Sagan om klubben för inbördes beundran

Som så många andra sagor skulle vi kunna börja den här med ”det var en gång”. Det ska vi emellertid inte göra då det distanserar oss alltför mycket från verkligheten. Istället ska vi raskt presentera huvudrollerna, medlemmarna i klubben och några som står utanför. Eftersom det här är en saga ska den inte tas som sanning även om delar av händelseförloppet ligger bra mycket närmare verkligheten än de borde göra.

---

Ensamma Hans satt på sin kammare och försökte envist få idéer som kunde få honom att verka störst bäst och vackrast. Egentligen visste han bättre. Han var högst medelmåttig men när han hade fått en idé var det nästan omöjligt att stoppa honom. Han hade sedan många år varit förminskad och sökte nu ett sätt att verka större och starkare än han var.

Snabbt insåg han att det inte var frågan om vad han skulle göra utan snarare hur han skulle få folk att tycka om honom, han var ju trots allt väldigt ensam. Om han inte kunde få folk att tycka om honom som han verkligen var så var han tvungen att ändra sin attityd. Han förstod att han måste påtala sin egen förträfflighet i varje mening han framförde och strax började denna aktivitet att ta form.

Det var ovant i början men strax hade han skapat sin egen image. Han lade fram orden minutiöst noga, vägde dem på guldvåg och tog god tid på sig för att alltid framhålla sig själv. Om han skadade andra längs vägen brydde han sig inte om. Han kunde se hur några bröt samman under hans beteende men han brydde sig inte så mycket om det. Han kände att han var tvungen att fortsätta på den inslagna vägen. Det gav honom en känsla av makt och tillhörighet.

Alfred hade liknande bekymmer och var inte rädd att kliva över lik för att visa sin makt. Egentligen var han en riktig sadist men han vägrade erkänna det för sig själv. Det fanns bara en enda person i världen han brydde sig om – sig själv. Liksom Hans kände han att han var tvungen att skapa sig en värld där han kunde vara Gud och bestämma över liv och död för andra. Han skulle se till att han inte behövde lyssna på någon annan. Var det någon som protesterade skulle han såga banden vid folkknölarna oavsett om han innerst inne tyckte om personen i fråga eller inte.

Alfred tyckte om Hans och de båda beslöt att samarbeta på sin plan om herravälde. De insåg att de behövde fler bundsförvanter om de skulle kunna står emot de yttre världen. De var tvungna att söka skydd i antal.

Sagt och gjort. De påbörjade en våg av rekryteringar. De brydde sig inte så mycket om vilka det var. Människan var oviktig. Det väsentliga var att skaffa en bra grogrund för sin makt. Om dessa rekryter var otrevliga ligister eller rent av lurendrejeriare spelade mindre roll. Både Hans och Alfred skulle försvara dessa kumpaner intill sitt sista andetag om så skulle behövas. Det viktigaste var att aldrig erkänna en svaghet. Att aldrig erkänna ett fel.

Långt inne innerst i dem visste de förstås hur fel det de gjorde var men de kunde inte förlika sig med att kliva ner från sin fabricerade samhällstopp. Det hade en gång klättrat upp och skulle aldrig kliva ner. Erkände de inga misstag skulle de inte kunna röras. Till och med när deras anförtrodda uttalade rena hot och raseriutbrott kom de till undsättning. Det hade länge studerat härskarteknikerna och kunde snabbt och effektivt få den stora massan att tänka på något annat.

Den stora massan var självklart väldigt lättduperad. Det var ingen tvekan om det. Det flesta förstod inte var denna grupp för inbördes beundran hade förs sig. De flesta brydde sig helt enkelt inte heller. Det var enklast så. Man ville inte hamna i onåd med denna maktfraktion. Man låtsades helt enkelt som ingenting. När människor utanför klubben skadades, inte fysiskt utan psykiskt genom förstycket och mobbingen som utövades tittade massan på andra hållet. Hans och Alfred hade lärt sina adepter väl. Aldrig erkänna ett fel, då är man såld.

Det fanns dock några få som inte tillhörde den stora massan. Några som vägrade dansa efter deras pipa. Dessa få levde ett tufft liv då det var tydligt att klubben för inbördes beundran åtnjöt särdeles med makt. Var man inte med dem var man emot dem.

Upphovsmännen hade börjat träda tillbaka. De insåg att delar av sin ambition var åstadkommen. De behövde inte längre hävda sig. De hade lyckats att få en status i samhället som var precis det de hade önskat sig. Folk såg upp till dem och det var en härlig känsla. De kunde fortsätta ljuga och armbåga sig fram i det fördolda. Deras grupp av inbördes beundran hade blivit en kraft att räkna med.

Fortsättning följer, kanske..

Hej och good bajs

Blåsten stormar ånyo kring mig. Det är priset man får betala för att man understundom vågar öppna käften och belysa det man tycker är ett oacceptabelt beteende. Att påtala något för sin omvärld och dessutom ha mage att göra detta offentligt skall icke passera obemärkt.

Som en del av er vet har jag ett förflutet som forummoderator/admin. Detta finns att läsa mer om HÄR. Jag svor efter den erfarenheten dyrt och heligt att aldrig befatta mig med den rollen igen. Men man är ju inte mer än människa och ett antal år senare var det dags igen. Denna gång på ett större socialt nätverk. Kanske det största, vad vet jag. Därom tvista nog de lärde.

Vi kan nog konstatera ganska snabbt att det inte är någon större ansträngning att sköta en grupp, ett forum eller liknande så länge allt är följsamt och flyter på. Tyvärr är det något av ett axiom att det för eller senare kommer en eller flera medlemmar som vägrar rätta sig i leden. Detta kräver åtgärd! Enligt min erfarenhet hjälper inte daltande. Troll kommer att fortsätta vara troll oavsett om de lägger band på sig under en tid. Det som göms i snö kommer alltid upp i tö! Skräp är alltid skräp.

Är man inte ensam om styrandet får man lära sig att samarbeta med sina kollegor. Det kan vara en utmaning samtidigt som det också kan vara enormt befriande. Men är inte alltid enig i alla frågor men liksom samhället i stort får man acceptera majoritetsbeslut alldeles oavsett den egna uppfattningen. Sånt är livet i en demokrati.

Det som blir tragiskt och påfrestande när vederbörande skräp inte acepterar tagna beslut och regler utan känner sig tvångsmanad att käfta emot. En approach som numera faller för döva öron hos mig. Att käfta emot i privata meddelanden gör ingen skillnad. Är man beredd att bete sig på ett sätt privat och ett annat officiellt är man falsk oavsett. Detta måste belysas till dem som har intresse av eventuell interaktion. Sanningen måste förmedlas. Och av någon anledning är det alltid budbäraren som får ta mest hätska ordalag från ”buset”. Men jag antar att man kan likställa det med Skurkar som agerar mot polisen som försökter upprätthålla lagen istället för de politiker som stiftar lagen. Energi riktad mot fell håll kan man säga.

Men hur som helst. Det här är inte den första gången jag är i blåsväder för mina åsikter och det lär inte vara den sista heller.

Personangrepp, trakasserier och glåpord

För inte länge sedan blir jag utsatt för en blåsning nr jag skulle handla på nätet. Det är en tämligen lång historia och jag vet inte hur pass nära slutet den är heller. Det jag med säkerhet vet är att jag och några till har anmält personen till polisen för bedrägeri. Jag beskriver inte händelsen vidare och det är egentligen bara upptakten till vad jag kommer att behandla i det här blogginlägget.

Folk är uppretade, förbannade och besvikna. Jag förstår dem, jag är också irriterad över händelsen. Och det är klart att ju svårare ekonomisk förlust man har gjort desto högra svallar känslorna. För min egen del är den ekonomiska förlusten hanterbar, jag håller mig ganska lugn. Under tiden som jag ägnade mig åt att kräva tillbaka mina pengar (utan resultat kan tilläggas) vad jag förstås hårdare i tonen men av en anledning – att skydda min ekonomiska intressen.

Jag har ägnat mig åt egna spaningar. Jag vet precis vem vederbörande är, adressen och allt möjligt annat också. Jag ser inget fel i det om än för att stilla min egen nyfikenhet. Däremot finns det andra som inte varit lika behärskade av situationen. Det har förekommit vilda diskussioner i olika trådar på facebook där det jag benämner som bedrägeri har skett. Så vilda att de har övergått till rena hattrådar. Det har haglat glåpord direkt riktat mot ”skurken”. Det har talats vitt och brett OM denne, om vilka psykologiska sjukdomar vederbörande har. Inte eventuellt har utan verkligen HAR. Det är förstås spekulationer. Ingen av oss vet egentligen vad som ligger bakom det hela.

Likväl drar sig inte folk för att posta både det ena och och det andra av aggressiv karaktär. Märkte ni den diplomatiska omskrivningen? Aggressiv karaktär. Jo, det är väl det minsta man kan säga. Man har blandat in andra i meddelandeväxling och i princip anklagat andra för att vara delaktiga i lurendrejeriet. Utan det minsta bevis förstås. Och det är väl där min egentligen poäng kommer. Vem tjänar på detta??

Den drabbade får möjligen ur sig aggressioner men närmare någon legal lösning lär man inte komma. Det hjälper liksom inte att hota med att 70 personer ska åka dit eller något annat heller för den delen. Sist jag kollade fick man inte ta lagen i sina egna händer i det här landet och det av en anledning. Man får inte hota någon alldeles oavsett om man förlorat en massa pengar. Man får definitivt inte trakassera och man får faktiskt inte ens förolämpa om man ska vara riktigt petig. Det är väl tveksamt om den senare lagen har något reellt värde men så är det.

Låt polisen göra jobbet och sabotera inte utredningen. För oss drabbades egen skull!

Jag är en stalker!

Ja, det här skulle lika gärna vara: hur ska man bete sig del 2. Grejen är den att om jag träffar på en ny bekantskap, på sociala medier, något annat lär det inte bli frågan om, som jag verkligen gillar, så ligger jag på så hårt att jag stöter bort vederbörande. Detta är inte meningen men jag kan inte hjälpa det. Det är sån jag är. Jag behöver en lite knuff ”nu är du lite för mycket” ”ge mig lite andrum” eller liknande. Men det är tufft att ta till sig. Det känns fortfarande en klump i magen som det gjorde av svek för många många år sedan. Märkligt, för jag är ju inte sviken egentligen.

Det värsta är när folk inte säger ifrån utan bara totalignorerar en plötsligt. Det händer ibland. Jag brukade intala mig att jag inte brydde mig när olk plockade bort mig som vän på Facebook till exempel. Och det gör jag väl kanske inte heller så ofta. Men vissa, som man faktiskt räknade till sina riktiga vänner. Människor man träffade i verkligheten, som inte längre har något intresse av en är tungt. Eller om alla mejl plötsligt studsar och kommer tillbaka igen. Det gillar jag inte. Då blir jag obstinat. Då ger jag mig inte. Och till vilken nytta? Vem tjänar på det? Inte jag i alla fall!

De sociala mediernas vänner

Emellanåt hör man folk som beklagar sig över vilken fantasivärld vi lever i i och med de sociala medierna. Det må väl vara sant att man inte ser folk i ögonen på samma sätt som om man vore i samma rum och man kanske inte ska leva hela sitt liv med ögonen fastklistrade på mobilen. Men det finns en annan sida också. En sida som jag i och för sig har vetat om länge men som jag nyligen blev uppmärksammad om. Jag lever nämligen en stor del av dygnet i den sociala bubblan som dessa medier, facebook, Google plus, Instagram osv har skapat åt oss. Det är klart mycket enklare för mig att umgås genom det skrivna ordet via ett tangentbord än att verbalt konversera.

Likväl kände jag en lust för några veckor sedan att söka verklig kontakt med en av personerna, som alltså enligt kritikerna, skulle vara mina låtsasvänner. Vederbörande skickade ut ett rop på hjälp, ett rop efter social trygghet, och jag i mitt nya liv som omtänksam och eftertänksam kände att jag faktiskt skulle kunna göra någon skillnad. Eftersom det i så fall skulle innebära att jag var tvungen att använda telefonen var förstås ett problem. I synnerhet eftersom min vän inte bor i samma land som jag. Och faktum är att hur livrädd jag än är för telefoner hade jag nog ringt om jag bara hade klarat mig ifrån att ringa till andra sidan Atlanten.

Senare kom det fram att det var tämligen få, om ens någon, i den här personens riktiga liv som hade hört av sig. Däremot hade det varit en jordskredsuppslutning bland abstrakta vänner i cyberrymden.

Ni får säga vad ni vill. Man kan ha riktiga vänner i verkligheten men man kan tamefan också ha riktiga vänner i cyberrymden! Det finns personer jag aldrig har pratat med, aldrig ens hört deras röst, som jag skulle gå till helvetet och tillbaka för. Just därför att de är mina vänner. Jag litar på dem och de litar på mig och det är precis vad vänskap handlar om. Inte nödvändigtvis om att gå ut och ta en öl på fredagskvällen.

Ni, som vet vilka ni är, jag älskar er trots att vi aldrig setts eller hörts i verkligheten och sannolikt aldrig kommer att göra det heller.

Är jag en översittare nu också?

Det kanske jag är, omedvetet i så fall. Lägger man sig i en diskussion, har en avvikande uppfattning om ett känsligt ämne, och kanske uttrycker sig lite för torrt, riskerar man i alla fall att kallas för detta. Jag har i och för sig tidigare blivit kallad för t.ex. besserwisser så konceptet är inte okänt för mig. Kanske beror detta på att jag baserar mina åsikter på fakta hellre än affekter i större utsträckning än de jag diskuterar med. För det är väl onekligen så att man inte kan hålla det känslomässiga uttrycket i schack om man går till personangrepp? Tänk på det nästa gång ni är i en diskussion, håll er till sakfrågan och lämna personangreppen utanför.

Tänka sig, det är nästan alltid när det handlar om politiska debatter och främlingsfientlighet. Undrar vem det säger mest om?

Vem är du? Vem är Jag?

Det är det eviga frågan som har stötts och blötts sen urminnes tider. Känner man verkligen någon annan än sig själv till 100 %? Kanske känner men inte ens sig själv fullt ut i alla situationer. Dock hade jag här tänkt resonera kring vad man egentligen vem om de man lär känna på olika sociala medier. Är de verkligen de som de utger sig för att vara? Om inte, kan man genomskåda dem eller är det möjligt att förställa sig till den milda grad att man helt smälter in i den rollpersonlighet man är ute efter att imitera?

Jag tror att jag skulle kunna vara en personlighet som jag inte alls är egentligen när jag är online. Jag vill påstå att jag i vissa sammanhang också är det. Det är inte mig ni ser, ni ser någon sorts kopia. Någon som försöker smälta in i sammanhanget.

Vad är jag ute efter? Vad är DU ute efter? Är det att provocera eller söka information om andra människor? Om jag ger dig min ärliga uppfattning och åsikt i alla situationer skulle du kanske inte umgås med mig, kanske förställer jag mig för att hamna i en bättre dager. Du vet inte om jag har rymt och vårdarna söker efter mig. Jag vet inte om du är en galen yxmördare som står utanför min dörr nästa gång jag öppnar. Har du använt vår sociala relation till att samla uppgifter om mig?

Helt ärligt så är jag mer komplicerad än vad din hjärna klarar av att processa. Vad är din ursäkt?

Det här med sociala medier…

Lite skämtsamt brukade jag hävda att om man inte fanns på Facebook så fanns man inte. Detta var flera år sedan och mest i samband med att jag själv upptäckte detta sociala media. Det tog mig lång tid att klura ut själva poängen med det hela och från början var det mest rörigt. Spelen var förstås en del och en tid ägnade jag mig åt att spela Farmville… Därefter följde en tid när jag trodde att man kunde knyta bekantskaper och upptäcka likasinnade att diskutera och konversera med. Detta är dock inget som fungerar i längden. Facebook är en rolig grej och det kommer inga allvarliga relationer ur det alls. Man kan visst dela intressen etc. men det är väldigt få som är intresserade av ett ömsesidigt utbyte av information. Som jag ser det antingen lyssnar eller pratar man. Det är precis så som samhället i stort, några vill väldigt gärna sprida sitt ord och andra är helt och hållet nöjda med att lyssna.

Det skickas vännerförfrågningar hit och dit och även om en del är väldigt restriktiva med vilka de godkänner dylika vänförfrågningar tenderar man att utöka sitt kontaktnät mer och mer men fler och fler totalt okända personer. Sådana som jag godkänner det mesta medan vissa bara vill ha folk man känner sedan tidigare. Personligen finner jag inte mycket mening i det eftersom jag anser att man lika gärna kan slå en signal eller skriva ett brev om man redan känner personen i fråga och egentligen bara vill ha koll på om man kan bjuda över vederbörande på kaffe nästkommande helg. Det blir ett slags offentlig kommunikationssätt av det. Själva poängen, enligt mitt sätt att se det är att knyta kontakt med folk man inte visste fanns och sedan hoppas att de ”håller måttet”.

Det är köpa grisen i säcken och ibland får man en helt annan gris än vad man trodde. Man kan översvämmas av åsikter man inte är intresserad av eller mötas av en svalvåg av inlägg som handlar om helt andra saker än vad man hade räknat med. Lyckligtvis finns det sätt att bli av med dessa på. Det är inget märkvärdigt, men signalerar bara att man inte längre vill få alla deras meddelanden i flödet och trycker på en liten knapp. Det är inget personligt mot vederbörande då det är inläggen man inte trivs med och inte personen bakom dem.

Numera finns det ju även en mängd andra sociala medier att visa upp sig på. Jag som driver ett antal olika bloggar tycker det är ett bra sätt att sprida mitt budskap på. Jag följer andra som är intresserade av samma saker som jag på Facebook, likaså på Google Plus som förvisso fungerar lite annorlunda. Här är det nämligen inget gemensamt beslut att bli vänner, man bestämmer helt enkelt vem eller vilka man vill följa sedan är det upp till var och en att bestämma vilka de vill dela sin information med. Det tog mig ett tag innan jag klurade ut detta och jag är inte helt säker på att jag är framme än heller.

Men det svåraste att klura ut för mig har varit Twitter, platsen där man skriver inlägg på högst 140 tecken (eller nåt sånt). Man kan tala om vad man gör för tillfället, vilket kan vara rätt underhållande att läsa om man följer en kändis. Annars känns det faktiskt rätt meningslöst att läsa vad Pelle Svensson åt till lunch… Liksom på Google Plus är det upp till var och en att välja vilka man vill följa och sedan upp till varje Twittrare att välja hur man vill att ens inlägg ska visas, för vem etc. Det är väl inte lika enkelt att styra över det som på Google Plus men principen är den samma.

Men jag använder inte Twitter för att beskriva vad jag åt till lunch. Jag ser ingen mening med att basunera ut privata grejor på det sättet. Jag menar, vem är intresserad av det ändå? Nej, jag försöker även här att sprida ordet. Naturligtvis vill jag ha så många som möjligt som följer mig så att så många som möjligt kan läsa det jag skriver. Det är väl samma sak med allting från Twitter till bloggarna. Läser ingen det man skriver är det väl tämligen meningslöst att skriva? Om man nu inte skriver av rent självterapeutiska anledningar förstås. Dock är jag inte intresserad av att någon följer mig av ren artighet, lägger till mig för att jag lägger till dem. Det funkar inte riktigt så i min värld. Blir mina inlägg mera intressanta för att jag följer dem? Ingen måste således följa mig tillbaka på Twitter (eller någon annanstans) och är det någon jag inte trivs med att följa av olika anledningar kommer jag inte att behålla den personen för att vara snäll. Jag vill att mina följare ska följa mig på grund av det jag skriver inte för att jag råkar följa dem och behandlar andra på samma sätt. Så plockar jag bort någon från mina listor är det ingen personligt, det betyder bara att jag inte har lust att lägga min tid på de inläggen som denne genererar.

Jag har inte råkoll på vilka som följer mig och skulle aldrig drömma om att ”hämnas” för att någon plockade bort mig från sina listor. Var det någon jag ansåg var en nära vän skulle jag kanske undra över anledningen om jag nu överhuvudtaget upptäckte saken, annars är det fritt fram. Att sitta och jämföra sina listor varje dag och kontrollera om någon har plockat bort en känns oerhört destruktivt och torde mest ligga för dem som har ett starkt behov av att bli uppskattade. Behöver man ständigt höra av andra hur duktig eller uppskattade man är kan man få ett bryskt uppvaknande den dagen man inser att man faktiskt inte är Narcissus och att man inte är universums centrum. Ja, det var väl dit jag ville komma tror jag… XD

Dessa giganters kamp...

Bilden ovan figurerar just nu på facebook. Jag kunde inte kommentera själva bilden i sig och tar därför tillfället i akt att göra det på detta sätt istället. 

Det här är ju enbart löjligt! Alla vet ju redan att Whitney förtjänar förstasidestoff och inte Quarthon. Det spelar ingen roll hur innovativ och/eller produktiv han har varit, hur mycket han har inspirerat andra etc. så länge han representerar en så pass smal genre som han faktiskt gör. Men vi kan visst dissekera:

1. Hur många av albumen var bra? Är inte det mer intressant än antalet?

2. För att man inte har skrivit låtarna man framför så är man ingen bra artist? Musikalitet i framförande, tonsäkerhet, karaktär i rösten etc. betyder förstås inget.

3. Måste man vara multiinstrumentalist för kunna räkna sig som internationell megastjärna inom sitt gebit?

4. Kevin Costner suger? och?

5.Är det mer synd om någon som kämpat med sina egna drogrpoblem offentligt eller i det privata?

6. Är man verkligen så naiv att man inte inser att även Whitney faktiskt har inspirerat andra? Vem vet hur många? Hur har man förresten räknat fram de tusenden som Quarthon har influerat (vilket säkerligen är en hel del)?

7. När stjärnor där blir det rubriker! Vem av de här två var en stjärna?

Observera att detta inte är en pekpinne menad åt någon utan mina högst personliga funderingar kring detta, i mina ögon, naiva och avundsjuka, spridande av bitterhet.