Sagan om klubben för inbördes beundran

Som så många andra sagor skulle vi kunna börja den här med ”det var en gång”. Det ska vi emellertid inte göra då det distanserar oss alltför mycket från verkligheten. Istället ska vi raskt presentera huvudrollerna, medlemmarna i klubben och några som står utanför. Eftersom det här är en saga ska den inte tas som sanning även om delar av händelseförloppet ligger bra mycket närmare verkligheten än de borde göra.

---

Ensamma Hans satt på sin kammare och försökte envist få idéer som kunde få honom att verka störst bäst och vackrast. Egentligen visste han bättre. Han var högst medelmåttig men när han hade fått en idé var det nästan omöjligt att stoppa honom. Han hade sedan många år varit förminskad och sökte nu ett sätt att verka större och starkare än han var.

Snabbt insåg han att det inte var frågan om vad han skulle göra utan snarare hur han skulle få folk att tycka om honom, han var ju trots allt väldigt ensam. Om han inte kunde få folk att tycka om honom som han verkligen var så var han tvungen att ändra sin attityd. Han förstod att han måste påtala sin egen förträfflighet i varje mening han framförde och strax började denna aktivitet att ta form.

Det var ovant i början men strax hade han skapat sin egen image. Han lade fram orden minutiöst noga, vägde dem på guldvåg och tog god tid på sig för att alltid framhålla sig själv. Om han skadade andra längs vägen brydde han sig inte om. Han kunde se hur några bröt samman under hans beteende men han brydde sig inte så mycket om det. Han kände att han var tvungen att fortsätta på den inslagna vägen. Det gav honom en känsla av makt och tillhörighet.

Alfred hade liknande bekymmer och var inte rädd att kliva över lik för att visa sin makt. Egentligen var han en riktig sadist men han vägrade erkänna det för sig själv. Det fanns bara en enda person i världen han brydde sig om – sig själv. Liksom Hans kände han att han var tvungen att skapa sig en värld där han kunde vara Gud och bestämma över liv och död för andra. Han skulle se till att han inte behövde lyssna på någon annan. Var det någon som protesterade skulle han såga banden vid folkknölarna oavsett om han innerst inne tyckte om personen i fråga eller inte.

Alfred tyckte om Hans och de båda beslöt att samarbeta på sin plan om herravälde. De insåg att de behövde fler bundsförvanter om de skulle kunna står emot de yttre världen. De var tvungna att söka skydd i antal.

Sagt och gjort. De påbörjade en våg av rekryteringar. De brydde sig inte så mycket om vilka det var. Människan var oviktig. Det väsentliga var att skaffa en bra grogrund för sin makt. Om dessa rekryter var otrevliga ligister eller rent av lurendrejeriare spelade mindre roll. Både Hans och Alfred skulle försvara dessa kumpaner intill sitt sista andetag om så skulle behövas. Det viktigaste var att aldrig erkänna en svaghet. Att aldrig erkänna ett fel.

Långt inne innerst i dem visste de förstås hur fel det de gjorde var men de kunde inte förlika sig med att kliva ner från sin fabricerade samhällstopp. Det hade en gång klättrat upp och skulle aldrig kliva ner. Erkände de inga misstag skulle de inte kunna röras. Till och med när deras anförtrodda uttalade rena hot och raseriutbrott kom de till undsättning. Det hade länge studerat härskarteknikerna och kunde snabbt och effektivt få den stora massan att tänka på något annat.

Den stora massan var självklart väldigt lättduperad. Det var ingen tvekan om det. Det flesta förstod inte var denna grupp för inbördes beundran hade förs sig. De flesta brydde sig helt enkelt inte heller. Det var enklast så. Man ville inte hamna i onåd med denna maktfraktion. Man låtsades helt enkelt som ingenting. När människor utanför klubben skadades, inte fysiskt utan psykiskt genom förstycket och mobbingen som utövades tittade massan på andra hållet. Hans och Alfred hade lärt sina adepter väl. Aldrig erkänna ett fel, då är man såld.

Det fanns dock några få som inte tillhörde den stora massan. Några som vägrade dansa efter deras pipa. Dessa få levde ett tufft liv då det var tydligt att klubben för inbördes beundran åtnjöt särdeles med makt. Var man inte med dem var man emot dem.

Upphovsmännen hade börjat träda tillbaka. De insåg att delar av sin ambition var åstadkommen. De behövde inte längre hävda sig. De hade lyckats att få en status i samhället som var precis det de hade önskat sig. Folk såg upp till dem och det var en härlig känsla. De kunde fortsätta ljuga och armbåga sig fram i det fördolda. Deras grupp av inbördes beundran hade blivit en kraft att räkna med.

Fortsättning följer, kanske..

Jakten på lyckan!

Min fulla övertygelse är att det finns mängder med människor där ute som ständigt jagar lyckan i en eller annan form. Jag säger en eller annan form för jag tror inte att lyckan ser likadan ut för två människor. Men kanske finns det nåt universellt ändå? Kanske kan vi alla vara överens om att det är ett inre lugn, att vara tillfreds med sig själv som är att jämställa med Nirvana, den yttersta lyckan? Jag är förstås ute och trampar på hal is här men jag tror faktiskt att om vi alla, med handen på hjärtat, skulle rannsaka oss själv är det just detta vi allra helst vill uppnå.

En del kan säkert sätta ekonomiskt överflöd i första rummet; den där bilen eller den där prylen. Men För mig är måttet på lycka inte av materiell natur. Det kanske kan tyckas så vid en första anblick men så är det inte. Jag bryr mig heller inte om att vara andra till lags bara för att få uppskattning. Det är ändå ingen äkta uppskattning om man måste anstränga sig för den. Jag tycker om de jag tycker om och de tycker om mig, precis som jag är, med alla mina fel och brister.

Det är få som står mig riktigt nära. Jag kan räkna dem på ena handens fingrar. Ni vet vilka ni är! Det behövs inte överflöd av vänner även om det skulle vara mysigt ibland. Men faktum är att jag hellre är själv än omger mig med falska vänner. Ni vet sådana som baktalar en vid första chans eller överger en när man har det som svårast. Falska människor och dubbelmoralister har jag inget till övers för, ni står längst ner på värdeskalan bland avskyvärd avskum!

Men är man bara tillfreds med sig själv behöver man inte denna falska uppskattning. Det inre lugnet infinner sig och man kan bara vara utan någon prestationsångest. Det är i alla fall lycka för mig!

Slit och släng…

Jag har ofta, nästan alltid förresten, förespråkat att man inte ska ta skit från någon när jag har varit stöd för andra människor. Om det är ett bra råd eller inte är väl inte upp till mig att avgöra men jag tycker att man måste tänka lite på sig själv också, inte bara vad omgivningen tycker. Därför har jag nu kommit till den insikt att jag måste leva som jag lär. Förespråkar jag att man inte ska ta någon skit så vore det väl själva fan om jag skulle ta emot själv? Nej, jag vägrar! När jag inte känner att jag får något tillbaka längre, från en kompis, vän eller släkting, kommer jag att gå vidare. Det finns ingen mening för mig att blicka i backspegeln och hoppas att någon ska förändra sig. Det är inte bara jag som ska dra det tunga lasset.

Jag tänker inte nämna några namn eller händelser, det är inte min stil. Men just nu känns det som att jag har blivit ganska ruttet behandlad faktiskt. Och jag tänker inte ta den skiten. Det är inte värt det för mig. Det känns bra att hjälpa andra och vara där, men det går till en viss gräns. Känner man inte ens att man är uppskattad så kan det lika gärna vara. Nu har jag fått nog! Jag vägrar vara en tunna man kan kasta all skit på för att sedan vända mig ryggen.

ut ur hatets och självföraktets rike!

Om du rör vid din nästas innersta kommer du att smitta av dig på dem! Det finns massor av vackra människor här i världen, alltså vackra människor på insidan. Jag har fått förmånen att lära känna ett par av dem på sista tiden. Jag är oerhört tacksam över det och stolt över att jag får vara en del av deras liv såsom de är en del av mitt. Det finns fullständigt osjälviska människor som ställer upp till hundra procent för dig när du känner att du håller på att tappa fotfästet.

Titta på bilden, den inspirerar mig. Den är fantastisk! Det finns så oerhört många människor som bär mörka hemligheter inom sig. Man tror sig inte duga, man tror att man är ful, dum,fet, värdelös. Man uppfattar sig själv så. Men det behöver inte vara så som andra uppfattar en. Titta på bilden. Vad händer? Godheten från henne till höger smittar av sig. Precis så är det i verkligheten också. Man kan motarbeta andra människors ångest genom att bara vara en bra vän. En vän som inte dömer och istället väljer att fokusera på de positiva sakerna. För handen på hjärtat. När man befinner sig i mörkret är det svårt att hitta något ledljus. Jag har själv varit där, jag vet vad jag pratar om.

Jag har befunnit mig i hatets och självföraktets rike. Det är en mörk plats som det är svårt att fly ifrån. Man behöver hjälp även om man måste göra jobbet själv. Men vet ni vad? Ett vänligt ord betyder guld när man befinner sig där. Det kan innebära skillnaden mellan liv och död. Jag har kravlat mig upp ur hålet och kan ärligt säga att det är en helt ny värld som öppnar sig. När man börjar må bättre själv och inser att man faktiskt har känslor som empati inom sig är det en befrielse. Man inser att man faktiskt mår bra av att vara där för andra. Och även om man inte räknar med att få något tillbaka, för det är en del av spelreglerna, inser man snart att det faktiskt är en belöning i sig att vara ett stöd för någon annan som har det svårt. Jag mår bra av det!

Jag kan inte säga att mitt liv strålar av ljus eller att jag inte har mörka dagar. Men de är färre än förr och jag vet att jag har folk runt om mig, i verkliga livet och på sociala medier, som inte tvekar en sekund för att stötta mig om jag behöver dem. Jag skulle göra detsamma för dem alla dagar i veckan! Det är ett ömsesidigt förtroende och en fantastisk vänskap!

I Wanna Be Somebody

Jag tror att viljan av att vilja vara någon är tämligen universell för oss människor.  Är det inte det som driver oss många gånger?  Frågan är vad det egentligen vill säga att verkligen vara någon. Är det genom sina handlingar man blir någon?  Måste man i så fall  prestera oavbrutet för att kunna bibehålla sin status som "någon"?

Jag har knäckt koden, den som gäller för mig, min personliga kod. För vi ska inte glömma bort att även om denna önskan att vara någon är universell, som jag hävdar, är vägen dit tämligen individuell. Det är på sin plats att infoga Tage Danielssons dikt - tanke om tolerans.

Om jag tänkte som fan,

kanske tänkte hela dan

på mitt liv, och så fann

nån sorts mening som var sann,

ja, då får jag inte glömma en förbannat viktig grej:

att då gäller denna sanning bara mej.

Jag har kommit fram till att för att jag ska vara någon, måste jag var en god människa.  Jag måste stå upp mot orättvisor, vara en god vän och medmänniska. Detta är något som inte är så lätt med den sociala kompetens jag besitter.  Jag har svårt för att läsa av andra människor och deras behov. I synnerhet dem som är allra närmast mig, vars närvaro jag tar för given.

Man jag bryr mig numera om min omvärld. Jag vill gärna vara förstående och klok och ställa upp till 110 % för mina vänner. Jag lyckas inte alltid och hatet djupt inne i min själ som jag nog för alltid får leva med är för tillfället under kontroll.

Jag älskar, alltså är jag!

Jag är en stalker!

Ja, det här skulle lika gärna vara: hur ska man bete sig del 2. Grejen är den att om jag träffar på en ny bekantskap, på sociala medier, något annat lär det inte bli frågan om, som jag verkligen gillar, så ligger jag på så hårt att jag stöter bort vederbörande. Detta är inte meningen men jag kan inte hjälpa det. Det är sån jag är. Jag behöver en lite knuff ”nu är du lite för mycket” ”ge mig lite andrum” eller liknande. Men det är tufft att ta till sig. Det känns fortfarande en klump i magen som det gjorde av svek för många många år sedan. Märkligt, för jag är ju inte sviken egentligen.

Det värsta är när folk inte säger ifrån utan bara totalignorerar en plötsligt. Det händer ibland. Jag brukade intala mig att jag inte brydde mig när olk plockade bort mig som vän på Facebook till exempel. Och det gör jag väl kanske inte heller så ofta. Men vissa, som man faktiskt räknade till sina riktiga vänner. Människor man träffade i verkligheten, som inte längre har något intresse av en är tungt. Eller om alla mejl plötsligt studsar och kommer tillbaka igen. Det gillar jag inte. Då blir jag obstinat. Då ger jag mig inte. Och till vilken nytta? Vem tjänar på det? Inte jag i alla fall!

De sociala mediernas vänner

Emellanåt hör man folk som beklagar sig över vilken fantasivärld vi lever i i och med de sociala medierna. Det må väl vara sant att man inte ser folk i ögonen på samma sätt som om man vore i samma rum och man kanske inte ska leva hela sitt liv med ögonen fastklistrade på mobilen. Men det finns en annan sida också. En sida som jag i och för sig har vetat om länge men som jag nyligen blev uppmärksammad om. Jag lever nämligen en stor del av dygnet i den sociala bubblan som dessa medier, facebook, Google plus, Instagram osv har skapat åt oss. Det är klart mycket enklare för mig att umgås genom det skrivna ordet via ett tangentbord än att verbalt konversera.

Likväl kände jag en lust för några veckor sedan att söka verklig kontakt med en av personerna, som alltså enligt kritikerna, skulle vara mina låtsasvänner. Vederbörande skickade ut ett rop på hjälp, ett rop efter social trygghet, och jag i mitt nya liv som omtänksam och eftertänksam kände att jag faktiskt skulle kunna göra någon skillnad. Eftersom det i så fall skulle innebära att jag var tvungen att använda telefonen var förstås ett problem. I synnerhet eftersom min vän inte bor i samma land som jag. Och faktum är att hur livrädd jag än är för telefoner hade jag nog ringt om jag bara hade klarat mig ifrån att ringa till andra sidan Atlanten.

Senare kom det fram att det var tämligen få, om ens någon, i den här personens riktiga liv som hade hört av sig. Däremot hade det varit en jordskredsuppslutning bland abstrakta vänner i cyberrymden.

Ni får säga vad ni vill. Man kan ha riktiga vänner i verkligheten men man kan tamefan också ha riktiga vänner i cyberrymden! Det finns personer jag aldrig har pratat med, aldrig ens hört deras röst, som jag skulle gå till helvetet och tillbaka för. Just därför att de är mina vänner. Jag litar på dem och de litar på mig och det är precis vad vänskap handlar om. Inte nödvändigtvis om att gå ut och ta en öl på fredagskvällen.

Ni, som vet vilka ni är, jag älskar er trots att vi aldrig setts eller hörts i verkligheten och sannolikt aldrig kommer att göra det heller.

Mobbing!

Idag stod jag upp mot mobbing, nätmobbing närmare bestämt. Det känns bra att ha tagit ställning en gång i livet och vågat säga ifrån. Det trodde jag aldrig att jag skulle göra. Faktum är att jag är lite stolt just nu. Några detaljer går jag inte in på men jag tycker inte att behöver göra sig lustig över någon som inte kan försvara sig över dennes huvud.

Paradoxalt nog har jag tidigare i mitt liv själv gjort samma sak. Inte mot just den här personen men mot andra. Jag växte väl upp och mognade kanske. Det känns bra att äntligen få vara en människa som tar aktivt avstånd från dylika beteenden!