Författardrömmar

Jag har länge närt drömmen om att bli någon form av författare. Kanske inte så länge jag kan minnas men det är allt några år nu. Det finns ju en anledning till att jag vid tillfälle höll 10-15 bloggar igår med olika ämnen, allt ifrån öl, vin och ost till film, musik och litteratur. Jag gillar att skriva och uttrycka mig i skrift. Och om man får såga det i det här jantelagslandet, så är jag rätt bra på det också. I alla fall när det gäller att skriva kortare texter som är sakliga och på ämnet.

Mina författardrömmar utgår dock mer från fiktion. Att låta texter flyta ut på skrivbordet utan att egentligen vara förankrade i verkligheten alls. Åtminstone inte min personliga verklighet. Det är klart att det finns en hel del i det vi kallar för verklighet som inte just jag har någon erfarenhet av, eller egentlig kunskap om. Jag vill bara låta fantasin flöda och låta orden fylla luckorna.

Tro inte att jag inte har försökt. Otaliga noveller har påbörjats men jag får liksom inte till någon synopsis. Det gäller ju trots allt att ha någon typ av idé innan man börjar. Någonstans måste en historia börja och sluta. Det måste finnas vissa premisser som kan uppfyllas. Skulle jag bara kunna få ett uppslag skulle saken vara biff. Det är min övertygelse.

Det jag däremot kan, är att skriva om mig själv, om mina egna upplevelser och förmedla de känslor jag kände vid tillfället. Problemet är bara att det är frågan om hur mycket av sina personliga upplevelser som känns bekvämt att lämna ut till offentligheten? Jag har väl visserligen lämnat ut en del om mig själv här på bloggen men det är ändå ganska selekterat. Och det är definitivt skillnad på att skriva några hundra ord i ett inlägg än hundratusen i en längre utlämnande berättelse.

Alternativet är förstås att gå in i en roll och låtsas ha upplevt upplevelser att skriva om. Det är kanske så man gör? Det finns såklart olika metoder när det gäller författande. Eller så är det den här typen av skrivande jag ska ägna mig åt, att skapa en frågeställning och sedan försöka besvara den genom resonemang? Eller så är inte svaren av intresse. Det kanske bara är resonemangen som är intressanta? Eller så är inget av det jag skriver intressant?

Det jag har hållit fast vid i alla år är att skriva recensioner av olika slag. Numera gör jag det på engelska på bloggen ActiveContext.net. Helt klart är att man når ut till många fler om man skriver på ett internationellt språk. Jag är väl rätt bra på engelska tycker jag men det är ändå inte mitt förstaspråk och mitt modersmål. Det finns helst klart en skillnad och det går onekligen trögare att skriva på ett annat språk. Det är inte lika enkelt att vikta värderingarna i orden och när man försöker att hålla ett visst tempo i skrivandet så snubblar man ibland på formuleringar.

Vad göra? Ska jag fortsätta på mina memoarer som har legat ner i 5 år? Gå in i en roll och skriva en fiktiv berättelse? Kanske göra det på engelska? Eller är skräckhistorier något jag ska ägna mig åt. Det är inte alltid det man vill är samma sak som det man är bra på. Det är kanske den här typen av texter jag ska ägna mig åt?

Signatur: Förvirrad

You did it your way!

Jag är nu lika gammal som du var när du lämnade oss. Det har gått några år och förlusten borde ha mildrats något. Det har den kanske men det går lite i perioder, såret är alltid öppet. Vissa saker påminner mig mer än andra och det går i perioder. Du var den enda som gick att diskutera riktiga underfundigheter med, den enda med ett tillräckligt lingvistiskt intresse för att tillgodose mina frågor.

Jag saknar dig när jag lyssnar på fantastiska texter med annorlunda poänger och berättarteknik. Skulle vilja höra din åsikt, skulle vilja utveckla vidare tankar och idéer. Men du är borta och du kommer inte tillbaka.

Tack syster för allt du lärde mig. 

Det sunda förnuftets argument?!

Jag har gjort mig känd för att ha ganska starka åsikter i olika frågor. Det är självklart diplomatiskt uttryckt och det vet nog alla som känner mig. Jag ger mig aldrig om jag vet att jag har rätt i en diskussion även om jag på senare år börjat inse att vissa diskussioner är meningslösa. I de fallen är det lika bra att låta motståndaren tro att denne har vunnit. Det finns inget man kan säga eller göra för att vederbörande ska förstå vilka logiska luckor som kommer från dennes argumentering. Allt som oftast hamnar man på samma ställe. Där motståndet blir så trängt att det bara finns ett enda argument kvar att åberopa. Då kommer det… det infernaliskt korkade ”sunda förnuftet”.

För vad är egentligen sunt förnuft? Finns det någon objektiv sanning där man kan rada upp vad egentligen uttrycket innebär? Det ska väl vara något som alla vet, eller borde veta? Redan där faller det egentligen. Alla ”borde” veta. Men alla gör ju uppenbarligen inte det. Alla tar sina beslut utifrån de erfarenheter och kunskaper man har. Det sunda förnuftet som åberopas kan möjligen tillskrivas en större massa människor som har liknande bakgrund och som har samma typ av livserfarenheter. För det är onekligen så att detta sunda förnuft knappast kan sägas höra till instinkten. Det är något som bygger på erfarenhet. Det bygger också på att alla tänker på samma sätt. Att alla har samma värderingar.

Och dessutom. Om alla verkligen skulle tänka på samma sätt hela tiden. Skulle begreppet sunt förnuft existera då? Bygger inte hela grejen på att några tycker att andra gör fel. Vad skulle hända om alla gjorde rätt hela tiden? Tja, eftersom inga fel skulle inträffa skulle heller inte något kunna bli rätt. Det som skulle finnas kvar skulle vara ett enda stort är, utan värdering och utan mening.

Så nästa gång du känner dig manad att uttrycka detta fantastiskt dumma uttryck, tänk dig för och använd argument som faktiskt tillför sakfrågan något istället. Meningsskiljaktigheter kommer alltid att finnas. Dessa är bra för utvecklingen, både det personliga intellektets och den progress som sker av själva sakfrågan. Sluta upp med dessa dumheter. Tänk, argumentera och respektera istället. Att använda halmgubbe-argument säger trots allt mer om dig själv än om din motståndare.

Tommy Snöberg Söderberg

För mig var det inte Dostojevskij!

Jag önskade att jag kunde skriva något inspirerande här varje dag. Det ska bli min nya ambition med bloggen. Men jag måste ge mig själv tid åt funderingar och reflektioner också.

Mitt författande går just nu som på löpande band. Jag redigerar och skriver text som aldrig förr. Jag gillar att skriva, det har jag alltid gjort. Däremot har jag inte alltid varit direkt intresserad av böcker och ordalydelserna i dem. Mina språkliga förebilder är helt annorlunda. Jag menar inte att de är unika på något sätt för det tror jag verkligen inte. Men där andra inspireras av Oscar Wilde och Fjodor Dostojevskij har jag helt andra förebilder. De flesta har funnits där sedan barnsben och mången gång har jag inspirerats och försökt att efterlikna i mitt sätt att skriva.

Självklart är det Cornelis Vreeswijk som toppar listan. Jag upptäckte inte honom förrän efter hans död så jag var sen på det. Några år ägnade jag inte åt något annat än att fanatiskt hänge mig åt hans texter och musik. Att välja ut något exempel känns genast orättvist mot något annat så jag låter bli. Jag nöjer mig med att konstatera att om det finns någon i detta avlånga land som bör geniförklaras så har ni svaret här!

Långt tidigare upptäckte jag Povel Ramel. Hans fantastiska texter betydde mycket för mig under barndomen. Bland de första jag upptäckte var Karl Nilsson och De Små Små Detaljerna. Sedermera blev jag helt hooked på allt som kom från hans penna. Sällan har vårt land skådat en sådan medveten ordekvilibrist! Jag är barnsligt förtjust i inledningsfraserna till Sorglösa Brunn.

Hör!

Bort i parken konserterar Sorglösa Brunns oktett

Tonerna vitt och brett

klingar från lilla paviljongen.

Åtta feta gubbar, alla röda som oxkotlett,

under möda och svett,

tutar horn och klarinett

och esskornett.

Fantastiskt ordsnickeri! Jag skulle nog kunna hålla på hela eftermiddagen med att citera texter men jag låter bli. Sorglösa Brunn får räcka just nu.

Något senare i mitt liv upptäckte jag Owe Thörnqvist. Även han en fantastisk ordvrängare som med text och musik lyckades göra mig förundrad. Mina äldsta minnen är nog Tivolivisa, som jag fortfarande lyssnar på med stor förtjusning, Torsten på Skorsten och Wilma! Det var inte bara fantastiska texter utan även grym musik. Det kanske man inte kan tro att en liten kille på, jag vet inte , åtta år, skulle tycka. Men jodå. Han finns kvar i hjärat och jag köper fortfarande på mig allt material jag kan hitta. Jag skryter till och med gärna om att jag har sett honom live!

Det finns säkert fler men de här är de viktigaste av mina tidigaste referenser och jag har dem att tack för mycket! Tack grabbar för er inspiration! J

Proffskund?

Häromdagen kom jag i kontakt med ordet ”proffskund”. Det var en dekal som satt fast på ett släp från något byggföretag, eller byggvaruhus var det nog förresten. Det är klart att det var för det är viktigt för mitt nedanstående resonemang. För jag antar att man menar något i stil med att man är en extra bra kund till det företaget. Men vad betyder ordet egentligen?

Proffs är ju en kortform av ordet professionell vilket innebär yrke, i motsats till en amatör som ägnar sig åt en hobby. Alltså torde ordet proffskund innebära någon som till yrket är kund och som dessutom tjänar pengar på sitt yrke. Det verkar vara ett trevligt och gemytligt yrke. Tänk att få tjäna pengar på att handla, om det sen är byggvaror eller nåt annat spelar kanske mindre roll…

Anmärkningsvärd språkdiarre

Det här är en bild jag tog alldeles nyligen. Som språkpolis blir jag förstås frustrerad över den. Jag kan stå ut med att man glömmer ett "L" i Sällsynt men själva kombinationen av ord blir för mig helt obegriplig. Låt vara att betydelsen av orden inte är identiska med varandra men i alla fall tillräckligt lika för att göra det till en tautologi, Dessutom förstår jag inte varför man väljer att stava det andra ordet på det sättet. Antingen heter det "exklusiv" (svenska) eller "exclusive" (engelska). Det är heller inte första gången jag ser den typen av svengelsk stavning av just det ordet.

Jag – en narcissist?

Höga tankar har jag väl alltid haft om mig själv kanske? Jag vet inte… Men på senare år (läs de senaste tjugo eller så) har jag insett mer och mer att jag inte är som alla andra. Det är på gott och ont förstås men främst är det en egoboost att inse att de flesta faktiskt kommer på skam när det gäller intellekt. Jag inser förstås att jag genom att skriva detta bryter mot varenda oskriven lag som jag med Jante att göra och att påståendet är så aggressivt mot min omvärld att jag säkerligen kommer att skapa mig några fiender. Det har jag ändå några redan och vad spelar ett par till för roll. De som inte kan acceptera att jag är som jag är kan ändå fara och flyga.

För ett bra tag sen skrev jag en hel del om mina upplevelser på olika filmforum, eller fourmliv i allmänhet. I ett av inläggen behandlade jag bland annat narcissism och jag vidhåller fortfarande att jag har stött på skolboksexempel ett par gånger. Jag anser mig inte vara i närheten av dessa självgoda individer oavsett vilken form av förskönande uttalanden jag gör om mig själv. Bara själva faktumet att jag skriver om det här tyder på en medvetenhet som inte torde finnas i skolboksexemplen.

Jag kan också skämta och överdriva saken. Till exempel genom att jämföra andras IQ med deras skostorlek. För mig är det humor. Vidare har jag också vid tillfällen med bestämdhet hävdat att den totala intelligenskvoten har halverats vid min frånvaro. Det gjorde jag på en tidigare arbetsplats. Det var också där jag gjorde mig tämligen impopulär genom att fråga mina kollegor om de inte skämdes när de fick lön.

Men något som jag inte är bra på, alldeles oavsett om det är intellektuellt betingat eller inte, är att korrekturläsa. Det vill sig bara inte. När jag har skrivit en text, och jag vet sällan när jag börjar var det ska sluta, så ska de publiceras ögonaböj. Det är lite roligt det där, att inte veta vart texten är på väg. Möjligtvis ligger tankeverksamheten, den medvetna tanken, en mening framåt i tiden. Det finns inte större planer än så, i synnerhet inte när det gäller text av det här slaget. Det gäller att låta tanken ströva fritt.

Så var började jag? Jag ifrågasatte om jag var en narcissist eller inte. Och var slutade jag? Med att låta tanka flöda fritt och undvika att korrekturläsa. Det där sista måste jag bli bättre på. Verkligen!

Jag är inte rasist men…

Hur ofta har man inte sett det påståenden? Men faktum är att det här med raser inte alltid är det lättaste. Eller rättare sagt de öknamn på olika raser och folkgrupper som figurerar över tid. I min uppväxt var det fullt naturligt att använda ordet ”neger” och i synnerhet ihop med bakverk. I Skåne hette det negerbulle medan det i övriga Sverige kallades för negerboll. Inte så konstigt eftersom det väl får betraktas vara en boll? Fast form är kanske ointressant.

Längre tillbaka fanns det sannolik andra mörka bakverk med samma sammansättning. Det enda jag kommer på i skrivandet stund är negerkyssar men det har jag själv aldrig använt aktivt. Den enda relationen jag har är faktiskt via en gammal film där det talas om dem som något delikat.

Men numera får man alltså inte säga neger till någonting. Jag har inga problem med det, det är inte det jag vill komma åt eller diskutera i det här inlägget. Det är snarare att det inte tycks finnas något negativt över ordet negress. Det är enligt mig mycket märkligt. Är det den maskulina dominansen i språkbruket som avgör detta. Är mannen mera hotfull än kvinnan och har i så fall ordet fått en mer negativ klang i modern tid?

Alla typer av blandraser, såsom mulatter, mestiser, sambos och eurasier torde vara tämligen nedsättande. De är väl heller inte särskilt vanliga i dagligt tal och kombineras inte vad jag vet med annat heller.

Men det jag egentligen vill komma till är att det numera korrekta ”svart” istället för neger också borde innebära att det är ok att referera till asiater som ”gula” och indianer som ”röda”, något som historiskt sett varit synnerligen nedsättande. Varför är det ok att hänvisa till en färg om den är svart eller vit men inte gul och röd? Varför måste man överhuvudtaget referera till hudfärgen, räcker det inte att säga människa? Eller som Cornelis uttryckte det – Medborgare!

Mitt varumärke, mitt språkbruk!

När man talar om kändisar brukar man säga att hela deras uppenbarelse, deras utseende och personlighet är deras varumärke. Tänk till exempel vad Paris Hilton tjänar bara på at dyka upp på en kändisfest! Det gäller att vårda sitt varumärke så det blir lukrativt! Andra personer, sångare och sångerskor har förstås också varumärken i sin röst eller sin musikalitet, man förväntar sig att de ska framföra musik på et visst sätt, sjunga som de brukar etc. Skådespelare är lite samma sak också, de ska agera enligt tidigare fastställda mönster helt enkelt.

Att hålla isär sitt varumärke från sitt privatliv är kanske inte helt enkelt för dessa offentliga personer och faktiskt inte heller för mig ska det visa sig. Det är nämligen så att det sätt som jag har skrivit recensioner och andra texter på under de senaste åren blivit en så stor del av min identitet att jag inte klarar av att uttrycka mig på något annat sätt längre, åtminstone inte i skrift! Detta ställer till vissa problem när kommunikation av mindre akademisk natur framläggs. Jag har blivit ”anklagad” för att ha en onödigt byråkratiskt språkbruk och det har även hänt att folk har velat ha mig till att vara politiker till vardags. Det är förstås inte sant, jag är ingen politiker, men jag tycker däremot om att svänga mig med ”fina” ord och jag tycker om att uttrycka mig så exakt som jag kan.

Detta innebär ofta långa meningar, men flera bisatser i varandra, men eftersom jag inte är direkt insatt i grammatikens förlovade värld egentligen så vet jag inte riktigt vad jag gör. Det som sker, sker på känsla och sunt förnuft helt enkelt. Hur som helst har det blivit lite synonymt med mig att uttrycka mig på ett visst sätt. Man vet att om man skickar recensionsmaterial, det kan vara både film, musik och litteratur, till mig som kommer det att behandlas seriöst. Det värsta jag vet är när folk dissar (är inte det ett extremt korkat ord?) saker och ting bara för att det inte faller inom en viss sfär, det är inte ”fint” nog. Samma sak åt andra hållet förstås, folk som dissar för att det inte är ”fult” nog.

Och det verkar faktiskt vara ett uppskattat grepp, att förhålla sig seriös till det man håller på med. Det finns tillräckligt många som flamsar och håller på ändå utan att jag behöver göra det. Jag tar det hela seriöst och har ofta fått höra att jag befinner mig någonstans mellan hobbykritikern och de riktiga proffsen. Jag är bra på att uttrycka mig i skrift, även om det talar emot Jantelagen att hävda det! Däremot är jag värdelös på att korrekturläsa, vilket jag har varit inne på i tidigare inlägg. Men faktum kvarstår, mitt språkbruk är mitt varumärke!

Varför Blogga?

För inte länge sedan fick jag en kommentar på en av mina andra bloggar - Mitt Liv Som Forumdebattör, om varför jag bloggade. Om det var för att jag var ute efter uppmärksamhet eller vad? Det är faktiskt en ganska bra fråga även om den samtidigt är väldigt självklar. Det finns ju förstås professionella bloggare som gör det för att tjäna pengar, men de flesta av oss kan ingalunda livnära oss på saken. Självklart är det ett sätt att nå ut till omvärlden med sina tankar och idéer, men också ett sätt att bearbeta sina tankar. Men framförallt är det jäkligt roligt att skriva och utvecklas språkligt. Man hittar uttyckssätt man inte trodde man hade inom sig och det är en fantastisk känsla.

Tankar om språkets utveckling..

Som bekant är tankar sällan otänkta, dvs. det finns oftast någon som har tänkt dem före oss även när vi anser oss vara oerhört originella och kontroversiella. Just nu läser jag, som jag skrev om någonstans, världens dåligaste språk av Fredrik Lindström, jag är väl mitt i någonstans. Det slår mig, när jag läser hans ord att språket faktiskt utvecklas av okunskap! Det är nämligen så att den som inte riktigt behärskar språket i traditionell bemärkelse måste vara kreativ för att beskriva sådant som man inte hittar rätt ord för. Därigenom skapas ett nytt ord eller uttryck som det sedan står oss andra fritt att acceptera eller förkasta. Det allra mesta förkastas förstås annars skulle språkets grundstomme raseras. Om det ensa dagen var acceptabelt med ett visst uttryck och nästa dag ett annat. Det är en långsam process som måste ske över tid – och som sker över tid! Annars hade vi fortfarande talat och skrivit som man gjorde i språkets vagga.

Jag har inte alltid varit intresserad av språket, faktum är att det är en ganska ny företeelse för mig relativt sett, och jag kan inte så mycket heller. Jag gillar dock att uttrycka mig i skrift och försöker gärna hitta lite annorlunda vägar än de allra mest uppenbara. Grammatik kan jag väldigt lite kring, jag är väl vad man kallar självlärd eller autodidakt, men nu när min nyfikenhet har väckts vill jag ta igen det jag missade under min skoltid men ordklasser, pronomen, subjekt objekt och adverbial och allt vad det heter. Jag spiller ingen tid när det gäller att införskaffa litteratur på området, allt för att förkovra mig, utöka mitt ordförråd och för att finna ny inspiration till nya uttrycksformer.