Hur är det med tyskar, kan man gilla dem?

För många år sedan när jag träffade några nätvänner fick jag höra ett uttryck som sedan dröjt sig kvar i mitt medvetande. Vi var två svenskar, en amerikan och en holländare som träffades i Köpenhamn och drack öl. Tja, vi gjorde väl lite mer än så såklart. Vi var på Jensens Bøfhus och käkade och pratade en jävla massa, både på det ena och det andra ölhaket. Det vill säga, kanske inte jag eftersom jag är av en blyg natur och i synnerhet för så många år sedan. Jag flikade nog mest in och skrattade åt de andras diskussioner.

Nåväl. Jag vill minnas att det var holländaren i sällskapet som uttryckte sig om tyskar. Som holländare gillade man tydligen inte tyskar enligt vad jag minns. Det är klart att man inte kan gilla alla men man bör kanske inte avfärda en grupp människor kollektivt på det sättet. Det tycker inte jag i alla fall. Men sen sa han det som sedan har hängt kvar. Ungefär, man gillar inte tyskar, utom dem man känner. Det är ett ganska briljant ordspråk egentligen. Man kan ogilla vad en stor skara människor står för men känner man några personer i denna grupp så kommer saken i ett annat läge. Plötsligt får man mer respekt för oliktänkandet och man kan rationalisera kring åsikter. Med vänskap kommer också förståelsen för att tyskar, muslimer eller journalister inte är elaka, dumma eller farliga.

Plötsligt blir det intressant att förstå hur människor tänker. Vad det är som gör att vissa grupperingar tänker annorlunda än de egna innersta tankarna. Man får en respekt för det och vill gärna diskutera frågor för att utveckla både bekantskapen och sig själv. Men förståelse för sin omgivning kommer också förståelse för sig själv. Det farligaste man kan tänka sig är att tycka en massa saker utan att veta varför. Och, Gud förbjude, utan att ha fakta bakom sina åsikter. Så länge det finns fakta och en tanke bakom en åsikt är den intressant. Självklart finns det utrymmen för tolkningar, hur skulle annars världsreligionerna kunna existera? Och tänk hur tråkigt det vore om alla tyckte och tänkte på samma sätt. 

Det skulle innebära ett stopp i utvecklingen. All utveckling, vare sig det handlar om den senaste IT tekniken, bagariverksamhet eller teologi skulle avstanna. Nu är väl kanske inte den teologiska utvecklingen den snabbaste i världen ändå, men tänk om det inte fanns några olika åsikter, om alla tyckte likadant, hela världen skulle bli slätstruken. Och tänk på det, att det är oftast bakåtsträvaren som driver saker och ting framåt. Bakåtsträvaren tvingar oss andra att hitta argument och utveckling som är så bra att vi även får den mest reaktionäre soffpotatisen på fall.

Fram för diskussioner byggda på fakta, där argument grundade på tolkningar framförs. Jag vet i alla fall att jag välkomnar debatten. Gör du, eller är du rädd för de oliktänkande?

Skilj konsten från konstnären!

Ska man egentligen döma konsten beroende på vad man tycker om konstnären? Kan man särskilja de båda åt? Jag kan förstå att man inte vill gagna en person man inte tycker om eller som man anser ha förverkat sin rätt. Det kan såklart handla om ekonomiskt stöd i form av royalties eller annat. Jag har faktiskt själv varit i just den situationen. Jag ville inte längre stögja en vis person med mina skivköp. 

Men de skivor jag redan har? Blir de på något sätt sämre av att konstnären hittat på "hyss"? Fysiskt förändras de iallafall inte. Den är en svår balansgång så klart. Ska man bränna verken för att konstnären är en dömd pedofil? Seriemördare? Rasist? Är Michael Jackson mindre "King of Pop" efter leaving neverland (en dokumentär jag ännu inte har sett). Är Kevin Spacey en sämre skådis? Blir hans äldre rollgestaltningar plötsligt osebara? Betyder Gary Glitter mindre för glam- och glitter rockens utveckling?

Jag tillhör inte dem som nödvändigtvis uppskattar Woody Allens filmer. Men det beror sannerligen inte på hans person, snarare på hur han väljer att berätta sina historier. Jag anser att Roman Polanski gjort några av världens bästa filmer, alldeles till trots att han är på landsflykt från USA.

Hur resonerar ni? Skiljer ni konsten från konstnären eller är de båda ett synonymt begrepp?

Nu får det vara nog med vigilantism!!

Nu får det väl ändå vara nog med denna återkommande vigilantism?! Folk som blir lynchade i vårt demokratiska rättssamhälle trots att det, per definition, har betalt sin skuld till samhället. Jag vet inte hur nytt fenomentet egentligen är. Troligen har det till viss del alltid funnits. Men nu har det blivit än tydligare. Kanske för att jag har valt att delta mer aktivt i de olika nyhetsflöden som numera existerar. Det är helt enkelt enklare att ta till sig nyheter när de levereras i digital form till mobilen än när man var tvungen att skaffa sig en papperstidning eller bevaka radio och TV.

Nu senast handlar det om Josefin Nilssons tidigare pojkvän. Ingen har väl missat att det i dokumentären Älska mig för den jag är, framkommer att hon blev misshandlad av sin föredetta pojkvän, både fysiskt och psykiskt? Jag har ännu inte sett dokumentären kan tilläggas. 

Hur som helst. Den här före detta Pojkvännen, som idag arbetar som skådespelare, har alltså blivit rättsligt prövad i samband med det inträffade. Han har blivit dömd och fått ett straff. Staffet är dessutom avtjänat. Självklart kan man ha åsikter om det var ett straff som står i relation till den görning som han anklagades för men det är inte vår sak att döma i. Vi har ett domstolsväsende av en anledning.

Att man nu ställer in uppsättningar som vederbörande medverkar i, eller hindrar honom från att utöva sitt yrke är väl att ta lagen i egna händer. Jag säger inte att man behöver gilla honom men nog är en person som gått igenom alla juridiska kvarnar på ett sätt som vi enligt demokratiskt tillkommen lag inte ska dömas vidare av varken media eller företag. Skulden till samhället är betald genom avtjänat straff.

Så varför driver media upp en sådan häxjakt för att sälja några extra lösnummer? Det är ett skamligt förfarande som inte get något annat resultat än att fortsätta straffa den utsatte. Är man kändis är det ett livstidsstraff man får. Det spelar heller ingen roll om den mediala bevakningen skriver ut namn och identitet eller inte. Det finns så gott om amatördetektiver, speciellt online, att man räknar ut det tämligen snabbt ändå.

Skämmes tamejfan!

Sagan om klubben för inbördes beundran

Som så många andra sagor skulle vi kunna börja den här med ”det var en gång”. Det ska vi emellertid inte göra då det distanserar oss alltför mycket från verkligheten. Istället ska vi raskt presentera huvudrollerna, medlemmarna i klubben och några som står utanför. Eftersom det här är en saga ska den inte tas som sanning även om delar av händelseförloppet ligger bra mycket närmare verkligheten än de borde göra.

---

Ensamma Hans satt på sin kammare och försökte envist få idéer som kunde få honom att verka störst bäst och vackrast. Egentligen visste han bättre. Han var högst medelmåttig men när han hade fått en idé var det nästan omöjligt att stoppa honom. Han hade sedan många år varit förminskad och sökte nu ett sätt att verka större och starkare än han var.

Snabbt insåg han att det inte var frågan om vad han skulle göra utan snarare hur han skulle få folk att tycka om honom, han var ju trots allt väldigt ensam. Om han inte kunde få folk att tycka om honom som han verkligen var så var han tvungen att ändra sin attityd. Han förstod att han måste påtala sin egen förträfflighet i varje mening han framförde och strax började denna aktivitet att ta form.

Det var ovant i början men strax hade han skapat sin egen image. Han lade fram orden minutiöst noga, vägde dem på guldvåg och tog god tid på sig för att alltid framhålla sig själv. Om han skadade andra längs vägen brydde han sig inte om. Han kunde se hur några bröt samman under hans beteende men han brydde sig inte så mycket om det. Han kände att han var tvungen att fortsätta på den inslagna vägen. Det gav honom en känsla av makt och tillhörighet.

Alfred hade liknande bekymmer och var inte rädd att kliva över lik för att visa sin makt. Egentligen var han en riktig sadist men han vägrade erkänna det för sig själv. Det fanns bara en enda person i världen han brydde sig om – sig själv. Liksom Hans kände han att han var tvungen att skapa sig en värld där han kunde vara Gud och bestämma över liv och död för andra. Han skulle se till att han inte behövde lyssna på någon annan. Var det någon som protesterade skulle han såga banden vid folkknölarna oavsett om han innerst inne tyckte om personen i fråga eller inte.

Alfred tyckte om Hans och de båda beslöt att samarbeta på sin plan om herravälde. De insåg att de behövde fler bundsförvanter om de skulle kunna står emot de yttre världen. De var tvungna att söka skydd i antal.

Sagt och gjort. De påbörjade en våg av rekryteringar. De brydde sig inte så mycket om vilka det var. Människan var oviktig. Det väsentliga var att skaffa en bra grogrund för sin makt. Om dessa rekryter var otrevliga ligister eller rent av lurendrejeriare spelade mindre roll. Både Hans och Alfred skulle försvara dessa kumpaner intill sitt sista andetag om så skulle behövas. Det viktigaste var att aldrig erkänna en svaghet. Att aldrig erkänna ett fel.

Långt inne innerst i dem visste de förstås hur fel det de gjorde var men de kunde inte förlika sig med att kliva ner från sin fabricerade samhällstopp. Det hade en gång klättrat upp och skulle aldrig kliva ner. Erkände de inga misstag skulle de inte kunna röras. Till och med när deras anförtrodda uttalade rena hot och raseriutbrott kom de till undsättning. Det hade länge studerat härskarteknikerna och kunde snabbt och effektivt få den stora massan att tänka på något annat.

Den stora massan var självklart väldigt lättduperad. Det var ingen tvekan om det. Det flesta förstod inte var denna grupp för inbördes beundran hade förs sig. De flesta brydde sig helt enkelt inte heller. Det var enklast så. Man ville inte hamna i onåd med denna maktfraktion. Man låtsades helt enkelt som ingenting. När människor utanför klubben skadades, inte fysiskt utan psykiskt genom förstycket och mobbingen som utövades tittade massan på andra hållet. Hans och Alfred hade lärt sina adepter väl. Aldrig erkänna ett fel, då är man såld.

Det fanns dock några få som inte tillhörde den stora massan. Några som vägrade dansa efter deras pipa. Dessa få levde ett tufft liv då det var tydligt att klubben för inbördes beundran åtnjöt särdeles med makt. Var man inte med dem var man emot dem.

Upphovsmännen hade börjat träda tillbaka. De insåg att delar av sin ambition var åstadkommen. De behövde inte längre hävda sig. De hade lyckats att få en status i samhället som var precis det de hade önskat sig. Folk såg upp till dem och det var en härlig känsla. De kunde fortsätta ljuga och armbåga sig fram i det fördolda. Deras grupp av inbördes beundran hade blivit en kraft att räkna med.

Fortsättning följer, kanske..

Hej och good bajs

Blåsten stormar ånyo kring mig. Det är priset man får betala för att man understundom vågar öppna käften och belysa det man tycker är ett oacceptabelt beteende. Att påtala något för sin omvärld och dessutom ha mage att göra detta offentligt skall icke passera obemärkt.

Som en del av er vet har jag ett förflutet som forummoderator/admin. Detta finns att läsa mer om HÄR. Jag svor efter den erfarenheten dyrt och heligt att aldrig befatta mig med den rollen igen. Men man är ju inte mer än människa och ett antal år senare var det dags igen. Denna gång på ett större socialt nätverk. Kanske det största, vad vet jag. Därom tvista nog de lärde.

Vi kan nog konstatera ganska snabbt att det inte är någon större ansträngning att sköta en grupp, ett forum eller liknande så länge allt är följsamt och flyter på. Tyvärr är det något av ett axiom att det för eller senare kommer en eller flera medlemmar som vägrar rätta sig i leden. Detta kräver åtgärd! Enligt min erfarenhet hjälper inte daltande. Troll kommer att fortsätta vara troll oavsett om de lägger band på sig under en tid. Det som göms i snö kommer alltid upp i tö! Skräp är alltid skräp.

Är man inte ensam om styrandet får man lära sig att samarbeta med sina kollegor. Det kan vara en utmaning samtidigt som det också kan vara enormt befriande. Men är inte alltid enig i alla frågor men liksom samhället i stort får man acceptera majoritetsbeslut alldeles oavsett den egna uppfattningen. Sånt är livet i en demokrati.

Det som blir tragiskt och påfrestande när vederbörande skräp inte acepterar tagna beslut och regler utan känner sig tvångsmanad att käfta emot. En approach som numera faller för döva öron hos mig. Att käfta emot i privata meddelanden gör ingen skillnad. Är man beredd att bete sig på ett sätt privat och ett annat officiellt är man falsk oavsett. Detta måste belysas till dem som har intresse av eventuell interaktion. Sanningen måste förmedlas. Och av någon anledning är det alltid budbäraren som får ta mest hätska ordalag från ”buset”. Men jag antar att man kan likställa det med Skurkar som agerar mot polisen som försökter upprätthålla lagen istället för de politiker som stiftar lagen. Energi riktad mot fell håll kan man säga.

Men hur som helst. Det här är inte den första gången jag är i blåsväder för mina åsikter och det lär inte vara den sista heller.

Bortom bongotrummans vrål

Ingen visste vad som fanns utanför savannen, ingen hade ens tänkt tanken att ta reda på saken. De som bodde i den lilla anspråkslösa byn var nöjda med livet som det var och hade inga planer på att uppsöka något annat. Varför skulle man det, man hade ju redan allt på bekvämt avstånd. Det var inte det att förändringar var av ondo, det var bara det att man var fullständigt tillfreds med hur det var. Varför skulle man snoka i något man egentligen inte behövde?

Det fanns inget egentligt begrepp för mysterier eller för det okända. Alla var väldigt lika. Ingen visste mer än någon annan. Ingen hade det behovet. Det fanns ingen gnista efter mer kunskap och därmed ingen utveckling. Allt kunde vara precis som det var och ingen skulle någonsin klaga. Att ifrågasätta var att törsta efter något mer.

Det var egentligen ett paradis på så sätt. Ingen hade något ont att säga om någon annan, för fanns det inte ett sug efter något mer, fanns det heller ingen avundsjuka eller svartsjuka. Ingen hade ont av att någon annan hade det bättre och ingen hade det heller sämre än någon annan. Allt som fanns var egentligen harmoni. Harmoni med andra människor, med världen.

Man var lyckligt ovetande om att man hamnade på efterkälken mot den övriga världen. Den plats som fanns långt bortom det man inte kunde föreställa sig. Man kunde inte greppa att det fanns något annat eller någon som iakttog dem. Man kunde inte greppa att någon inte levde i samma ignorans.

Det är klart att man hörde Bongtrummans vrål på avstånd men det var ett ljud i fjärran, det var allt. Det existerade ingen nyfikenhet om vem som slog på den, var den fanns eller syftet med den. Det var ett känslomässigt nollställt samhälle. Det hade alltid varit så och det skulle alltid förbli så. Det var den kulturen man levde efter och den skulle aldrig förändas.

 Ingen skulle någonsin bli trött på ignoransen. Att någon utifrån måste komma och tala om för folket att de inte kunde ha det så här kunde man inte föreställa sig. Folksjälen var bräcklig.

Skulle rent av invasionen komma skulle ingen skulle veta någonting ingen skulle reagera och ingen skulle veta hur man betedde sig under ett nytt styre. Man skulle gå under.

Det fanns en legend om en profetia. Ingen lade någon vikt vid den. Alla hade hört talas om den men eftersom det inte fanns något sug efter kunskap, var det ingen som visste vad den innebar.

Om den betydde att inget samhälle någonsin skulle kunna existera i fred och frihet, skulle man inte vara medveten om det.

Om någon kom på tanken att utrota all nyfikenhet, med den efterkommande frid som nu rådde i den lilla byn kanske det var en plan i ett gigantiskt spel? Kanske skulle en erövrare komma och snart skulle han härska över allt man kunde se, ända bort till horisonten. Det kanske var den stora planen? Ingen visste eller tänkte sådana tankar.

Kanske skulle erövraren komma inifrån, förklädd till någon sorts frälsare. Kom bara en enda individ fram och lade fram argument för något annat än vad folket redan kände till – visade att det fanns ett annat sätt, och gjorde det tillräckligt övertygande. Då skulle folket lyssna och om det inte fanns någon enskild nyfikenhet på någonting skulle det heller inte finnas något motstånd. Folket skulle bli förslavade under denna Messias.

Han skulle komma till under förevändningen att han skulle hjälpa byn till en ny världsordning. Men syftet skulle egentligen vara att ställa till kaos och rasera det som redan fanns i fred och frihet. Den kunde inte tillåtas.

Fred och frihet skulle vara ett hot mot erövraren. Alla kunde förvisso vara stöpta i samma form och utan egen vilja, men det måste vara erövrarens form. Något annat vore ohållbart för ett långvarigt rike.

Så vad som än fanns där utanför, eller innanför, som lurade på dem, var det inget man ägnade en enda tanke på. Vem kan rusta sig mot en motståndare om man inte känner till spelreglerna, eller ens att motståndaren existerar.

Inget sticker ut från ritningen, alla går alltid åt samma håll och inga orättvisor finns. Det är drömmen för de flesta men helt och hållet orimligt. Folket i den lilla byn var intet ont anande om vad som stod i begrepp att hända dem. Deras värld hade alltid sett lika följsam ut. Föga anade de vad som spanade på dem.

Det sunda förnuftets argument?!

Jag har gjort mig känd för att ha ganska starka åsikter i olika frågor. Det är självklart diplomatiskt uttryckt och det vet nog alla som känner mig. Jag ger mig aldrig om jag vet att jag har rätt i en diskussion även om jag på senare år börjat inse att vissa diskussioner är meningslösa. I de fallen är det lika bra att låta motståndaren tro att denne har vunnit. Det finns inget man kan säga eller göra för att vederbörande ska förstå vilka logiska luckor som kommer från dennes argumentering. Allt som oftast hamnar man på samma ställe. Där motståndet blir så trängt att det bara finns ett enda argument kvar att åberopa. Då kommer det… det infernaliskt korkade ”sunda förnuftet”.

För vad är egentligen sunt förnuft? Finns det någon objektiv sanning där man kan rada upp vad egentligen uttrycket innebär? Det ska väl vara något som alla vet, eller borde veta? Redan där faller det egentligen. Alla ”borde” veta. Men alla gör ju uppenbarligen inte det. Alla tar sina beslut utifrån de erfarenheter och kunskaper man har. Det sunda förnuftet som åberopas kan möjligen tillskrivas en större massa människor som har liknande bakgrund och som har samma typ av livserfarenheter. För det är onekligen så att detta sunda förnuft knappast kan sägas höra till instinkten. Det är något som bygger på erfarenhet. Det bygger också på att alla tänker på samma sätt. Att alla har samma värderingar.

Och dessutom. Om alla verkligen skulle tänka på samma sätt hela tiden. Skulle begreppet sunt förnuft existera då? Bygger inte hela grejen på att några tycker att andra gör fel. Vad skulle hända om alla gjorde rätt hela tiden? Tja, eftersom inga fel skulle inträffa skulle heller inte något kunna bli rätt. Det som skulle finnas kvar skulle vara ett enda stort är, utan värdering och utan mening.

Så nästa gång du känner dig manad att uttrycka detta fantastiskt dumma uttryck, tänk dig för och använd argument som faktiskt tillför sakfrågan något istället. Meningsskiljaktigheter kommer alltid att finnas. Dessa är bra för utvecklingen, både det personliga intellektets och den progress som sker av själva sakfrågan. Sluta upp med dessa dumheter. Tänk, argumentera och respektera istället. Att använda halmgubbe-argument säger trots allt mer om dig själv än om din motståndare.

Tommy Snöberg Söderberg

Min dag som Nadja!

Nyfikenheten tog överhanden! Jag var helt enkelt tvungen att kolla hur det skulle vara att registrera sig som tjej på en nätdatingsajt, en kötthandel om man ska uttrycka sig lite elakt. Jag gick väldigt vetenskapligt till väga (nåja!) och skapade mig ett alter ego för uppgiften. Att göra jämförelsen krävde förstås att jag skulle ha någon i grunden att jämföra med. Alltså var jag tvungen att vara medlem som kille också. Detta är sedan länge avklarat. Jag gillade inte stället. Det renderade mig faktiskt ett par riktigt bra vänner men det var inget drag under galoscherna direkt. Som kille får man kämpa för att överhuvudtaget få ett svar av tjejerna. Och ska man ha en fortsatt dialog gäller det att man är drivande. Ingenting kommer ”gratis” så att säga.

Som kille gjorde jag det fullständigt klart att jag var upptagen i en relation och bara sökte vänner. Jag gjorde inga sexuella anspelningar utan var helt enkelt – trevlig, om jag nu får drista mig till att göra den reflektionen av mig själv. Ofta möttes jag av korthuggna svar och en ganska otrevlig ton faktiskt. Var det mina bilder som var frånstötande eller var jag helt enkelt inte så trevlig som jag trodde att jag var? Det var en ganska jobbig period, men lärorik.

Men jag träffade som sagt på människor som jag sedan har fortsatt att ”umgås” med på andra sociala medier. Människor som jag kan prata om allt med, som gillar mig och som jag gillar. Det finns alltså möjligheter även om det inte går fort och är mycket jobb bakom. Det var det värt för övrigt! Jag fick reda på en hel del av deras erfarenheter från samma nätdatingsida. De var inte riktigt som mina, ganska långt ifrån faktiskt. Det motsatta skulle man kunna säga. Oerhört intressant studie, det här måste kollas upp närmare!

Så skapade jag ”Nadja”, en ung söt tjej bosatt i Stockholm. Jag gjorde henne bisexuell för att testa både tjejer och killar. Helt seriöst fick jag en chock över hur killarna behandlar tjejerna! Jag vill ogärna dra alla över en kam men om jag hade varit ute efter sex hade jag kunnat knulla båda dag och natt utan uppehåll. Jag hann knappt ens registrera mig förrän förslagen trillade in. Jag fick frågor om jag tålde hårda tag, och oändligt mycket frågor om var jag bodde, samt mitt telefonnummer. Jag hade mer att göra under en timme som tjej än jag hade under en månad som kille!

Några av dessa killar var väldigt rakt på sak och det måste man väl ändå ha en viss respekt för, det var i alla fall inget hyckleri! Andra var mer försiktiga, många var oerhört tjatiga. Jag menar, om jag inte har svarat efter fjorton frågor om jag vill träffas eller var jag bor är jag förmodligen inte intresserad av att lämna ut infon heller. Oerhört få, men det fanns något undantag, hade inte sexuella undertoner i sina meddelanden. Jag antar att det kan vara smickrande ett tag men det var snabbt oerhört tröttsamt att få en massa själlösa komplimanger för mitt utseende. Om hur sexig jag var och allt annat. Det var oerhört få som såg MIG även om jag nu råkade vara en fejkad person. Det allra vanligaste var tjatande om att jag skulle ge dem fler bilder på mig själv. Det var ju lite svårt eftersom jag inte direkt kunde ta en ny hur som helst. Det fanns liksom bara en bild…

Jag blev genuint chockad över hur jag blev behandlad. Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat förställa mig den respektlösa behandling som jag fick. Spelar det egentligen nån roll om jag är tjej eller kille, heter Nadja eller nåt annat. Kan jag inte kräva respekt av mina medmänniskor ändå? Jag har fått mig en personlig tankeställare och skulle vilja ta tillfället i akt att be om ursäkt för allt dumt jag säkerligen har sagt i tron att det skulle tolkas som skämt! Jag skämt över att vara karl idag!

Jag tänker inte lämna ut nån, är det så att någon som läser det här känner sig träffad så tycker jag att vederbörande bör fundera lite över hur han behandlar kvinnor, på nätet eller ute i verkliga livet. De få som faktiskt behandlade mig med ett uns respekt bör ha en extra eloge. Samma där, känner du igen dig så sträck på dig och känn dig stolt! Du tillhör en minoritet!

Va fan vet du?

Innan du dömer mig, eller någon annan för den delen, har du bemödat dig med att ta reda på vem jag är? Har du bemödat dig med att ta reda på vilket bagage jag har? Vilken resa genom livet jag har gjort? Vet du hur jag tänker? Hur jag känner? Vet du precis vad som får mig att må bättre? Kan du sätta dig in i hur jag mår just i detta nu? Kan du varje liten detalj som spelar roll för hur jag uppfattar världen? Känner du mina vänner? Mina bekanta? Har du någon aning om vilka drömmar och tankar jag hade inatt? Vad kan du egentligen göra för mig? Vet du?

Förstår du vilka tankar jag brottas med dag ut och dag in? Gör du verkligen det? Förstår du den ständiga kampen i mitt huvud? Vet du hur det känns när det aldrig blir riktigt tyst? När du aldrig helt kan koppla bort dina tankar? När ständiga tvivel oavbrutet brottas med varandra? När inget är riktigt bra? När till och med tvivlen har egna tvivel? Vet du hur det känns?

Hur fan kan du döma mig? Vill du att jag ska döma dig?

Man får väl ta seden dit man kommer?

Det är ett uttryck jag växte upp med. Många gånger uttalade jag det säkert också själv med full övertygelse. Än i denna dag är det djupt inpräntat i mig. Men faktum är att jag numera har insett hur pass dumt det där uttrycket egentligen är. Det är egentligen bara ett uttryck för främlingsfientlighet. Att vi inte vill ha hit några andra som inte beter sig som oss. Det är vi som är de normala och alla andra, som inte tar efter vår sed, är de konstiga.

Men om vi vänder på det. Hur många av er som på fullt allvar menar att man ska ta seden dit man kommer skulle själv göra det? Skulle du äta aphjärna om det var sed dit du kom? Skulle du äta hund? Skulle du klä dig enlig de normer som anses vara rätt i det främmande landet där du hamnade eller skulle du värna om din integritet? Den som är utan skuld kan kasta första stenen, resten kan hålla tyst…

Jag känner mig lite aggressiv i dag!

Jag har sedan tidigare skrivet flera inlägg och ifrågasatt varför jag ska acceptera. Det är väl ingen enkelriktad väg? Det är också så att min inställning om att jag är konflikträdd nyligen ställts på ända. En teori om att jag söker konflikter har sålunda formulerats. Det är alltså precis tvärt emot vad jag alltid har uppfattat det som. Men det är inte alltid. Konflikterna jag säker att alltid sådana som jag kan vinna, vilket egentligen borde vara alla eftersom jag vanligtvis inte ger mig in i en konflikt utan att ha väl, mycket väl underbyggda argument – eller åtminstone den logiska beviskedjan klar för mig.

Det finns få personer i min närhet som har förmågan att argumentera emot mig på ett sådant sätt att de kan övertyga mig om något annat än det jag redan vet, i synnerhet när det gäller semantiska formuleringar. Det flesta synes mig vara ganska inskränkta och naiva i sina övertygelser. Ihop med detta hör också min allt mindre förståelse för människor som måste bevisa allt med logik eller vetenskapliga uppsatser och termer. En akademisk sanning är en sak medan det som livserfarenhet lät oss – insikt, är något helt annat! Det är en sak att lära sig något, genom idogt trälande med näsan i en bok och en helt annan sak att förstå innebörden!

Kunskap är inte nödvändigtvis förståelse för uppgiften! Att kunna alfabetet betyder inte med nödvändighet att man kan formulera ord och meningar som är grammatiskt korrekta. Att kunna formulera grammatiskt korrekta meningar betyder inte att deras innebörd alltid är logisk och sann och att formulera logiska argument betyder inte alltid att man nått den insiktsfulla sanningen som förståelse innebär!

Idag är jag aggressiv mot den lillgamla akademiska världen som inte förankrar sin kunskap på insikter utan på inlärda fraser och argument.

Dessa giganters kamp...

Bilden ovan figurerar just nu på facebook. Jag kunde inte kommentera själva bilden i sig och tar därför tillfället i akt att göra det på detta sätt istället. 

Det här är ju enbart löjligt! Alla vet ju redan att Whitney förtjänar förstasidestoff och inte Quarthon. Det spelar ingen roll hur innovativ och/eller produktiv han har varit, hur mycket han har inspirerat andra etc. så länge han representerar en så pass smal genre som han faktiskt gör. Men vi kan visst dissekera:

1. Hur många av albumen var bra? Är inte det mer intressant än antalet?

2. För att man inte har skrivit låtarna man framför så är man ingen bra artist? Musikalitet i framförande, tonsäkerhet, karaktär i rösten etc. betyder förstås inget.

3. Måste man vara multiinstrumentalist för kunna räkna sig som internationell megastjärna inom sitt gebit?

4. Kevin Costner suger? och?

5.Är det mer synd om någon som kämpat med sina egna drogrpoblem offentligt eller i det privata?

6. Är man verkligen så naiv att man inte inser att även Whitney faktiskt har inspirerat andra? Vem vet hur många? Hur har man förresten räknat fram de tusenden som Quarthon har influerat (vilket säkerligen är en hel del)?

7. När stjärnor där blir det rubriker! Vem av de här två var en stjärna?

Observera att detta inte är en pekpinne menad åt någon utan mina högst personliga funderingar kring detta, i mina ögon, naiva och avundsjuka, spridande av bitterhet.

Slösa inte energi i onödan!

Jag tror att jag har skrivit nån rad om detta tidigare någonstans, kanske till och med här på bloggen. Jag minns inte men å andra sidan har jag aldrig påstått att jag har något minne att tala om heller... Hur som helst har jag efter åratal av frustration kommit fram till att det räcker med att man själv vet att man har rätt, man behöver inte övertyga sin "döva" debattmotståndare om det. Det kräver för mycket energi som man hellre kan lägga på något helt annat. Han/hon kommer ändå aldrig att kunna anamma något annat synsätt än sitt eget inskränkta. Det är få förunnat att se saker och ting i ett lite vidare perspektiv, lyssna på andra människors argument och först sedan skapa sig en uppfattning om vad som är rätt och fel.

Forumidioti

Allt för ofta finner man mer eller mindre helt idiotiska inlägg i forumvärlden. Jag är aktiv på några av dem och tänkte här ta upp några av de fall jag stöter på. Jag citerar vad som sagts och sen skriver jag en egen kommentar under.

Den som tar seriöst på sitt filmtittande är också mer benägen att investera i en bättre anläggning...

Varför överhuvudtaget ta sig tiden att skriva ned denna självklarhet? Givetvis är den som hyser ett avgörande intresse för något, vad det än vara må, i större utstäckning beredd att göra uppoffringar för sitt intresse än den som är helt ointresserad av detsamma.

FRA

Alltså... Hela den här debatten med FRA-lagen (eller lagarna som det faktiskt är) borde egentligen gått mig helt förbi. Det ligger inte i mitt intresse att sätta mig in i sån byråkrati, men jag kan helt enkelt inte låta bli när var och varannan (negativ) kommentar om den grundar sig helt eller delvis i paranoia och konspirationsteorier!

Gott folk LÄS LAGEN! bilda er en egen uppfattning och gå inte på propaganda från endera sidan. Lagen är alltså inte till för att kartlägga era nedladdningsrutiner, vilken typ av porr ni föredrar att titta på era filmpreferenser eller något annat. Det handlar om att bekämpa terrorism, inte att övervaka den "vanliga" svensken.

Dessutom finner jag det en smula märkligt att just den här lagen fått sånt fokus. Vi har ju en hel del andra lagar som redan reglerar vad som får och inte får göras för att skydda rikets säkerhet - terroristlagen t.ex. Inte nån endaste själ protesterar mot denna trots att man mycket väl skulle kunna hävda att denna strider på de mänskliga rättigheterna.

Nåja, min poäng här är inte att tala för lagen, och heller inte emot den. Det handlar enbart om en uppmaning till de som tycker så in i helvete... LÄS PÅ SÅ NI VET VAD NI SNACKAR OM!

På sista tiden har jag deltagit i en del debatt om just detta och det man genomgående märker är vilken misstro folk har till politikerna. Lagen är fullständigt ointressant verkar det som, det intressanta, och det som folk verkar vara övertygade om är när myndigheterna kommer att bryta mot lagen (som faktiskt reglerar spaningen) inte om utan när.

Ligger vi i så fall inte på en nivå som ligger en bra bit under Glocalnet. Att förutsätta att myndigheternas intention är att genast bryta mot det de tagit sig tid att reglera i lag? Missförstå mig inte nu, självklart kan allting missbrukas och så även denna lag, men skulle vi ha det som utgångspunkt för alla regler lagar och förordningar skulle samhällsstrukturen ganska snabbt rasa samman!