Sagan om klubben för inbördes beundran

Som så många andra sagor skulle vi kunna börja den här med ”det var en gång”. Det ska vi emellertid inte göra då det distanserar oss alltför mycket från verkligheten. Istället ska vi raskt presentera huvudrollerna, medlemmarna i klubben och några som står utanför. Eftersom det här är en saga ska den inte tas som sanning även om delar av händelseförloppet ligger bra mycket närmare verkligheten än de borde göra.

---

Ensamma Hans satt på sin kammare och försökte envist få idéer som kunde få honom att verka störst bäst och vackrast. Egentligen visste han bättre. Han var högst medelmåttig men när han hade fått en idé var det nästan omöjligt att stoppa honom. Han hade sedan många år varit förminskad och sökte nu ett sätt att verka större och starkare än han var.

Snabbt insåg han att det inte var frågan om vad han skulle göra utan snarare hur han skulle få folk att tycka om honom, han var ju trots allt väldigt ensam. Om han inte kunde få folk att tycka om honom som han verkligen var så var han tvungen att ändra sin attityd. Han förstod att han måste påtala sin egen förträfflighet i varje mening han framförde och strax började denna aktivitet att ta form.

Det var ovant i början men strax hade han skapat sin egen image. Han lade fram orden minutiöst noga, vägde dem på guldvåg och tog god tid på sig för att alltid framhålla sig själv. Om han skadade andra längs vägen brydde han sig inte om. Han kunde se hur några bröt samman under hans beteende men han brydde sig inte så mycket om det. Han kände att han var tvungen att fortsätta på den inslagna vägen. Det gav honom en känsla av makt och tillhörighet.

Alfred hade liknande bekymmer och var inte rädd att kliva över lik för att visa sin makt. Egentligen var han en riktig sadist men han vägrade erkänna det för sig själv. Det fanns bara en enda person i världen han brydde sig om – sig själv. Liksom Hans kände han att han var tvungen att skapa sig en värld där han kunde vara Gud och bestämma över liv och död för andra. Han skulle se till att han inte behövde lyssna på någon annan. Var det någon som protesterade skulle han såga banden vid folkknölarna oavsett om han innerst inne tyckte om personen i fråga eller inte.

Alfred tyckte om Hans och de båda beslöt att samarbeta på sin plan om herravälde. De insåg att de behövde fler bundsförvanter om de skulle kunna står emot de yttre världen. De var tvungna att söka skydd i antal.

Sagt och gjort. De påbörjade en våg av rekryteringar. De brydde sig inte så mycket om vilka det var. Människan var oviktig. Det väsentliga var att skaffa en bra grogrund för sin makt. Om dessa rekryter var otrevliga ligister eller rent av lurendrejeriare spelade mindre roll. Både Hans och Alfred skulle försvara dessa kumpaner intill sitt sista andetag om så skulle behövas. Det viktigaste var att aldrig erkänna en svaghet. Att aldrig erkänna ett fel.

Långt inne innerst i dem visste de förstås hur fel det de gjorde var men de kunde inte förlika sig med att kliva ner från sin fabricerade samhällstopp. Det hade en gång klättrat upp och skulle aldrig kliva ner. Erkände de inga misstag skulle de inte kunna röras. Till och med när deras anförtrodda uttalade rena hot och raseriutbrott kom de till undsättning. Det hade länge studerat härskarteknikerna och kunde snabbt och effektivt få den stora massan att tänka på något annat.

Den stora massan var självklart väldigt lättduperad. Det var ingen tvekan om det. Det flesta förstod inte var denna grupp för inbördes beundran hade förs sig. De flesta brydde sig helt enkelt inte heller. Det var enklast så. Man ville inte hamna i onåd med denna maktfraktion. Man låtsades helt enkelt som ingenting. När människor utanför klubben skadades, inte fysiskt utan psykiskt genom förstycket och mobbingen som utövades tittade massan på andra hållet. Hans och Alfred hade lärt sina adepter väl. Aldrig erkänna ett fel, då är man såld.

Det fanns dock några få som inte tillhörde den stora massan. Några som vägrade dansa efter deras pipa. Dessa få levde ett tufft liv då det var tydligt att klubben för inbördes beundran åtnjöt särdeles med makt. Var man inte med dem var man emot dem.

Upphovsmännen hade börjat träda tillbaka. De insåg att delar av sin ambition var åstadkommen. De behövde inte längre hävda sig. De hade lyckats att få en status i samhället som var precis det de hade önskat sig. Folk såg upp till dem och det var en härlig känsla. De kunde fortsätta ljuga och armbåga sig fram i det fördolda. Deras grupp av inbördes beundran hade blivit en kraft att räkna med.

Fortsättning följer, kanske..

Sagan om den eländige kleptomanen

 

För länge sedan i ett land långt borta hävdades det med bestämdhet att alla tillgångar tillhörde alla och en var. Det fanns inget behov av byteshandel och än mindre av pengar, som till sin essens ändå får ses som en form av byteshandel. Alla var den andra lik och ingen hade något agg till sin granne. Ingen åtrådde sin nästas hustru, eller make för den delen. Sagan måste hållan politiskt korrekt annars kommer den store farlige Mörkemasse och tar oss. Det vill vi ju inte vara med om eller hur?

Sa jag att alla levde i en gemytlig stämning som icke kunde ruckas av någon anledning? I så fall ljög jag mig gul och blå i hela ansiktet. Det har aldrig funnits ett sådant samhälle och kommer heller aldrig att finnas. Låt vara att det här utspelar sig i sagans värld men nån jävla verklighetsanknytning måste vi ha. Det finns alltid någon liten jävel som avundsjukt ser på hur andra jobbar och sliter och genom kleoptomaniska sinnelag stjäl får energi. Det är det sociala kleptomaner är så bra på. Det stjäler din energi och livnär sig på den.

Sanningen är att dessa kleptomaner inte klarar sig själva. Det behöver en flora av anhängare för att orka existera. Det bästa är om det finns en skara av ja-sägare som inte reagerar när vederbörande ägnar sig åt sin sjukliga kleptomani, som kanske till och med uppmundrar och är behjälpliga. Kanske är denna grupp den farligaste av dem alla eftersom de agerar i det fördolda och inte sticker fram näsan mer än i ytterst sällsynta fall. De lever i den mörker vi inte kan se, i det hav som skiljer dagen från natten och i den sfär som inte riktigt tillhör verkligheten fast den ändå gör det. Det är de som lever i bottenslammet av Dantes världsbild och de som inte riktigt vet var de ska höra hemma.

Tycker ni att jag svamlar nu så har ni kanske helt rätt? Det är kanske mitt sätt att vräka ur mig min prosa, eller icke-prosa. Ett sätt att fylla på med ord på ett papper, utan innebörd men med mening. Endast de som ser världen som jag gör kommer att förstå. Ingen vet varför, men alla vet hur. Dessa varelser som utan egen vilja går i andras ledband och inte gör mycket väsen av sig kallade min gamle vän Sean för ”Lurkers” och gick till och med så långt att han hävdade att alla ”lurkers must die”. De tillför inget, finns bara till för att observera och högst eventuellt lägga in en olämplig kommentar i ett ämne de inte har med att göra. Sean är död så, det finns ingen mening att leta efter honom. Men hans ord lever kvar i min själ. Det tog mig många år att inse att han var långt före mig och det är först nu jag börjar komma i fatt.

Hej och good bajs

Blåsten stormar ånyo kring mig. Det är priset man får betala för att man understundom vågar öppna käften och belysa det man tycker är ett oacceptabelt beteende. Att påtala något för sin omvärld och dessutom ha mage att göra detta offentligt skall icke passera obemärkt.

Som en del av er vet har jag ett förflutet som forummoderator/admin. Detta finns att läsa mer om HÄR. Jag svor efter den erfarenheten dyrt och heligt att aldrig befatta mig med den rollen igen. Men man är ju inte mer än människa och ett antal år senare var det dags igen. Denna gång på ett större socialt nätverk. Kanske det största, vad vet jag. Därom tvista nog de lärde.

Vi kan nog konstatera ganska snabbt att det inte är någon större ansträngning att sköta en grupp, ett forum eller liknande så länge allt är följsamt och flyter på. Tyvärr är det något av ett axiom att det för eller senare kommer en eller flera medlemmar som vägrar rätta sig i leden. Detta kräver åtgärd! Enligt min erfarenhet hjälper inte daltande. Troll kommer att fortsätta vara troll oavsett om de lägger band på sig under en tid. Det som göms i snö kommer alltid upp i tö! Skräp är alltid skräp.

Är man inte ensam om styrandet får man lära sig att samarbeta med sina kollegor. Det kan vara en utmaning samtidigt som det också kan vara enormt befriande. Men är inte alltid enig i alla frågor men liksom samhället i stort får man acceptera majoritetsbeslut alldeles oavsett den egna uppfattningen. Sånt är livet i en demokrati.

Det som blir tragiskt och påfrestande när vederbörande skräp inte acepterar tagna beslut och regler utan känner sig tvångsmanad att käfta emot. En approach som numera faller för döva öron hos mig. Att käfta emot i privata meddelanden gör ingen skillnad. Är man beredd att bete sig på ett sätt privat och ett annat officiellt är man falsk oavsett. Detta måste belysas till dem som har intresse av eventuell interaktion. Sanningen måste förmedlas. Och av någon anledning är det alltid budbäraren som får ta mest hätska ordalag från ”buset”. Men jag antar att man kan likställa det med Skurkar som agerar mot polisen som försökter upprätthålla lagen istället för de politiker som stiftar lagen. Energi riktad mot fell håll kan man säga.

Men hur som helst. Det här är inte den första gången jag är i blåsväder för mina åsikter och det lär inte vara den sista heller.

Det sunda förnuftets argument?!

Jag har gjort mig känd för att ha ganska starka åsikter i olika frågor. Det är självklart diplomatiskt uttryckt och det vet nog alla som känner mig. Jag ger mig aldrig om jag vet att jag har rätt i en diskussion även om jag på senare år börjat inse att vissa diskussioner är meningslösa. I de fallen är det lika bra att låta motståndaren tro att denne har vunnit. Det finns inget man kan säga eller göra för att vederbörande ska förstå vilka logiska luckor som kommer från dennes argumentering. Allt som oftast hamnar man på samma ställe. Där motståndet blir så trängt att det bara finns ett enda argument kvar att åberopa. Då kommer det… det infernaliskt korkade ”sunda förnuftet”.

För vad är egentligen sunt förnuft? Finns det någon objektiv sanning där man kan rada upp vad egentligen uttrycket innebär? Det ska väl vara något som alla vet, eller borde veta? Redan där faller det egentligen. Alla ”borde” veta. Men alla gör ju uppenbarligen inte det. Alla tar sina beslut utifrån de erfarenheter och kunskaper man har. Det sunda förnuftet som åberopas kan möjligen tillskrivas en större massa människor som har liknande bakgrund och som har samma typ av livserfarenheter. För det är onekligen så att detta sunda förnuft knappast kan sägas höra till instinkten. Det är något som bygger på erfarenhet. Det bygger också på att alla tänker på samma sätt. Att alla har samma värderingar.

Och dessutom. Om alla verkligen skulle tänka på samma sätt hela tiden. Skulle begreppet sunt förnuft existera då? Bygger inte hela grejen på att några tycker att andra gör fel. Vad skulle hända om alla gjorde rätt hela tiden? Tja, eftersom inga fel skulle inträffa skulle heller inte något kunna bli rätt. Det som skulle finnas kvar skulle vara ett enda stort är, utan värdering och utan mening.

Så nästa gång du känner dig manad att uttrycka detta fantastiskt dumma uttryck, tänk dig för och använd argument som faktiskt tillför sakfrågan något istället. Meningsskiljaktigheter kommer alltid att finnas. Dessa är bra för utvecklingen, både det personliga intellektets och den progress som sker av själva sakfrågan. Sluta upp med dessa dumheter. Tänk, argumentera och respektera istället. Att använda halmgubbe-argument säger trots allt mer om dig själv än om din motståndare.

Tommy Snöberg Söderberg

Personangrepp, trakasserier och glåpord

För inte länge sedan blir jag utsatt för en blåsning nr jag skulle handla på nätet. Det är en tämligen lång historia och jag vet inte hur pass nära slutet den är heller. Det jag med säkerhet vet är att jag och några till har anmält personen till polisen för bedrägeri. Jag beskriver inte händelsen vidare och det är egentligen bara upptakten till vad jag kommer att behandla i det här blogginlägget.

Folk är uppretade, förbannade och besvikna. Jag förstår dem, jag är också irriterad över händelsen. Och det är klart att ju svårare ekonomisk förlust man har gjort desto högra svallar känslorna. För min egen del är den ekonomiska förlusten hanterbar, jag håller mig ganska lugn. Under tiden som jag ägnade mig åt att kräva tillbaka mina pengar (utan resultat kan tilläggas) vad jag förstås hårdare i tonen men av en anledning – att skydda min ekonomiska intressen.

Jag har ägnat mig åt egna spaningar. Jag vet precis vem vederbörande är, adressen och allt möjligt annat också. Jag ser inget fel i det om än för att stilla min egen nyfikenhet. Däremot finns det andra som inte varit lika behärskade av situationen. Det har förekommit vilda diskussioner i olika trådar på facebook där det jag benämner som bedrägeri har skett. Så vilda att de har övergått till rena hattrådar. Det har haglat glåpord direkt riktat mot ”skurken”. Det har talats vitt och brett OM denne, om vilka psykologiska sjukdomar vederbörande har. Inte eventuellt har utan verkligen HAR. Det är förstås spekulationer. Ingen av oss vet egentligen vad som ligger bakom det hela.

Likväl drar sig inte folk för att posta både det ena och och det andra av aggressiv karaktär. Märkte ni den diplomatiska omskrivningen? Aggressiv karaktär. Jo, det är väl det minsta man kan säga. Man har blandat in andra i meddelandeväxling och i princip anklagat andra för att vara delaktiga i lurendrejeriet. Utan det minsta bevis förstås. Och det är väl där min egentligen poäng kommer. Vem tjänar på detta??

Den drabbade får möjligen ur sig aggressioner men närmare någon legal lösning lär man inte komma. Det hjälper liksom inte att hota med att 70 personer ska åka dit eller något annat heller för den delen. Sist jag kollade fick man inte ta lagen i sina egna händer i det här landet och det av en anledning. Man får inte hota någon alldeles oavsett om man förlorat en massa pengar. Man får definitivt inte trakassera och man får faktiskt inte ens förolämpa om man ska vara riktigt petig. Det är väl tveksamt om den senare lagen har något reellt värde men så är det.

Låt polisen göra jobbet och sabotera inte utredningen. För oss drabbades egen skull!

Slit och släng…

Jag har ofta, nästan alltid förresten, förespråkat att man inte ska ta skit från någon när jag har varit stöd för andra människor. Om det är ett bra råd eller inte är väl inte upp till mig att avgöra men jag tycker att man måste tänka lite på sig själv också, inte bara vad omgivningen tycker. Därför har jag nu kommit till den insikt att jag måste leva som jag lär. Förespråkar jag att man inte ska ta någon skit så vore det väl själva fan om jag skulle ta emot själv? Nej, jag vägrar! När jag inte känner att jag får något tillbaka längre, från en kompis, vän eller släkting, kommer jag att gå vidare. Det finns ingen mening för mig att blicka i backspegeln och hoppas att någon ska förändra sig. Det är inte bara jag som ska dra det tunga lasset.

Jag tänker inte nämna några namn eller händelser, det är inte min stil. Men just nu känns det som att jag har blivit ganska ruttet behandlad faktiskt. Och jag tänker inte ta den skiten. Det är inte värt det för mig. Det känns bra att hjälpa andra och vara där, men det går till en viss gräns. Känner man inte ens att man är uppskattad så kan det lika gärna vara. Nu har jag fått nog! Jag vägrar vara en tunna man kan kasta all skit på för att sedan vända mig ryggen.

Min dag som Nadja!

Nyfikenheten tog överhanden! Jag var helt enkelt tvungen att kolla hur det skulle vara att registrera sig som tjej på en nätdatingsajt, en kötthandel om man ska uttrycka sig lite elakt. Jag gick väldigt vetenskapligt till väga (nåja!) och skapade mig ett alter ego för uppgiften. Att göra jämförelsen krävde förstås att jag skulle ha någon i grunden att jämföra med. Alltså var jag tvungen att vara medlem som kille också. Detta är sedan länge avklarat. Jag gillade inte stället. Det renderade mig faktiskt ett par riktigt bra vänner men det var inget drag under galoscherna direkt. Som kille får man kämpa för att överhuvudtaget få ett svar av tjejerna. Och ska man ha en fortsatt dialog gäller det att man är drivande. Ingenting kommer ”gratis” så att säga.

Som kille gjorde jag det fullständigt klart att jag var upptagen i en relation och bara sökte vänner. Jag gjorde inga sexuella anspelningar utan var helt enkelt – trevlig, om jag nu får drista mig till att göra den reflektionen av mig själv. Ofta möttes jag av korthuggna svar och en ganska otrevlig ton faktiskt. Var det mina bilder som var frånstötande eller var jag helt enkelt inte så trevlig som jag trodde att jag var? Det var en ganska jobbig period, men lärorik.

Men jag träffade som sagt på människor som jag sedan har fortsatt att ”umgås” med på andra sociala medier. Människor som jag kan prata om allt med, som gillar mig och som jag gillar. Det finns alltså möjligheter även om det inte går fort och är mycket jobb bakom. Det var det värt för övrigt! Jag fick reda på en hel del av deras erfarenheter från samma nätdatingsida. De var inte riktigt som mina, ganska långt ifrån faktiskt. Det motsatta skulle man kunna säga. Oerhört intressant studie, det här måste kollas upp närmare!

Så skapade jag ”Nadja”, en ung söt tjej bosatt i Stockholm. Jag gjorde henne bisexuell för att testa både tjejer och killar. Helt seriöst fick jag en chock över hur killarna behandlar tjejerna! Jag vill ogärna dra alla över en kam men om jag hade varit ute efter sex hade jag kunnat knulla båda dag och natt utan uppehåll. Jag hann knappt ens registrera mig förrän förslagen trillade in. Jag fick frågor om jag tålde hårda tag, och oändligt mycket frågor om var jag bodde, samt mitt telefonnummer. Jag hade mer att göra under en timme som tjej än jag hade under en månad som kille!

Några av dessa killar var väldigt rakt på sak och det måste man väl ändå ha en viss respekt för, det var i alla fall inget hyckleri! Andra var mer försiktiga, många var oerhört tjatiga. Jag menar, om jag inte har svarat efter fjorton frågor om jag vill träffas eller var jag bor är jag förmodligen inte intresserad av att lämna ut infon heller. Oerhört få, men det fanns något undantag, hade inte sexuella undertoner i sina meddelanden. Jag antar att det kan vara smickrande ett tag men det var snabbt oerhört tröttsamt att få en massa själlösa komplimanger för mitt utseende. Om hur sexig jag var och allt annat. Det var oerhört få som såg MIG även om jag nu råkade vara en fejkad person. Det allra vanligaste var tjatande om att jag skulle ge dem fler bilder på mig själv. Det var ju lite svårt eftersom jag inte direkt kunde ta en ny hur som helst. Det fanns liksom bara en bild…

Jag blev genuint chockad över hur jag blev behandlad. Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat förställa mig den respektlösa behandling som jag fick. Spelar det egentligen nån roll om jag är tjej eller kille, heter Nadja eller nåt annat. Kan jag inte kräva respekt av mina medmänniskor ändå? Jag har fått mig en personlig tankeställare och skulle vilja ta tillfället i akt att be om ursäkt för allt dumt jag säkerligen har sagt i tron att det skulle tolkas som skämt! Jag skämt över att vara karl idag!

Jag tänker inte lämna ut nån, är det så att någon som läser det här känner sig träffad så tycker jag att vederbörande bör fundera lite över hur han behandlar kvinnor, på nätet eller ute i verkliga livet. De få som faktiskt behandlade mig med ett uns respekt bör ha en extra eloge. Samma där, känner du igen dig så sträck på dig och känn dig stolt! Du tillhör en minoritet!