Hur är det med tyskar, kan man gilla dem?

För många år sedan när jag träffade några nätvänner fick jag höra ett uttryck som sedan dröjt sig kvar i mitt medvetande. Vi var två svenskar, en amerikan och en holländare som träffades i Köpenhamn och drack öl. Tja, vi gjorde väl lite mer än så såklart. Vi var på Jensens Bøfhus och käkade och pratade en jävla massa, både på det ena och det andra ölhaket. Det vill säga, kanske inte jag eftersom jag är av en blyg natur och i synnerhet för så många år sedan. Jag flikade nog mest in och skrattade åt de andras diskussioner.

Nåväl. Jag vill minnas att det var holländaren i sällskapet som uttryckte sig om tyskar. Som holländare gillade man tydligen inte tyskar enligt vad jag minns. Det är klart att man inte kan gilla alla men man bör kanske inte avfärda en grupp människor kollektivt på det sättet. Det tycker inte jag i alla fall. Men sen sa han det som sedan har hängt kvar. Ungefär, man gillar inte tyskar, utom dem man känner. Det är ett ganska briljant ordspråk egentligen. Man kan ogilla vad en stor skara människor står för men känner man några personer i denna grupp så kommer saken i ett annat läge. Plötsligt får man mer respekt för oliktänkandet och man kan rationalisera kring åsikter. Med vänskap kommer också förståelsen för att tyskar, muslimer eller journalister inte är elaka, dumma eller farliga.

Plötsligt blir det intressant att förstå hur människor tänker. Vad det är som gör att vissa grupperingar tänker annorlunda än de egna innersta tankarna. Man får en respekt för det och vill gärna diskutera frågor för att utveckla både bekantskapen och sig själv. Men förståelse för sin omgivning kommer också förståelse för sig själv. Det farligaste man kan tänka sig är att tycka en massa saker utan att veta varför. Och, Gud förbjude, utan att ha fakta bakom sina åsikter. Så länge det finns fakta och en tanke bakom en åsikt är den intressant. Självklart finns det utrymmen för tolkningar, hur skulle annars världsreligionerna kunna existera? Och tänk hur tråkigt det vore om alla tyckte och tänkte på samma sätt. 

Det skulle innebära ett stopp i utvecklingen. All utveckling, vare sig det handlar om den senaste IT tekniken, bagariverksamhet eller teologi skulle avstanna. Nu är väl kanske inte den teologiska utvecklingen den snabbaste i världen ändå, men tänk om det inte fanns några olika åsikter, om alla tyckte likadant, hela världen skulle bli slätstruken. Och tänk på det, att det är oftast bakåtsträvaren som driver saker och ting framåt. Bakåtsträvaren tvingar oss andra att hitta argument och utveckling som är så bra att vi även får den mest reaktionäre soffpotatisen på fall.

Fram för diskussioner byggda på fakta, där argument grundade på tolkningar framförs. Jag vet i alla fall att jag välkomnar debatten. Gör du, eller är du rädd för de oliktänkande?

Författardrömmar

Jag har länge närt drömmen om att bli någon form av författare. Kanske inte så länge jag kan minnas men det är allt några år nu. Det finns ju en anledning till att jag vid tillfälle höll 10-15 bloggar igår med olika ämnen, allt ifrån öl, vin och ost till film, musik och litteratur. Jag gillar att skriva och uttrycka mig i skrift. Och om man får såga det i det här jantelagslandet, så är jag rätt bra på det också. I alla fall när det gäller att skriva kortare texter som är sakliga och på ämnet.

Mina författardrömmar utgår dock mer från fiktion. Att låta texter flyta ut på skrivbordet utan att egentligen vara förankrade i verkligheten alls. Åtminstone inte min personliga verklighet. Det är klart att det finns en hel del i det vi kallar för verklighet som inte just jag har någon erfarenhet av, eller egentlig kunskap om. Jag vill bara låta fantasin flöda och låta orden fylla luckorna.

Tro inte att jag inte har försökt. Otaliga noveller har påbörjats men jag får liksom inte till någon synopsis. Det gäller ju trots allt att ha någon typ av idé innan man börjar. Någonstans måste en historia börja och sluta. Det måste finnas vissa premisser som kan uppfyllas. Skulle jag bara kunna få ett uppslag skulle saken vara biff. Det är min övertygelse.

Det jag däremot kan, är att skriva om mig själv, om mina egna upplevelser och förmedla de känslor jag kände vid tillfället. Problemet är bara att det är frågan om hur mycket av sina personliga upplevelser som känns bekvämt att lämna ut till offentligheten? Jag har väl visserligen lämnat ut en del om mig själv här på bloggen men det är ändå ganska selekterat. Och det är definitivt skillnad på att skriva några hundra ord i ett inlägg än hundratusen i en längre utlämnande berättelse.

Alternativet är förstås att gå in i en roll och låtsas ha upplevt upplevelser att skriva om. Det är kanske så man gör? Det finns såklart olika metoder när det gäller författande. Eller så är det den här typen av skrivande jag ska ägna mig åt, att skapa en frågeställning och sedan försöka besvara den genom resonemang? Eller så är inte svaren av intresse. Det kanske bara är resonemangen som är intressanta? Eller så är inget av det jag skriver intressant?

Det jag har hållit fast vid i alla år är att skriva recensioner av olika slag. Numera gör jag det på engelska på bloggen ActiveContext.net. Helt klart är att man når ut till många fler om man skriver på ett internationellt språk. Jag är väl rätt bra på engelska tycker jag men det är ändå inte mitt förstaspråk och mitt modersmål. Det finns helst klart en skillnad och det går onekligen trögare att skriva på ett annat språk. Det är inte lika enkelt att vikta värderingarna i orden och när man försöker att hålla ett visst tempo i skrivandet så snubblar man ibland på formuleringar.

Vad göra? Ska jag fortsätta på mina memoarer som har legat ner i 5 år? Gå in i en roll och skriva en fiktiv berättelse? Kanske göra det på engelska? Eller är skräckhistorier något jag ska ägna mig åt. Det är inte alltid det man vill är samma sak som det man är bra på. Det är kanske den här typen av texter jag ska ägna mig åt?

Signatur: Förvirrad

Skilj konsten från konstnären!

Ska man egentligen döma konsten beroende på vad man tycker om konstnären? Kan man särskilja de båda åt? Jag kan förstå att man inte vill gagna en person man inte tycker om eller som man anser ha förverkat sin rätt. Det kan såklart handla om ekonomiskt stöd i form av royalties eller annat. Jag har faktiskt själv varit i just den situationen. Jag ville inte längre stögja en vis person med mina skivköp. 

Men de skivor jag redan har? Blir de på något sätt sämre av att konstnären hittat på "hyss"? Fysiskt förändras de iallafall inte. Den är en svår balansgång så klart. Ska man bränna verken för att konstnären är en dömd pedofil? Seriemördare? Rasist? Är Michael Jackson mindre "King of Pop" efter leaving neverland (en dokumentär jag ännu inte har sett). Är Kevin Spacey en sämre skådis? Blir hans äldre rollgestaltningar plötsligt osebara? Betyder Gary Glitter mindre för glam- och glitter rockens utveckling?

Jag tillhör inte dem som nödvändigtvis uppskattar Woody Allens filmer. Men det beror sannerligen inte på hans person, snarare på hur han väljer att berätta sina historier. Jag anser att Roman Polanski gjort några av världens bästa filmer, alldeles till trots att han är på landsflykt från USA.

Hur resonerar ni? Skiljer ni konsten från konstnären eller är de båda ett synonymt begrepp?

Nu får det vara nog med vigilantism!!

Nu får det väl ändå vara nog med denna återkommande vigilantism?! Folk som blir lynchade i vårt demokratiska rättssamhälle trots att det, per definition, har betalt sin skuld till samhället. Jag vet inte hur nytt fenomentet egentligen är. Troligen har det till viss del alltid funnits. Men nu har det blivit än tydligare. Kanske för att jag har valt att delta mer aktivt i de olika nyhetsflöden som numera existerar. Det är helt enkelt enklare att ta till sig nyheter när de levereras i digital form till mobilen än när man var tvungen att skaffa sig en papperstidning eller bevaka radio och TV.

Nu senast handlar det om Josefin Nilssons tidigare pojkvän. Ingen har väl missat att det i dokumentären Älska mig för den jag är, framkommer att hon blev misshandlad av sin föredetta pojkvän, både fysiskt och psykiskt? Jag har ännu inte sett dokumentären kan tilläggas. 

Hur som helst. Den här före detta Pojkvännen, som idag arbetar som skådespelare, har alltså blivit rättsligt prövad i samband med det inträffade. Han har blivit dömd och fått ett straff. Staffet är dessutom avtjänat. Självklart kan man ha åsikter om det var ett straff som står i relation till den görning som han anklagades för men det är inte vår sak att döma i. Vi har ett domstolsväsende av en anledning.

Att man nu ställer in uppsättningar som vederbörande medverkar i, eller hindrar honom från att utöva sitt yrke är väl att ta lagen i egna händer. Jag säger inte att man behöver gilla honom men nog är en person som gått igenom alla juridiska kvarnar på ett sätt som vi enligt demokratiskt tillkommen lag inte ska dömas vidare av varken media eller företag. Skulden till samhället är betald genom avtjänat straff.

Så varför driver media upp en sådan häxjakt för att sälja några extra lösnummer? Det är ett skamligt förfarande som inte get något annat resultat än att fortsätta straffa den utsatte. Är man kändis är det ett livstidsstraff man får. Det spelar heller ingen roll om den mediala bevakningen skriver ut namn och identitet eller inte. Det finns så gott om amatördetektiver, speciellt online, att man räknar ut det tämligen snabbt ändå.

Skämmes tamejfan!

You did it your way!

Jag är nu lika gammal som du var när du lämnade oss. Det har gått några år och förlusten borde ha mildrats något. Det har den kanske men det går lite i perioder, såret är alltid öppet. Vissa saker påminner mig mer än andra och det går i perioder. Du var den enda som gick att diskutera riktiga underfundigheter med, den enda med ett tillräckligt lingvistiskt intresse för att tillgodose mina frågor.

Jag saknar dig när jag lyssnar på fantastiska texter med annorlunda poänger och berättarteknik. Skulle vilja höra din åsikt, skulle vilja utveckla vidare tankar och idéer. Men du är borta och du kommer inte tillbaka.

Tack syster för allt du lärde mig. 

Sagan om klubben för inbördes beundran

Som så många andra sagor skulle vi kunna börja den här med ”det var en gång”. Det ska vi emellertid inte göra då det distanserar oss alltför mycket från verkligheten. Istället ska vi raskt presentera huvudrollerna, medlemmarna i klubben och några som står utanför. Eftersom det här är en saga ska den inte tas som sanning även om delar av händelseförloppet ligger bra mycket närmare verkligheten än de borde göra.

---

Ensamma Hans satt på sin kammare och försökte envist få idéer som kunde få honom att verka störst bäst och vackrast. Egentligen visste han bättre. Han var högst medelmåttig men när han hade fått en idé var det nästan omöjligt att stoppa honom. Han hade sedan många år varit förminskad och sökte nu ett sätt att verka större och starkare än han var.

Snabbt insåg han att det inte var frågan om vad han skulle göra utan snarare hur han skulle få folk att tycka om honom, han var ju trots allt väldigt ensam. Om han inte kunde få folk att tycka om honom som han verkligen var så var han tvungen att ändra sin attityd. Han förstod att han måste påtala sin egen förträfflighet i varje mening han framförde och strax började denna aktivitet att ta form.

Det var ovant i början men strax hade han skapat sin egen image. Han lade fram orden minutiöst noga, vägde dem på guldvåg och tog god tid på sig för att alltid framhålla sig själv. Om han skadade andra längs vägen brydde han sig inte om. Han kunde se hur några bröt samman under hans beteende men han brydde sig inte så mycket om det. Han kände att han var tvungen att fortsätta på den inslagna vägen. Det gav honom en känsla av makt och tillhörighet.

Alfred hade liknande bekymmer och var inte rädd att kliva över lik för att visa sin makt. Egentligen var han en riktig sadist men han vägrade erkänna det för sig själv. Det fanns bara en enda person i världen han brydde sig om – sig själv. Liksom Hans kände han att han var tvungen att skapa sig en värld där han kunde vara Gud och bestämma över liv och död för andra. Han skulle se till att han inte behövde lyssna på någon annan. Var det någon som protesterade skulle han såga banden vid folkknölarna oavsett om han innerst inne tyckte om personen i fråga eller inte.

Alfred tyckte om Hans och de båda beslöt att samarbeta på sin plan om herravälde. De insåg att de behövde fler bundsförvanter om de skulle kunna står emot de yttre världen. De var tvungna att söka skydd i antal.

Sagt och gjort. De påbörjade en våg av rekryteringar. De brydde sig inte så mycket om vilka det var. Människan var oviktig. Det väsentliga var att skaffa en bra grogrund för sin makt. Om dessa rekryter var otrevliga ligister eller rent av lurendrejeriare spelade mindre roll. Både Hans och Alfred skulle försvara dessa kumpaner intill sitt sista andetag om så skulle behövas. Det viktigaste var att aldrig erkänna en svaghet. Att aldrig erkänna ett fel.

Långt inne innerst i dem visste de förstås hur fel det de gjorde var men de kunde inte förlika sig med att kliva ner från sin fabricerade samhällstopp. Det hade en gång klättrat upp och skulle aldrig kliva ner. Erkände de inga misstag skulle de inte kunna röras. Till och med när deras anförtrodda uttalade rena hot och raseriutbrott kom de till undsättning. Det hade länge studerat härskarteknikerna och kunde snabbt och effektivt få den stora massan att tänka på något annat.

Den stora massan var självklart väldigt lättduperad. Det var ingen tvekan om det. Det flesta förstod inte var denna grupp för inbördes beundran hade förs sig. De flesta brydde sig helt enkelt inte heller. Det var enklast så. Man ville inte hamna i onåd med denna maktfraktion. Man låtsades helt enkelt som ingenting. När människor utanför klubben skadades, inte fysiskt utan psykiskt genom förstycket och mobbingen som utövades tittade massan på andra hållet. Hans och Alfred hade lärt sina adepter väl. Aldrig erkänna ett fel, då är man såld.

Det fanns dock några få som inte tillhörde den stora massan. Några som vägrade dansa efter deras pipa. Dessa få levde ett tufft liv då det var tydligt att klubben för inbördes beundran åtnjöt särdeles med makt. Var man inte med dem var man emot dem.

Upphovsmännen hade börjat träda tillbaka. De insåg att delar av sin ambition var åstadkommen. De behövde inte längre hävda sig. De hade lyckats att få en status i samhället som var precis det de hade önskat sig. Folk såg upp till dem och det var en härlig känsla. De kunde fortsätta ljuga och armbåga sig fram i det fördolda. Deras grupp av inbördes beundran hade blivit en kraft att räkna med.

Fortsättning följer, kanske..

Jag blev avvisad vid gränsen till Sverige

För inte länge sedan var jag på en affärsresa i Finland. Inget ont om Finland men min bostad är inte placerad på en logistisk fördelaktig geografisk position. Det är rent ut sagt lite av en pina att ta sig till de flesta orter som inte är Bromma med flyg. Med detta i bakhuvudet bokade jag resa via Kastrup och Köpenhamn. En ganska lång och långsam väg med mycket väntetid och byten. Eller nja.. Så mycket byten är det inte egentligen. Tåg till vårt södra grannland rätt in på flygplatsen och sen på flyget till Helsingfors. Ganska lätt om än tidskrävande.

Den här gången upptäckte jag vid ankomst till hotellet i Finland att jag hade lämnat både pass och körkort hemma. Inte vidare lyckat skulle det visa sig. Eftersom jag skulle åka tillbaka samma väg till sverige insåg jag att det skulle bli problem. Något som jag var tvungen att lösa direkt för att kunna sova den natten.

Sagt och gjort. Jag ringde till svenska polisen och beskrev mitt problem. Hur skulle jag göra för att komma in i Sverige igen. Att kliva på tåget på Kastrup skulle inte funka. De skulle inte släppa ombord mig utan ID. Det visste jag väl redan men jag fick även det beskedet från polisen. ID kontrollen är tämligen rigorös sedan någon gång 2016 för att stävja flyktingströmmen till landet. Istället skulle jag ta en Taxi över bron för att de då kunde slå mig i dataregistret på den svenska sidan. Det lät betryggande och jag nöjde mig med det svaret. Jag kunde sova hjälpligt den natten. En sten hade fallit från hjärtat liksom.

Några dagar förflöt och det var dags att åka hem. Inte särskilt orolig satte jag mig på planet från Helsingfors till Köpenhamn. Trött och sliten och ville bara komma hem. Hämtade min väska i ankomsthallen och gick med trötta steg mot utgången. Eftersom jag skulle ta tåget vidare från den svenska sidan hade jag lite bråttom ändå och skyndande mig mot en taxi. Snart skulle jag vara hemma – trodde jag.

Det visade sig dock att Taxi vägrade köra mig utan Pass eller ID-handling. Det var tydligen stränga böter på det för deras del. Och har satt jag och gjorde bara så som svenska polisen hade sagt åt mig att göra. Det hjälpte inte hur mycket jag bedyrade att de skulle kolla min identitet när jag kom till gränsen. De vägrade helt enkelt köra mig och jag fick kliva ur taxin igen.

Vid det här laget snurrade det rejält i huvudet. Hur skulle jag lösa detta. Jag ringde till svenska polisen igen och fick samma tips som förra gången. Jag skulle ta en taxi över bron. Rätt irriterad förklarade jag att detta inte var ett alternativ eftersom man vägrade köra mig. Det blev helt tyst i andra sidan av luren. Jag insåg att jag var tvången att trycka på här och ligga på om jag inte skulle bli lämnad vind för våg av de svenska myndigheterna. De hade ingen möjlighet att hjälpa mig eftersom jag befann mig utanför landets gränser. Tilläggas kan att även den danska polisen inte skulle kunna vara behjälplig eftersom jag inte är dansk medborgare. Slutligen fick jag rådet att vända mig till den svenska ambassaden i Köpenhamn. Det är här var förstås efter deras öppettider så att lösa detta på kvällen var helt kört. Det var bara att inse. Gränsen var stängd för mig och jag skulle inte få komma in i landet igen. Inte utan vidare.

Via min telefon hittade jag en bokningssida där jag kunde hitta ett billigt sista minuten hotellrum. Det var bara att bita i det sura äpplet och boka ett rum. Det fanns ett par som var ganska billiga och jag tog ett av dem. Att få tag i en taxi dit var inte svårt och snart var jag på väg. Det var väl 15-20 minuter från flygplatsen ungefär. Tyckte att det blev sunkigare och sunkigare område taxin körde igenom men det verkade ändå väldigt centralt. Tågstationen låg väldigt nära hotellet. Det gjorde också en strippklubb som vi åkte förbi. Det är något som man som svensk inte är var att se. Jag har i alla fall aldrig vare sig varit på eller sett utsidan på en äkta strippklubb. En klubb som inte försöker dölja sin verksamhet.

Framme vid hotellet, betalar taxin och går in. Låt oss vara diplomatiska och säga att elegansen inte var överväldigande. Det gick inte att få rummet direkt eftersom jag bokad så pass nyligen. Jag fick sitta ner och vänta några minuter medan jag lyssnade på hur portiern förklarade om och om igen för några potentiella gäster att de var tvungna att ha ett kontokort med täckning på för att kunna checka in. Vilket folk… Nåja, det var ju inte mitt problem. Jag fick mitt rum till slut och skulle ta hissen upp dit. Det fanns två hissar och den ena var avstängd. Det stod en handskriven lapp om att man gärna fick ta trappan om man ville. På samma lapp stod att hissen fungerade men att den var långsam och att lyset kunder försvinna i den under färd.

Jag nådde i alla fall mitt våningsplan och jakten på att hitta mitt rum började. Det var inte jätteenkelt kan jag avslöja. Jag fick bege mig bakom dörrar som inte hade någon markering för att nå fram. Längst in låg mitt lilla kyffe. Det kan inte ha varit mer än 9kvm men det sket jag i. Jag skulle sova och forska i hur jag kunde nå den svenska ambassaden. Jag kopplade upp datorn till den sunkigaste wifi jag har varit med om. Var femte minut bröts kontakten men till slut hade jag den info jag behövde. Ambassaden hade öppet 2 timmar nästföljande dag. TVÅ timmar! Det var bara att förbereda sig.

Men först var jag tvungen att få nån mat i mig. Det fanns inget på hotellet så jag fick gå ut på stan och hitta nåt. Jag är inte nogräknad så vad som helst skulle funka. Sagt och gjort. Jag letade mig ut ur mitt rum, gick hela korridoren bort, väntade tålmodigt på den enda hissen och åkte ner. När jag kommit ut på gatan han jag väl gå 10 meter innan jag blev erbjuden sex. Är prostitutionen så öppen i Köpenhamn? Jag är visserligen en lantis men i alla fall. Jag skyndade förbi och en rätt obehaglig miljö med fylla och annat målades snabbt upp för mig. Här gällde de att se stor och orädd ut. Och under inga omständigheter ha ögonkontakt med någon. Det blev en pizza! En väldigt god pizza också och sedna gick jag med stadiga steg vägen tillbaka. Förbi fyllet och förbi horan in på hotellet och parkerade mig sedan på rummet resten av kvällen.

---

Nästa dag hade jag beställt taxi i god tid för att ta mig till ambassaden. Jag ville självklart vara där när de öppnade för inte visst jag hur omständligt det skulle vara för att få rätt på problemet. Det kunde lika gärna innebära att jag skulle tvingas övernatta fler nätter som landsförvisad. Hur som helst åkte jag ner och checkade ut. Och ställde mig på gatan precis utanför hotellet för att vänta på min taxi. Jag fick inte stå i fred länge innan jag fick sällskap. Hon undrade vad jag skulle och när jag förklarade att jag väntade på min taxi ville hon att jag skulle ta en drink med henne i stället. Jag var givetvis inte intresserad av något sådant men hon gav sig inte. Hon började prata mer med mig och undrade om jag var gift, samtidigt tog hon mig på mitt könsorgan. Det var riktigt obehagligt och det krävdes rejält med energi från min sida för att bli av med henne. Detta skedde alltså mitt på ljusan dan 2 meter från ingången till hotellet. Klockan var uppskattningsvis strax efter 9 på morgonen.

Min taxi kom och plockade upp mig och körde mig till ambassaden. Det gick inte att betala med kort eftersom det inte gick att få kontakt med nätet bland de höga husen. Det var i alla fall vad han sa och efter flera försök fick jag till slut gräva fram svenska kontanter att betala med. Tur att jag hade några i jackfickan. Självklart var jag tidig och det var kallt. Ambassaden skulle öppna snart och då skulle mitt problem lösas. Det var värt några minuter i kyla. Utan minsta tvekan var det värt det!

Jag var först in på ambassaden, förklarade mitt ärende. Efter att ha uppgett mitt svenska personnummer tog det ca två minuter innan jag hade ett papper i min hand som visade att jag var svenska medborgare. Då var det alltså dags att ge sig tillbaka till tåget för att komma med. Jag var förstås tvången att lösa biljett men nu spelade inte pengar så stor betydelse längre. Jag ville bara hem. Smått nervös ställde jag mig i kön till tåget med mitt papper i hand. Tåget rullade in på perrongen och kontrollen påbörjades. Mitt papper granskades av vakten som först var väldigt skeptisk. Men jag var bestämd och poängterade att det var utfärdat och undertecknat av svenska ambassaden och att det var ett giltigt dokument. Motvilligt släpptes jag igenom avspärrningen. Nu satt jag på tåget som skulle ta mig till Sverige. Jag var dock inte avslappnad än. Det är ytterligare en pass/ID/tullkontroll innan Sverige och jag behöll pappret i handen. Nu skulle inget stoppa mig!

Ni kan kanske förstå min lättnad när tåget rullade från den andra kontrollpunkten och jag hade kommit till SVERIGE!! Nu kunde jag inte hålla tillbaka längre utan när alla spänningarna släppte gjorde också mina tårar det. Jag satt där i vagnen med tårarna längs kinderna och var bara så lycklig över att detta äventyret äntligen var över!

Sagan om den eländige kleptomanen

 

För länge sedan i ett land långt borta hävdades det med bestämdhet att alla tillgångar tillhörde alla och en var. Det fanns inget behov av byteshandel och än mindre av pengar, som till sin essens ändå får ses som en form av byteshandel. Alla var den andra lik och ingen hade något agg till sin granne. Ingen åtrådde sin nästas hustru, eller make för den delen. Sagan måste hållan politiskt korrekt annars kommer den store farlige Mörkemasse och tar oss. Det vill vi ju inte vara med om eller hur?

Sa jag att alla levde i en gemytlig stämning som icke kunde ruckas av någon anledning? I så fall ljög jag mig gul och blå i hela ansiktet. Det har aldrig funnits ett sådant samhälle och kommer heller aldrig att finnas. Låt vara att det här utspelar sig i sagans värld men nån jävla verklighetsanknytning måste vi ha. Det finns alltid någon liten jävel som avundsjukt ser på hur andra jobbar och sliter och genom kleoptomaniska sinnelag stjäl får energi. Det är det sociala kleptomaner är så bra på. Det stjäler din energi och livnär sig på den.

Sanningen är att dessa kleptomaner inte klarar sig själva. Det behöver en flora av anhängare för att orka existera. Det bästa är om det finns en skara av ja-sägare som inte reagerar när vederbörande ägnar sig åt sin sjukliga kleptomani, som kanske till och med uppmundrar och är behjälpliga. Kanske är denna grupp den farligaste av dem alla eftersom de agerar i det fördolda och inte sticker fram näsan mer än i ytterst sällsynta fall. De lever i den mörker vi inte kan se, i det hav som skiljer dagen från natten och i den sfär som inte riktigt tillhör verkligheten fast den ändå gör det. Det är de som lever i bottenslammet av Dantes världsbild och de som inte riktigt vet var de ska höra hemma.

Tycker ni att jag svamlar nu så har ni kanske helt rätt? Det är kanske mitt sätt att vräka ur mig min prosa, eller icke-prosa. Ett sätt att fylla på med ord på ett papper, utan innebörd men med mening. Endast de som ser världen som jag gör kommer att förstå. Ingen vet varför, men alla vet hur. Dessa varelser som utan egen vilja går i andras ledband och inte gör mycket väsen av sig kallade min gamle vän Sean för ”Lurkers” och gick till och med så långt att han hävdade att alla ”lurkers must die”. De tillför inget, finns bara till för att observera och högst eventuellt lägga in en olämplig kommentar i ett ämne de inte har med att göra. Sean är död så, det finns ingen mening att leta efter honom. Men hans ord lever kvar i min själ. Det tog mig många år att inse att han var långt före mig och det är först nu jag börjar komma i fatt.

Hej och good bajs

Blåsten stormar ånyo kring mig. Det är priset man får betala för att man understundom vågar öppna käften och belysa det man tycker är ett oacceptabelt beteende. Att påtala något för sin omvärld och dessutom ha mage att göra detta offentligt skall icke passera obemärkt.

Som en del av er vet har jag ett förflutet som forummoderator/admin. Detta finns att läsa mer om HÄR. Jag svor efter den erfarenheten dyrt och heligt att aldrig befatta mig med den rollen igen. Men man är ju inte mer än människa och ett antal år senare var det dags igen. Denna gång på ett större socialt nätverk. Kanske det största, vad vet jag. Därom tvista nog de lärde.

Vi kan nog konstatera ganska snabbt att det inte är någon större ansträngning att sköta en grupp, ett forum eller liknande så länge allt är följsamt och flyter på. Tyvärr är det något av ett axiom att det för eller senare kommer en eller flera medlemmar som vägrar rätta sig i leden. Detta kräver åtgärd! Enligt min erfarenhet hjälper inte daltande. Troll kommer att fortsätta vara troll oavsett om de lägger band på sig under en tid. Det som göms i snö kommer alltid upp i tö! Skräp är alltid skräp.

Är man inte ensam om styrandet får man lära sig att samarbeta med sina kollegor. Det kan vara en utmaning samtidigt som det också kan vara enormt befriande. Men är inte alltid enig i alla frågor men liksom samhället i stort får man acceptera majoritetsbeslut alldeles oavsett den egna uppfattningen. Sånt är livet i en demokrati.

Det som blir tragiskt och påfrestande när vederbörande skräp inte acepterar tagna beslut och regler utan känner sig tvångsmanad att käfta emot. En approach som numera faller för döva öron hos mig. Att käfta emot i privata meddelanden gör ingen skillnad. Är man beredd att bete sig på ett sätt privat och ett annat officiellt är man falsk oavsett. Detta måste belysas till dem som har intresse av eventuell interaktion. Sanningen måste förmedlas. Och av någon anledning är det alltid budbäraren som får ta mest hätska ordalag från ”buset”. Men jag antar att man kan likställa det med Skurkar som agerar mot polisen som försökter upprätthålla lagen istället för de politiker som stiftar lagen. Energi riktad mot fell håll kan man säga.

Men hur som helst. Det här är inte den första gången jag är i blåsväder för mina åsikter och det lär inte vara den sista heller.

Bortom bongotrummans vrål

Ingen visste vad som fanns utanför savannen, ingen hade ens tänkt tanken att ta reda på saken. De som bodde i den lilla anspråkslösa byn var nöjda med livet som det var och hade inga planer på att uppsöka något annat. Varför skulle man det, man hade ju redan allt på bekvämt avstånd. Det var inte det att förändringar var av ondo, det var bara det att man var fullständigt tillfreds med hur det var. Varför skulle man snoka i något man egentligen inte behövde?

Det fanns inget egentligt begrepp för mysterier eller för det okända. Alla var väldigt lika. Ingen visste mer än någon annan. Ingen hade det behovet. Det fanns ingen gnista efter mer kunskap och därmed ingen utveckling. Allt kunde vara precis som det var och ingen skulle någonsin klaga. Att ifrågasätta var att törsta efter något mer.

Det var egentligen ett paradis på så sätt. Ingen hade något ont att säga om någon annan, för fanns det inte ett sug efter något mer, fanns det heller ingen avundsjuka eller svartsjuka. Ingen hade ont av att någon annan hade det bättre och ingen hade det heller sämre än någon annan. Allt som fanns var egentligen harmoni. Harmoni med andra människor, med världen.

Man var lyckligt ovetande om att man hamnade på efterkälken mot den övriga världen. Den plats som fanns långt bortom det man inte kunde föreställa sig. Man kunde inte greppa att det fanns något annat eller någon som iakttog dem. Man kunde inte greppa att någon inte levde i samma ignorans.

Det är klart att man hörde Bongtrummans vrål på avstånd men det var ett ljud i fjärran, det var allt. Det existerade ingen nyfikenhet om vem som slog på den, var den fanns eller syftet med den. Det var ett känslomässigt nollställt samhälle. Det hade alltid varit så och det skulle alltid förbli så. Det var den kulturen man levde efter och den skulle aldrig förändas.

 Ingen skulle någonsin bli trött på ignoransen. Att någon utifrån måste komma och tala om för folket att de inte kunde ha det så här kunde man inte föreställa sig. Folksjälen var bräcklig.

Skulle rent av invasionen komma skulle ingen skulle veta någonting ingen skulle reagera och ingen skulle veta hur man betedde sig under ett nytt styre. Man skulle gå under.

Det fanns en legend om en profetia. Ingen lade någon vikt vid den. Alla hade hört talas om den men eftersom det inte fanns något sug efter kunskap, var det ingen som visste vad den innebar.

Om den betydde att inget samhälle någonsin skulle kunna existera i fred och frihet, skulle man inte vara medveten om det.

Om någon kom på tanken att utrota all nyfikenhet, med den efterkommande frid som nu rådde i den lilla byn kanske det var en plan i ett gigantiskt spel? Kanske skulle en erövrare komma och snart skulle han härska över allt man kunde se, ända bort till horisonten. Det kanske var den stora planen? Ingen visste eller tänkte sådana tankar.

Kanske skulle erövraren komma inifrån, förklädd till någon sorts frälsare. Kom bara en enda individ fram och lade fram argument för något annat än vad folket redan kände till – visade att det fanns ett annat sätt, och gjorde det tillräckligt övertygande. Då skulle folket lyssna och om det inte fanns någon enskild nyfikenhet på någonting skulle det heller inte finnas något motstånd. Folket skulle bli förslavade under denna Messias.

Han skulle komma till under förevändningen att han skulle hjälpa byn till en ny världsordning. Men syftet skulle egentligen vara att ställa till kaos och rasera det som redan fanns i fred och frihet. Den kunde inte tillåtas.

Fred och frihet skulle vara ett hot mot erövraren. Alla kunde förvisso vara stöpta i samma form och utan egen vilja, men det måste vara erövrarens form. Något annat vore ohållbart för ett långvarigt rike.

Så vad som än fanns där utanför, eller innanför, som lurade på dem, var det inget man ägnade en enda tanke på. Vem kan rusta sig mot en motståndare om man inte känner till spelreglerna, eller ens att motståndaren existerar.

Inget sticker ut från ritningen, alla går alltid åt samma håll och inga orättvisor finns. Det är drömmen för de flesta men helt och hållet orimligt. Folket i den lilla byn var intet ont anande om vad som stod i begrepp att hända dem. Deras värld hade alltid sett lika följsam ut. Föga anade de vad som spanade på dem.

Det sunda förnuftets argument?!

Jag har gjort mig känd för att ha ganska starka åsikter i olika frågor. Det är självklart diplomatiskt uttryckt och det vet nog alla som känner mig. Jag ger mig aldrig om jag vet att jag har rätt i en diskussion även om jag på senare år börjat inse att vissa diskussioner är meningslösa. I de fallen är det lika bra att låta motståndaren tro att denne har vunnit. Det finns inget man kan säga eller göra för att vederbörande ska förstå vilka logiska luckor som kommer från dennes argumentering. Allt som oftast hamnar man på samma ställe. Där motståndet blir så trängt att det bara finns ett enda argument kvar att åberopa. Då kommer det… det infernaliskt korkade ”sunda förnuftet”.

För vad är egentligen sunt förnuft? Finns det någon objektiv sanning där man kan rada upp vad egentligen uttrycket innebär? Det ska väl vara något som alla vet, eller borde veta? Redan där faller det egentligen. Alla ”borde” veta. Men alla gör ju uppenbarligen inte det. Alla tar sina beslut utifrån de erfarenheter och kunskaper man har. Det sunda förnuftet som åberopas kan möjligen tillskrivas en större massa människor som har liknande bakgrund och som har samma typ av livserfarenheter. För det är onekligen så att detta sunda förnuft knappast kan sägas höra till instinkten. Det är något som bygger på erfarenhet. Det bygger också på att alla tänker på samma sätt. Att alla har samma värderingar.

Och dessutom. Om alla verkligen skulle tänka på samma sätt hela tiden. Skulle begreppet sunt förnuft existera då? Bygger inte hela grejen på att några tycker att andra gör fel. Vad skulle hända om alla gjorde rätt hela tiden? Tja, eftersom inga fel skulle inträffa skulle heller inte något kunna bli rätt. Det som skulle finnas kvar skulle vara ett enda stort är, utan värdering och utan mening.

Så nästa gång du känner dig manad att uttrycka detta fantastiskt dumma uttryck, tänk dig för och använd argument som faktiskt tillför sakfrågan något istället. Meningsskiljaktigheter kommer alltid att finnas. Dessa är bra för utvecklingen, både det personliga intellektets och den progress som sker av själva sakfrågan. Sluta upp med dessa dumheter. Tänk, argumentera och respektera istället. Att använda halmgubbe-argument säger trots allt mer om dig själv än om din motståndare.

Tommy Snöberg Söderberg

Personangrepp, trakasserier och glåpord

För inte länge sedan blir jag utsatt för en blåsning nr jag skulle handla på nätet. Det är en tämligen lång historia och jag vet inte hur pass nära slutet den är heller. Det jag med säkerhet vet är att jag och några till har anmält personen till polisen för bedrägeri. Jag beskriver inte händelsen vidare och det är egentligen bara upptakten till vad jag kommer att behandla i det här blogginlägget.

Folk är uppretade, förbannade och besvikna. Jag förstår dem, jag är också irriterad över händelsen. Och det är klart att ju svårare ekonomisk förlust man har gjort desto högra svallar känslorna. För min egen del är den ekonomiska förlusten hanterbar, jag håller mig ganska lugn. Under tiden som jag ägnade mig åt att kräva tillbaka mina pengar (utan resultat kan tilläggas) vad jag förstås hårdare i tonen men av en anledning – att skydda min ekonomiska intressen.

Jag har ägnat mig åt egna spaningar. Jag vet precis vem vederbörande är, adressen och allt möjligt annat också. Jag ser inget fel i det om än för att stilla min egen nyfikenhet. Däremot finns det andra som inte varit lika behärskade av situationen. Det har förekommit vilda diskussioner i olika trådar på facebook där det jag benämner som bedrägeri har skett. Så vilda att de har övergått till rena hattrådar. Det har haglat glåpord direkt riktat mot ”skurken”. Det har talats vitt och brett OM denne, om vilka psykologiska sjukdomar vederbörande har. Inte eventuellt har utan verkligen HAR. Det är förstås spekulationer. Ingen av oss vet egentligen vad som ligger bakom det hela.

Likväl drar sig inte folk för att posta både det ena och och det andra av aggressiv karaktär. Märkte ni den diplomatiska omskrivningen? Aggressiv karaktär. Jo, det är väl det minsta man kan säga. Man har blandat in andra i meddelandeväxling och i princip anklagat andra för att vara delaktiga i lurendrejeriet. Utan det minsta bevis förstås. Och det är väl där min egentligen poäng kommer. Vem tjänar på detta??

Den drabbade får möjligen ur sig aggressioner men närmare någon legal lösning lär man inte komma. Det hjälper liksom inte att hota med att 70 personer ska åka dit eller något annat heller för den delen. Sist jag kollade fick man inte ta lagen i sina egna händer i det här landet och det av en anledning. Man får inte hota någon alldeles oavsett om man förlorat en massa pengar. Man får definitivt inte trakassera och man får faktiskt inte ens förolämpa om man ska vara riktigt petig. Det är väl tveksamt om den senare lagen har något reellt värde men så är det.

Låt polisen göra jobbet och sabotera inte utredningen. För oss drabbades egen skull!

Jakten på lyckan!

Min fulla övertygelse är att det finns mängder med människor där ute som ständigt jagar lyckan i en eller annan form. Jag säger en eller annan form för jag tror inte att lyckan ser likadan ut för två människor. Men kanske finns det nåt universellt ändå? Kanske kan vi alla vara överens om att det är ett inre lugn, att vara tillfreds med sig själv som är att jämställa med Nirvana, den yttersta lyckan? Jag är förstås ute och trampar på hal is här men jag tror faktiskt att om vi alla, med handen på hjärtat, skulle rannsaka oss själv är det just detta vi allra helst vill uppnå.

En del kan säkert sätta ekonomiskt överflöd i första rummet; den där bilen eller den där prylen. Men För mig är måttet på lycka inte av materiell natur. Det kanske kan tyckas så vid en första anblick men så är det inte. Jag bryr mig heller inte om att vara andra till lags bara för att få uppskattning. Det är ändå ingen äkta uppskattning om man måste anstränga sig för den. Jag tycker om de jag tycker om och de tycker om mig, precis som jag är, med alla mina fel och brister.

Det är få som står mig riktigt nära. Jag kan räkna dem på ena handens fingrar. Ni vet vilka ni är! Det behövs inte överflöd av vänner även om det skulle vara mysigt ibland. Men faktum är att jag hellre är själv än omger mig med falska vänner. Ni vet sådana som baktalar en vid första chans eller överger en när man har det som svårast. Falska människor och dubbelmoralister har jag inget till övers för, ni står längst ner på värdeskalan bland avskyvärd avskum!

Men är man bara tillfreds med sig själv behöver man inte denna falska uppskattning. Det inre lugnet infinner sig och man kan bara vara utan någon prestationsångest. Det är i alla fall lycka för mig!