Hur är det med tyskar, kan man gilla dem?

För många år sedan när jag träffade några nätvänner fick jag höra ett uttryck som sedan dröjt sig kvar i mitt medvetande. Vi var två svenskar, en amerikan och en holländare som träffades i Köpenhamn och drack öl. Tja, vi gjorde väl lite mer än så såklart. Vi var på Jensens Bøfhus och käkade och pratade en jävla massa, både på det ena och det andra ölhaket. Det vill säga, kanske inte jag eftersom jag är av en blyg natur och i synnerhet för så många år sedan. Jag flikade nog mest in och skrattade åt de andras diskussioner.

Nåväl. Jag vill minnas att det var holländaren i sällskapet som uttryckte sig om tyskar. Som holländare gillade man tydligen inte tyskar enligt vad jag minns. Det är klart att man inte kan gilla alla men man bör kanske inte avfärda en grupp människor kollektivt på det sättet. Det tycker inte jag i alla fall. Men sen sa han det som sedan har hängt kvar. Ungefär, man gillar inte tyskar, utom dem man känner. Det är ett ganska briljant ordspråk egentligen. Man kan ogilla vad en stor skara människor står för men känner man några personer i denna grupp så kommer saken i ett annat läge. Plötsligt får man mer respekt för oliktänkandet och man kan rationalisera kring åsikter. Med vänskap kommer också förståelsen för att tyskar, muslimer eller journalister inte är elaka, dumma eller farliga.

Plötsligt blir det intressant att förstå hur människor tänker. Vad det är som gör att vissa grupperingar tänker annorlunda än de egna innersta tankarna. Man får en respekt för det och vill gärna diskutera frågor för att utveckla både bekantskapen och sig själv. Men förståelse för sin omgivning kommer också förståelse för sig själv. Det farligaste man kan tänka sig är att tycka en massa saker utan att veta varför. Och, Gud förbjude, utan att ha fakta bakom sina åsikter. Så länge det finns fakta och en tanke bakom en åsikt är den intressant. Självklart finns det utrymmen för tolkningar, hur skulle annars världsreligionerna kunna existera? Och tänk hur tråkigt det vore om alla tyckte och tänkte på samma sätt. 

Det skulle innebära ett stopp i utvecklingen. All utveckling, vare sig det handlar om den senaste IT tekniken, bagariverksamhet eller teologi skulle avstanna. Nu är väl kanske inte den teologiska utvecklingen den snabbaste i världen ändå, men tänk om det inte fanns några olika åsikter, om alla tyckte likadant, hela världen skulle bli slätstruken. Och tänk på det, att det är oftast bakåtsträvaren som driver saker och ting framåt. Bakåtsträvaren tvingar oss andra att hitta argument och utveckling som är så bra att vi även får den mest reaktionäre soffpotatisen på fall.

Fram för diskussioner byggda på fakta, där argument grundade på tolkningar framförs. Jag vet i alla fall att jag välkomnar debatten. Gör du, eller är du rädd för de oliktänkande?

Skilj konsten från konstnären!

Ska man egentligen döma konsten beroende på vad man tycker om konstnären? Kan man särskilja de båda åt? Jag kan förstå att man inte vill gagna en person man inte tycker om eller som man anser ha förverkat sin rätt. Det kan såklart handla om ekonomiskt stöd i form av royalties eller annat. Jag har faktiskt själv varit i just den situationen. Jag ville inte längre stögja en vis person med mina skivköp. 

Men de skivor jag redan har? Blir de på något sätt sämre av att konstnären hittat på "hyss"? Fysiskt förändras de iallafall inte. Den är en svår balansgång så klart. Ska man bränna verken för att konstnären är en dömd pedofil? Seriemördare? Rasist? Är Michael Jackson mindre "King of Pop" efter leaving neverland (en dokumentär jag ännu inte har sett). Är Kevin Spacey en sämre skådis? Blir hans äldre rollgestaltningar plötsligt osebara? Betyder Gary Glitter mindre för glam- och glitter rockens utveckling?

Jag tillhör inte dem som nödvändigtvis uppskattar Woody Allens filmer. Men det beror sannerligen inte på hans person, snarare på hur han väljer att berätta sina historier. Jag anser att Roman Polanski gjort några av världens bästa filmer, alldeles till trots att han är på landsflykt från USA.

Hur resonerar ni? Skiljer ni konsten från konstnären eller är de båda ett synonymt begrepp?

Jag blev avvisad vid gränsen till Sverige

För inte länge sedan var jag på en affärsresa i Finland. Inget ont om Finland men min bostad är inte placerad på en logistisk fördelaktig geografisk position. Det är rent ut sagt lite av en pina att ta sig till de flesta orter som inte är Bromma med flyg. Med detta i bakhuvudet bokade jag resa via Kastrup och Köpenhamn. En ganska lång och långsam väg med mycket väntetid och byten. Eller nja.. Så mycket byten är det inte egentligen. Tåg till vårt södra grannland rätt in på flygplatsen och sen på flyget till Helsingfors. Ganska lätt om än tidskrävande.

Den här gången upptäckte jag vid ankomst till hotellet i Finland att jag hade lämnat både pass och körkort hemma. Inte vidare lyckat skulle det visa sig. Eftersom jag skulle åka tillbaka samma väg till sverige insåg jag att det skulle bli problem. Något som jag var tvungen att lösa direkt för att kunna sova den natten.

Sagt och gjort. Jag ringde till svenska polisen och beskrev mitt problem. Hur skulle jag göra för att komma in i Sverige igen. Att kliva på tåget på Kastrup skulle inte funka. De skulle inte släppa ombord mig utan ID. Det visste jag väl redan men jag fick även det beskedet från polisen. ID kontrollen är tämligen rigorös sedan någon gång 2016 för att stävja flyktingströmmen till landet. Istället skulle jag ta en Taxi över bron för att de då kunde slå mig i dataregistret på den svenska sidan. Det lät betryggande och jag nöjde mig med det svaret. Jag kunde sova hjälpligt den natten. En sten hade fallit från hjärtat liksom.

Några dagar förflöt och det var dags att åka hem. Inte särskilt orolig satte jag mig på planet från Helsingfors till Köpenhamn. Trött och sliten och ville bara komma hem. Hämtade min väska i ankomsthallen och gick med trötta steg mot utgången. Eftersom jag skulle ta tåget vidare från den svenska sidan hade jag lite bråttom ändå och skyndande mig mot en taxi. Snart skulle jag vara hemma – trodde jag.

Det visade sig dock att Taxi vägrade köra mig utan Pass eller ID-handling. Det var tydligen stränga böter på det för deras del. Och har satt jag och gjorde bara så som svenska polisen hade sagt åt mig att göra. Det hjälpte inte hur mycket jag bedyrade att de skulle kolla min identitet när jag kom till gränsen. De vägrade helt enkelt köra mig och jag fick kliva ur taxin igen.

Vid det här laget snurrade det rejält i huvudet. Hur skulle jag lösa detta. Jag ringde till svenska polisen igen och fick samma tips som förra gången. Jag skulle ta en taxi över bron. Rätt irriterad förklarade jag att detta inte var ett alternativ eftersom man vägrade köra mig. Det blev helt tyst i andra sidan av luren. Jag insåg att jag var tvången att trycka på här och ligga på om jag inte skulle bli lämnad vind för våg av de svenska myndigheterna. De hade ingen möjlighet att hjälpa mig eftersom jag befann mig utanför landets gränser. Tilläggas kan att även den danska polisen inte skulle kunna vara behjälplig eftersom jag inte är dansk medborgare. Slutligen fick jag rådet att vända mig till den svenska ambassaden i Köpenhamn. Det är här var förstås efter deras öppettider så att lösa detta på kvällen var helt kört. Det var bara att inse. Gränsen var stängd för mig och jag skulle inte få komma in i landet igen. Inte utan vidare.

Via min telefon hittade jag en bokningssida där jag kunde hitta ett billigt sista minuten hotellrum. Det var bara att bita i det sura äpplet och boka ett rum. Det fanns ett par som var ganska billiga och jag tog ett av dem. Att få tag i en taxi dit var inte svårt och snart var jag på väg. Det var väl 15-20 minuter från flygplatsen ungefär. Tyckte att det blev sunkigare och sunkigare område taxin körde igenom men det verkade ändå väldigt centralt. Tågstationen låg väldigt nära hotellet. Det gjorde också en strippklubb som vi åkte förbi. Det är något som man som svensk inte är var att se. Jag har i alla fall aldrig vare sig varit på eller sett utsidan på en äkta strippklubb. En klubb som inte försöker dölja sin verksamhet.

Framme vid hotellet, betalar taxin och går in. Låt oss vara diplomatiska och säga att elegansen inte var överväldigande. Det gick inte att få rummet direkt eftersom jag bokad så pass nyligen. Jag fick sitta ner och vänta några minuter medan jag lyssnade på hur portiern förklarade om och om igen för några potentiella gäster att de var tvungna att ha ett kontokort med täckning på för att kunna checka in. Vilket folk… Nåja, det var ju inte mitt problem. Jag fick mitt rum till slut och skulle ta hissen upp dit. Det fanns två hissar och den ena var avstängd. Det stod en handskriven lapp om att man gärna fick ta trappan om man ville. På samma lapp stod att hissen fungerade men att den var långsam och att lyset kunder försvinna i den under färd.

Jag nådde i alla fall mitt våningsplan och jakten på att hitta mitt rum började. Det var inte jätteenkelt kan jag avslöja. Jag fick bege mig bakom dörrar som inte hade någon markering för att nå fram. Längst in låg mitt lilla kyffe. Det kan inte ha varit mer än 9kvm men det sket jag i. Jag skulle sova och forska i hur jag kunde nå den svenska ambassaden. Jag kopplade upp datorn till den sunkigaste wifi jag har varit med om. Var femte minut bröts kontakten men till slut hade jag den info jag behövde. Ambassaden hade öppet 2 timmar nästföljande dag. TVÅ timmar! Det var bara att förbereda sig.

Men först var jag tvungen att få nån mat i mig. Det fanns inget på hotellet så jag fick gå ut på stan och hitta nåt. Jag är inte nogräknad så vad som helst skulle funka. Sagt och gjort. Jag letade mig ut ur mitt rum, gick hela korridoren bort, väntade tålmodigt på den enda hissen och åkte ner. När jag kommit ut på gatan han jag väl gå 10 meter innan jag blev erbjuden sex. Är prostitutionen så öppen i Köpenhamn? Jag är visserligen en lantis men i alla fall. Jag skyndade förbi och en rätt obehaglig miljö med fylla och annat målades snabbt upp för mig. Här gällde de att se stor och orädd ut. Och under inga omständigheter ha ögonkontakt med någon. Det blev en pizza! En väldigt god pizza också och sedna gick jag med stadiga steg vägen tillbaka. Förbi fyllet och förbi horan in på hotellet och parkerade mig sedan på rummet resten av kvällen.

---

Nästa dag hade jag beställt taxi i god tid för att ta mig till ambassaden. Jag ville självklart vara där när de öppnade för inte visst jag hur omständligt det skulle vara för att få rätt på problemet. Det kunde lika gärna innebära att jag skulle tvingas övernatta fler nätter som landsförvisad. Hur som helst åkte jag ner och checkade ut. Och ställde mig på gatan precis utanför hotellet för att vänta på min taxi. Jag fick inte stå i fred länge innan jag fick sällskap. Hon undrade vad jag skulle och när jag förklarade att jag väntade på min taxi ville hon att jag skulle ta en drink med henne i stället. Jag var givetvis inte intresserad av något sådant men hon gav sig inte. Hon började prata mer med mig och undrade om jag var gift, samtidigt tog hon mig på mitt könsorgan. Det var riktigt obehagligt och det krävdes rejält med energi från min sida för att bli av med henne. Detta skedde alltså mitt på ljusan dan 2 meter från ingången till hotellet. Klockan var uppskattningsvis strax efter 9 på morgonen.

Min taxi kom och plockade upp mig och körde mig till ambassaden. Det gick inte att betala med kort eftersom det inte gick att få kontakt med nätet bland de höga husen. Det var i alla fall vad han sa och efter flera försök fick jag till slut gräva fram svenska kontanter att betala med. Tur att jag hade några i jackfickan. Självklart var jag tidig och det var kallt. Ambassaden skulle öppna snart och då skulle mitt problem lösas. Det var värt några minuter i kyla. Utan minsta tvekan var det värt det!

Jag var först in på ambassaden, förklarade mitt ärende. Efter att ha uppgett mitt svenska personnummer tog det ca två minuter innan jag hade ett papper i min hand som visade att jag var svenska medborgare. Då var det alltså dags att ge sig tillbaka till tåget för att komma med. Jag var förstås tvången att lösa biljett men nu spelade inte pengar så stor betydelse längre. Jag ville bara hem. Smått nervös ställde jag mig i kön till tåget med mitt papper i hand. Tåget rullade in på perrongen och kontrollen påbörjades. Mitt papper granskades av vakten som först var väldigt skeptisk. Men jag var bestämd och poängterade att det var utfärdat och undertecknat av svenska ambassaden och att det var ett giltigt dokument. Motvilligt släpptes jag igenom avspärrningen. Nu satt jag på tåget som skulle ta mig till Sverige. Jag var dock inte avslappnad än. Det är ytterligare en pass/ID/tullkontroll innan Sverige och jag behöll pappret i handen. Nu skulle inget stoppa mig!

Ni kan kanske förstå min lättnad när tåget rullade från den andra kontrollpunkten och jag hade kommit till SVERIGE!! Nu kunde jag inte hålla tillbaka längre utan när alla spänningarna släppte gjorde också mina tårar det. Jag satt där i vagnen med tårarna längs kinderna och var bara så lycklig över att detta äventyret äntligen var över!