Hur är det med tyskar, kan man gilla dem?

För många år sedan när jag träffade några nätvänner fick jag höra ett uttryck som sedan dröjt sig kvar i mitt medvetande. Vi var två svenskar, en amerikan och en holländare som träffades i Köpenhamn och drack öl. Tja, vi gjorde väl lite mer än så såklart. Vi var på Jensens Bøfhus och käkade och pratade en jävla massa, både på det ena och det andra ölhaket. Det vill säga, kanske inte jag eftersom jag är av en blyg natur och i synnerhet för så många år sedan. Jag flikade nog mest in och skrattade åt de andras diskussioner.

Nåväl. Jag vill minnas att det var holländaren i sällskapet som uttryckte sig om tyskar. Som holländare gillade man tydligen inte tyskar enligt vad jag minns. Det är klart att man inte kan gilla alla men man bör kanske inte avfärda en grupp människor kollektivt på det sättet. Det tycker inte jag i alla fall. Men sen sa han det som sedan har hängt kvar. Ungefär, man gillar inte tyskar, utom dem man känner. Det är ett ganska briljant ordspråk egentligen. Man kan ogilla vad en stor skara människor står för men känner man några personer i denna grupp så kommer saken i ett annat läge. Plötsligt får man mer respekt för oliktänkandet och man kan rationalisera kring åsikter. Med vänskap kommer också förståelsen för att tyskar, muslimer eller journalister inte är elaka, dumma eller farliga.

Plötsligt blir det intressant att förstå hur människor tänker. Vad det är som gör att vissa grupperingar tänker annorlunda än de egna innersta tankarna. Man får en respekt för det och vill gärna diskutera frågor för att utveckla både bekantskapen och sig själv. Men förståelse för sin omgivning kommer också förståelse för sig själv. Det farligaste man kan tänka sig är att tycka en massa saker utan att veta varför. Och, Gud förbjude, utan att ha fakta bakom sina åsikter. Så länge det finns fakta och en tanke bakom en åsikt är den intressant. Självklart finns det utrymmen för tolkningar, hur skulle annars världsreligionerna kunna existera? Och tänk hur tråkigt det vore om alla tyckte och tänkte på samma sätt. 

Det skulle innebära ett stopp i utvecklingen. All utveckling, vare sig det handlar om den senaste IT tekniken, bagariverksamhet eller teologi skulle avstanna. Nu är väl kanske inte den teologiska utvecklingen den snabbaste i världen ändå, men tänk om det inte fanns några olika åsikter, om alla tyckte likadant, hela världen skulle bli slätstruken. Och tänk på det, att det är oftast bakåtsträvaren som driver saker och ting framåt. Bakåtsträvaren tvingar oss andra att hitta argument och utveckling som är så bra att vi även får den mest reaktionäre soffpotatisen på fall.

Fram för diskussioner byggda på fakta, där argument grundade på tolkningar framförs. Jag vet i alla fall att jag välkomnar debatten. Gör du, eller är du rädd för de oliktänkande?

You did it your way!

Jag är nu lika gammal som du var när du lämnade oss. Det har gått några år och förlusten borde ha mildrats något. Det har den kanske men det går lite i perioder, såret är alltid öppet. Vissa saker påminner mig mer än andra och det går i perioder. Du var den enda som gick att diskutera riktiga underfundigheter med, den enda med ett tillräckligt lingvistiskt intresse för att tillgodose mina frågor.

Jag saknar dig när jag lyssnar på fantastiska texter med annorlunda poänger och berättarteknik. Skulle vilja höra din åsikt, skulle vilja utveckla vidare tankar och idéer. Men du är borta och du kommer inte tillbaka.

Tack syster för allt du lärde mig. 

Sagan om klubben för inbördes beundran

Som så många andra sagor skulle vi kunna börja den här med ”det var en gång”. Det ska vi emellertid inte göra då det distanserar oss alltför mycket från verkligheten. Istället ska vi raskt presentera huvudrollerna, medlemmarna i klubben och några som står utanför. Eftersom det här är en saga ska den inte tas som sanning även om delar av händelseförloppet ligger bra mycket närmare verkligheten än de borde göra.

---

Ensamma Hans satt på sin kammare och försökte envist få idéer som kunde få honom att verka störst bäst och vackrast. Egentligen visste han bättre. Han var högst medelmåttig men när han hade fått en idé var det nästan omöjligt att stoppa honom. Han hade sedan många år varit förminskad och sökte nu ett sätt att verka större och starkare än han var.

Snabbt insåg han att det inte var frågan om vad han skulle göra utan snarare hur han skulle få folk att tycka om honom, han var ju trots allt väldigt ensam. Om han inte kunde få folk att tycka om honom som han verkligen var så var han tvungen att ändra sin attityd. Han förstod att han måste påtala sin egen förträfflighet i varje mening han framförde och strax började denna aktivitet att ta form.

Det var ovant i början men strax hade han skapat sin egen image. Han lade fram orden minutiöst noga, vägde dem på guldvåg och tog god tid på sig för att alltid framhålla sig själv. Om han skadade andra längs vägen brydde han sig inte om. Han kunde se hur några bröt samman under hans beteende men han brydde sig inte så mycket om det. Han kände att han var tvungen att fortsätta på den inslagna vägen. Det gav honom en känsla av makt och tillhörighet.

Alfred hade liknande bekymmer och var inte rädd att kliva över lik för att visa sin makt. Egentligen var han en riktig sadist men han vägrade erkänna det för sig själv. Det fanns bara en enda person i världen han brydde sig om – sig själv. Liksom Hans kände han att han var tvungen att skapa sig en värld där han kunde vara Gud och bestämma över liv och död för andra. Han skulle se till att han inte behövde lyssna på någon annan. Var det någon som protesterade skulle han såga banden vid folkknölarna oavsett om han innerst inne tyckte om personen i fråga eller inte.

Alfred tyckte om Hans och de båda beslöt att samarbeta på sin plan om herravälde. De insåg att de behövde fler bundsförvanter om de skulle kunna står emot de yttre världen. De var tvungna att söka skydd i antal.

Sagt och gjort. De påbörjade en våg av rekryteringar. De brydde sig inte så mycket om vilka det var. Människan var oviktig. Det väsentliga var att skaffa en bra grogrund för sin makt. Om dessa rekryter var otrevliga ligister eller rent av lurendrejeriare spelade mindre roll. Både Hans och Alfred skulle försvara dessa kumpaner intill sitt sista andetag om så skulle behövas. Det viktigaste var att aldrig erkänna en svaghet. Att aldrig erkänna ett fel.

Långt inne innerst i dem visste de förstås hur fel det de gjorde var men de kunde inte förlika sig med att kliva ner från sin fabricerade samhällstopp. Det hade en gång klättrat upp och skulle aldrig kliva ner. Erkände de inga misstag skulle de inte kunna röras. Till och med när deras anförtrodda uttalade rena hot och raseriutbrott kom de till undsättning. Det hade länge studerat härskarteknikerna och kunde snabbt och effektivt få den stora massan att tänka på något annat.

Den stora massan var självklart väldigt lättduperad. Det var ingen tvekan om det. Det flesta förstod inte var denna grupp för inbördes beundran hade förs sig. De flesta brydde sig helt enkelt inte heller. Det var enklast så. Man ville inte hamna i onåd med denna maktfraktion. Man låtsades helt enkelt som ingenting. När människor utanför klubben skadades, inte fysiskt utan psykiskt genom förstycket och mobbingen som utövades tittade massan på andra hållet. Hans och Alfred hade lärt sina adepter väl. Aldrig erkänna ett fel, då är man såld.

Det fanns dock några få som inte tillhörde den stora massan. Några som vägrade dansa efter deras pipa. Dessa få levde ett tufft liv då det var tydligt att klubben för inbördes beundran åtnjöt särdeles med makt. Var man inte med dem var man emot dem.

Upphovsmännen hade börjat träda tillbaka. De insåg att delar av sin ambition var åstadkommen. De behövde inte längre hävda sig. De hade lyckats att få en status i samhället som var precis det de hade önskat sig. Folk såg upp till dem och det var en härlig känsla. De kunde fortsätta ljuga och armbåga sig fram i det fördolda. Deras grupp av inbördes beundran hade blivit en kraft att räkna med.

Fortsättning följer, kanske..

Jakten på lyckan!

Min fulla övertygelse är att det finns mängder med människor där ute som ständigt jagar lyckan i en eller annan form. Jag säger en eller annan form för jag tror inte att lyckan ser likadan ut för två människor. Men kanske finns det nåt universellt ändå? Kanske kan vi alla vara överens om att det är ett inre lugn, att vara tillfreds med sig själv som är att jämställa med Nirvana, den yttersta lyckan? Jag är förstås ute och trampar på hal is här men jag tror faktiskt att om vi alla, med handen på hjärtat, skulle rannsaka oss själv är det just detta vi allra helst vill uppnå.

En del kan säkert sätta ekonomiskt överflöd i första rummet; den där bilen eller den där prylen. Men För mig är måttet på lycka inte av materiell natur. Det kanske kan tyckas så vid en första anblick men så är det inte. Jag bryr mig heller inte om att vara andra till lags bara för att få uppskattning. Det är ändå ingen äkta uppskattning om man måste anstränga sig för den. Jag tycker om de jag tycker om och de tycker om mig, precis som jag är, med alla mina fel och brister.

Det är få som står mig riktigt nära. Jag kan räkna dem på ena handens fingrar. Ni vet vilka ni är! Det behövs inte överflöd av vänner även om det skulle vara mysigt ibland. Men faktum är att jag hellre är själv än omger mig med falska vänner. Ni vet sådana som baktalar en vid första chans eller överger en när man har det som svårast. Falska människor och dubbelmoralister har jag inget till övers för, ni står längst ner på värdeskalan bland avskyvärd avskum!

Men är man bara tillfreds med sig själv behöver man inte denna falska uppskattning. Det inre lugnet infinner sig och man kan bara vara utan någon prestationsångest. Det är i alla fall lycka för mig!

Slit och släng…

Jag har ofta, nästan alltid förresten, förespråkat att man inte ska ta skit från någon när jag har varit stöd för andra människor. Om det är ett bra råd eller inte är väl inte upp till mig att avgöra men jag tycker att man måste tänka lite på sig själv också, inte bara vad omgivningen tycker. Därför har jag nu kommit till den insikt att jag måste leva som jag lär. Förespråkar jag att man inte ska ta någon skit så vore det väl själva fan om jag skulle ta emot själv? Nej, jag vägrar! När jag inte känner att jag får något tillbaka längre, från en kompis, vän eller släkting, kommer jag att gå vidare. Det finns ingen mening för mig att blicka i backspegeln och hoppas att någon ska förändra sig. Det är inte bara jag som ska dra det tunga lasset.

Jag tänker inte nämna några namn eller händelser, det är inte min stil. Men just nu känns det som att jag har blivit ganska ruttet behandlad faktiskt. Och jag tänker inte ta den skiten. Det är inte värt det för mig. Det känns bra att hjälpa andra och vara där, men det går till en viss gräns. Känner man inte ens att man är uppskattad så kan det lika gärna vara. Nu har jag fått nog! Jag vägrar vara en tunna man kan kasta all skit på för att sedan vända mig ryggen.

Den största äran!

För några dagar sedan förärades jag med det finaste man kan få egentligen. Det är väl individuellt kanske men för mig var det en enorm gest som jag verkligen inte tar lätt på. Så övergick en vänskapsrelation till att bli en familjerelation. Jag fick en ny syster! Inte genom blod förstås, vi är inte släkt på något sätt, vi bor inte i samma stad eller samma land. Vi har bara funnit varandra på ett så pass djupt plan att hon för någon dag sedan aviserade att jag hon numera inte räknade mig som sin vän längre, utan som sin bror.

Fattar ni var rörd jag blir av det här? Det är så fint att jag knappast vet vart jag ska ta vägen. Jag är omåttligt stolt över att jag uppenbarligen lyckas vara till ett sådant stöd för en annan människa att jag släpps in i dennes familj på det sättet. Och inte nog med att hon räknar mig som sin bror, hennes mamma räknar mig som sin son också. Fattar ni vad stort det här är för mig?? Det är så stort att jag nödgas använda TVÅ frågetecken!

Jag tar inte lätt på det här ska ni veta. Det här är något som bara händer andra eller på film. Det är helt enkelt HELT JÄVLA UNDERBART!! 

Min dag som Nadja!

Nyfikenheten tog överhanden! Jag var helt enkelt tvungen att kolla hur det skulle vara att registrera sig som tjej på en nätdatingsajt, en kötthandel om man ska uttrycka sig lite elakt. Jag gick väldigt vetenskapligt till väga (nåja!) och skapade mig ett alter ego för uppgiften. Att göra jämförelsen krävde förstås att jag skulle ha någon i grunden att jämföra med. Alltså var jag tvungen att vara medlem som kille också. Detta är sedan länge avklarat. Jag gillade inte stället. Det renderade mig faktiskt ett par riktigt bra vänner men det var inget drag under galoscherna direkt. Som kille får man kämpa för att överhuvudtaget få ett svar av tjejerna. Och ska man ha en fortsatt dialog gäller det att man är drivande. Ingenting kommer ”gratis” så att säga.

Som kille gjorde jag det fullständigt klart att jag var upptagen i en relation och bara sökte vänner. Jag gjorde inga sexuella anspelningar utan var helt enkelt – trevlig, om jag nu får drista mig till att göra den reflektionen av mig själv. Ofta möttes jag av korthuggna svar och en ganska otrevlig ton faktiskt. Var det mina bilder som var frånstötande eller var jag helt enkelt inte så trevlig som jag trodde att jag var? Det var en ganska jobbig period, men lärorik.

Men jag träffade som sagt på människor som jag sedan har fortsatt att ”umgås” med på andra sociala medier. Människor som jag kan prata om allt med, som gillar mig och som jag gillar. Det finns alltså möjligheter även om det inte går fort och är mycket jobb bakom. Det var det värt för övrigt! Jag fick reda på en hel del av deras erfarenheter från samma nätdatingsida. De var inte riktigt som mina, ganska långt ifrån faktiskt. Det motsatta skulle man kunna säga. Oerhört intressant studie, det här måste kollas upp närmare!

Så skapade jag ”Nadja”, en ung söt tjej bosatt i Stockholm. Jag gjorde henne bisexuell för att testa både tjejer och killar. Helt seriöst fick jag en chock över hur killarna behandlar tjejerna! Jag vill ogärna dra alla över en kam men om jag hade varit ute efter sex hade jag kunnat knulla båda dag och natt utan uppehåll. Jag hann knappt ens registrera mig förrän förslagen trillade in. Jag fick frågor om jag tålde hårda tag, och oändligt mycket frågor om var jag bodde, samt mitt telefonnummer. Jag hade mer att göra under en timme som tjej än jag hade under en månad som kille!

Några av dessa killar var väldigt rakt på sak och det måste man väl ändå ha en viss respekt för, det var i alla fall inget hyckleri! Andra var mer försiktiga, många var oerhört tjatiga. Jag menar, om jag inte har svarat efter fjorton frågor om jag vill träffas eller var jag bor är jag förmodligen inte intresserad av att lämna ut infon heller. Oerhört få, men det fanns något undantag, hade inte sexuella undertoner i sina meddelanden. Jag antar att det kan vara smickrande ett tag men det var snabbt oerhört tröttsamt att få en massa själlösa komplimanger för mitt utseende. Om hur sexig jag var och allt annat. Det var oerhört få som såg MIG även om jag nu råkade vara en fejkad person. Det allra vanligaste var tjatande om att jag skulle ge dem fler bilder på mig själv. Det var ju lite svårt eftersom jag inte direkt kunde ta en ny hur som helst. Det fanns liksom bara en bild…

Jag blev genuint chockad över hur jag blev behandlad. Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat förställa mig den respektlösa behandling som jag fick. Spelar det egentligen nån roll om jag är tjej eller kille, heter Nadja eller nåt annat. Kan jag inte kräva respekt av mina medmänniskor ändå? Jag har fått mig en personlig tankeställare och skulle vilja ta tillfället i akt att be om ursäkt för allt dumt jag säkerligen har sagt i tron att det skulle tolkas som skämt! Jag skämt över att vara karl idag!

Jag tänker inte lämna ut nån, är det så att någon som läser det här känner sig träffad så tycker jag att vederbörande bör fundera lite över hur han behandlar kvinnor, på nätet eller ute i verkliga livet. De få som faktiskt behandlade mig med ett uns respekt bör ha en extra eloge. Samma där, känner du igen dig så sträck på dig och känn dig stolt! Du tillhör en minoritet!

ut ur hatets och självföraktets rike!

Om du rör vid din nästas innersta kommer du att smitta av dig på dem! Det finns massor av vackra människor här i världen, alltså vackra människor på insidan. Jag har fått förmånen att lära känna ett par av dem på sista tiden. Jag är oerhört tacksam över det och stolt över att jag får vara en del av deras liv såsom de är en del av mitt. Det finns fullständigt osjälviska människor som ställer upp till hundra procent för dig när du känner att du håller på att tappa fotfästet.

Titta på bilden, den inspirerar mig. Den är fantastisk! Det finns så oerhört många människor som bär mörka hemligheter inom sig. Man tror sig inte duga, man tror att man är ful, dum,fet, värdelös. Man uppfattar sig själv så. Men det behöver inte vara så som andra uppfattar en. Titta på bilden. Vad händer? Godheten från henne till höger smittar av sig. Precis så är det i verkligheten också. Man kan motarbeta andra människors ångest genom att bara vara en bra vän. En vän som inte dömer och istället väljer att fokusera på de positiva sakerna. För handen på hjärtat. När man befinner sig i mörkret är det svårt att hitta något ledljus. Jag har själv varit där, jag vet vad jag pratar om.

Jag har befunnit mig i hatets och självföraktets rike. Det är en mörk plats som det är svårt att fly ifrån. Man behöver hjälp även om man måste göra jobbet själv. Men vet ni vad? Ett vänligt ord betyder guld när man befinner sig där. Det kan innebära skillnaden mellan liv och död. Jag har kravlat mig upp ur hålet och kan ärligt säga att det är en helt ny värld som öppnar sig. När man börjar må bättre själv och inser att man faktiskt har känslor som empati inom sig är det en befrielse. Man inser att man faktiskt mår bra av att vara där för andra. Och även om man inte räknar med att få något tillbaka, för det är en del av spelreglerna, inser man snart att det faktiskt är en belöning i sig att vara ett stöd för någon annan som har det svårt. Jag mår bra av det!

Jag kan inte säga att mitt liv strålar av ljus eller att jag inte har mörka dagar. Men de är färre än förr och jag vet att jag har folk runt om mig, i verkliga livet och på sociala medier, som inte tvekar en sekund för att stötta mig om jag behöver dem. Jag skulle göra detsamma för dem alla dagar i veckan! Det är ett ömsesidigt förtroende och en fantastisk vänskap!

Vem förstår ångesten?

Jag är lyckligt lottad. Jag har flera personer runt om mig, framför allt på sociala medier, som förstår olika delar av mig. Som jag tidigare varit inne på är jag en sorts kameleont och anpassar mig till olika situationer och människor. Framförallt anpassar jag språket och sättet att uttrycka mig på. Med vissa människor fungerar ironi och stoj och glam mest, medan jag känner det lämpligare att vara ytterst allvarsam med andra. Oavsett vilket så betyder det inte att någon av mina vänner är mindre värd än någon annan. Och ni som är mina vänner, inte ytliga bekantskaper, lär också veta att ni betyder mer för mig än alla de andra som finns i mina listor på sociala medier. Jag tänker inte nämna er här.

Men det jag skulle komma till var hur många som förstår ångesten inför att duka under inför något som man har gett sig fasiken på att klara. Vi kan tala klarspråk. Jag ska inte äta skräpmat, hamburgare, pizza etc. Det är inte bra för mig (om det nu är bra för någon). Problemet är att jag verkligen älskar det och lätt skulle kunna åka till McDonalds, Max eller Burger King varje dag och sedan avsluta dagen med en Pizza. Oftast gör jag inte det. Oftast klarar jag det och om jag sviktar har jag en eller ett par vänner som också kämpar, som styrker mig. Det finns inspiration direkt i min telefon om jag så skulle önska.

Men ändå åker jag dit ibland. Ångesten är enorm. Jag är så rädd för hungern att det är värd att gräva ner mig i det fysiska illamående som det faktiskt är att misslyckas och ta en hamburgare. Det är inte alltid jag känner så, långt ifrån faktiskt. Men det händer att jag med hela min själ vet att jag inte borde och har bestämt mig för att jag inte ska, men ändå sitter jag där sen i bilen med en Big Mac. Ångesten rinner ur öronen och jag tycker så synd om mig själv att jag behöver trösta mig med den här skräpmaten. Efteråt tycker jag ännu mer synd om mig själv och känner mig värdelös för att jag har gett efter. Än värre blir den när jag vet att det finns andra som kämpar och faktiskt kan. De som klarar av det och kan stå emot. Jag avundas er.

Fattar ni känslan av nederlag? Fattar ni hur det känns att misslyckas med något så pass trivialt?

I Wanna Be Somebody

Jag tror att viljan av att vilja vara någon är tämligen universell för oss människor.  Är det inte det som driver oss många gånger?  Frågan är vad det egentligen vill säga att verkligen vara någon. Är det genom sina handlingar man blir någon?  Måste man i så fall  prestera oavbrutet för att kunna bibehålla sin status som "någon"?

Jag har knäckt koden, den som gäller för mig, min personliga kod. För vi ska inte glömma bort att även om denna önskan att vara någon är universell, som jag hävdar, är vägen dit tämligen individuell. Det är på sin plats att infoga Tage Danielssons dikt - tanke om tolerans.

Om jag tänkte som fan,

kanske tänkte hela dan

på mitt liv, och så fann

nån sorts mening som var sann,

ja, då får jag inte glömma en förbannat viktig grej:

att då gäller denna sanning bara mej.

Jag har kommit fram till att för att jag ska vara någon, måste jag var en god människa.  Jag måste stå upp mot orättvisor, vara en god vän och medmänniska. Detta är något som inte är så lätt med den sociala kompetens jag besitter.  Jag har svårt för att läsa av andra människor och deras behov. I synnerhet dem som är allra närmast mig, vars närvaro jag tar för given.

Man jag bryr mig numera om min omvärld. Jag vill gärna vara förstående och klok och ställa upp till 110 % för mina vänner. Jag lyckas inte alltid och hatet djupt inne i min själ som jag nog för alltid får leva med är för tillfället under kontroll.

Jag älskar, alltså är jag!

Jag är en stalker!

Ja, det här skulle lika gärna vara: hur ska man bete sig del 2. Grejen är den att om jag träffar på en ny bekantskap, på sociala medier, något annat lär det inte bli frågan om, som jag verkligen gillar, så ligger jag på så hårt att jag stöter bort vederbörande. Detta är inte meningen men jag kan inte hjälpa det. Det är sån jag är. Jag behöver en lite knuff ”nu är du lite för mycket” ”ge mig lite andrum” eller liknande. Men det är tufft att ta till sig. Det känns fortfarande en klump i magen som det gjorde av svek för många många år sedan. Märkligt, för jag är ju inte sviken egentligen.

Det värsta är när folk inte säger ifrån utan bara totalignorerar en plötsligt. Det händer ibland. Jag brukade intala mig att jag inte brydde mig när olk plockade bort mig som vän på Facebook till exempel. Och det gör jag väl kanske inte heller så ofta. Men vissa, som man faktiskt räknade till sina riktiga vänner. Människor man träffade i verkligheten, som inte längre har något intresse av en är tungt. Eller om alla mejl plötsligt studsar och kommer tillbaka igen. Det gillar jag inte. Då blir jag obstinat. Då ger jag mig inte. Och till vilken nytta? Vem tjänar på det? Inte jag i alla fall!

Visa Pattarna! Visa Pattarna!

Det här blogginlägget är inspirerat av händelser som inte inträffade för så länge sedan. Som vanligt tar det mig ett tag att bearbeta, innan jag riktigt har förstått vad som har hänt och hunnit formulera om det i huvudet. Inlägget handlar om vänskap, det kan man inte tro med den titeln. Men det är ändå en klockren titel tycker jag.

För vad är egentligen en vän? Skiljer man på vän och kompis? Jo, jag gör nog det. Kompisar kan man umgås med för att det är kul och för att man har ett gemensamt intresse. En vän är så mycket mer. En vän är en person, för jag förhåller mig i den här texten till andra männiksor, inte sällskapsdjur som kan vara nog så viktiga för självkänslan, som man kan anförtro sina innersta hemligheter åt. Någon man litar på till 110% och som man kan säga precis vad som helst till.

En vän är någon man inte behöver göra sig till inför. Någon som accepterar en och tycker om en precis som man är. En vän är någon som kan tala om obekväma sanningar för en utan att man blir arg. En kompis kan inte det, i alla fall inte till mig. En väns råd accepterar jag även om det är jobbigt och obekvämt. En vän är också någon som man kan ropa VISA PATTARNA! VISA PATTARNA! till och ändå vara vänner dagen efter. Ja, eller ett ekvivalent uttryck då, beroende på könstillhörighet. Jag antar att VISA BALLEN! VISA BALLEN! Är samma sak även om jag aldrig har råkat ut för det.

En vän kan man skratta med och gråta med. En vän bryr sig om dig oavsett vad som har hänt och ställer upp för dig till 100%. Naturligtvis är det ett tvåvägsförhållande. Jag ställer upp till 100% för mina vänner också. Räknar jag dig till mina vänner blir jag inte sur om du ringer mitt i natten och behöver prata med mig, det kan vara om det mest triviala. Är det viktigt för dig är det viktigt för mig. Du kan förstås inte räkna med att jag vaknar av telefonsignalen…

De sociala mediernas vänner

Emellanåt hör man folk som beklagar sig över vilken fantasivärld vi lever i i och med de sociala medierna. Det må väl vara sant att man inte ser folk i ögonen på samma sätt som om man vore i samma rum och man kanske inte ska leva hela sitt liv med ögonen fastklistrade på mobilen. Men det finns en annan sida också. En sida som jag i och för sig har vetat om länge men som jag nyligen blev uppmärksammad om. Jag lever nämligen en stor del av dygnet i den sociala bubblan som dessa medier, facebook, Google plus, Instagram osv har skapat åt oss. Det är klart mycket enklare för mig att umgås genom det skrivna ordet via ett tangentbord än att verbalt konversera.

Likväl kände jag en lust för några veckor sedan att söka verklig kontakt med en av personerna, som alltså enligt kritikerna, skulle vara mina låtsasvänner. Vederbörande skickade ut ett rop på hjälp, ett rop efter social trygghet, och jag i mitt nya liv som omtänksam och eftertänksam kände att jag faktiskt skulle kunna göra någon skillnad. Eftersom det i så fall skulle innebära att jag var tvungen att använda telefonen var förstås ett problem. I synnerhet eftersom min vän inte bor i samma land som jag. Och faktum är att hur livrädd jag än är för telefoner hade jag nog ringt om jag bara hade klarat mig ifrån att ringa till andra sidan Atlanten.

Senare kom det fram att det var tämligen få, om ens någon, i den här personens riktiga liv som hade hört av sig. Däremot hade det varit en jordskredsuppslutning bland abstrakta vänner i cyberrymden.

Ni får säga vad ni vill. Man kan ha riktiga vänner i verkligheten men man kan tamefan också ha riktiga vänner i cyberrymden! Det finns personer jag aldrig har pratat med, aldrig ens hört deras röst, som jag skulle gå till helvetet och tillbaka för. Just därför att de är mina vänner. Jag litar på dem och de litar på mig och det är precis vad vänskap handlar om. Inte nödvändigtvis om att gå ut och ta en öl på fredagskvällen.

Ni, som vet vilka ni är, jag älskar er trots att vi aldrig setts eller hörts i verkligheten och sannolikt aldrig kommer att göra det heller.