ingen vet varför, men alla vet hur. Dessa varelser som utan egen vilja går i andras ledband och inte gör mycket väsen av sig kallade min gamle vän Sean för ”Lurkers” och gick till och med så långt att han hävdade att alla ”lurkers must die”. De tillför inget, finns bara till för att observera och högst eventuellt lägga in en olämplig kommentar i ett ämne de inte har med att göra. Sean är död så, det finns ingen mening att leta efter honom. Men hans ord lever kvar i min själ. Det tog mig många år att inse att han var långt före mig och det är först nu jag börjar komma i fatt.

Hej och good bajs

Blåsten stormar ånyo kring mig. Det är priset man får betala för att man understundom vågar öppna käften och belysa det man tycker är ett oacceptabelt beteende. Att påtala något för sin omvärld och dessutom ha mage att göra detta offentligt skall icke passera obemärkt.

Som en del av er vet har jag ett förflutet som forummoderator/admin. Detta finns att läsa mer om HÄR. Jag svor efter den erfarenheten dyrt och heligt att aldrig befatta mig med den rollen igen. Men man är ju inte mer än människa och ett antal år senare var det dags igen. Denna gång på ett större socialt nätverk. Kanske det största, vad vet jag. Därom tvista nog de lärde.

Vi kan nog konstatera ganska snabbt att det inte är någon större ansträngning att sköta en grupp, ett forum eller liknande så länge allt är följsamt och flyter på. Tyvärr är det något av ett axiom att det för eller senare kommer en eller flera medlemmar som vägrar rätta sig i leden. Detta kräver åtgärd! Enligt min erfarenhet hjälper inte daltande. Troll kommer att fortsätta vara troll oavsett om de lägger band på sig under en tid. Det som göms i snö kommer alltid upp i tö! Skräp är alltid skräp.

Är man inte ensam om styrandet får man lära sig att samarbeta med sina kollegor. Det kan vara en utmaning samtidigt som det också kan vara enormt befriande. Men är inte alltid enig i alla frågor men liksom samhället i stort får man acceptera majoritetsbeslut alldeles oavsett den egna uppfattningen. Sånt är livet i en demokrati.

Det som blir tragiskt och påfrestande när vederbörande skräp inte acepterar tagna beslut och regler utan känner sig tvångsmanad att käfta emot. En approach som numera faller för döva öron hos mig. Att käfta emot i privata meddelanden gör ingen skillnad. Är man beredd att bete sig på ett sätt privat och ett annat officiellt är man falsk oavsett. Detta måste belysas till dem som har intresse av eventuell interaktion. Sanningen måste förmedlas. Och av någon anledning är det alltid budbäraren som får ta mest hätska ordalag från ”buset”. Men jag antar att man kan likställa det med Skurkar som agerar mot polisen som försökter upprätthålla lagen istället för de politiker som stiftar lagen. Energi riktad mot fell håll kan man säga.

Men hur som helst. Det här är inte den första gången jag är i blåsväder för mina åsikter och det lär inte vara den sista heller.