Sagan om fröken Mild och herr Skygg

De kände inte varandra trots att de bodde i samma by. De hade aldrig känt varandra. Något sådant fanns inte i deras värld. Men ändå hade de sneglat på varandra då och då genom årens lopp. Ibland hade det blivit fel men ibland hade det också blivit rätt. Utan att känna varandra visste de ändå en hel del om varandra. Inte något djupare kanske men små triviala saker, sådant som ingen av dem trodde att någon annan lade märke till.

Hon var ljusblond och timid medan han var burlesk och mörk. Varandras absoluta motsatser kan man säga. Men liksom magneten drogs de till varandra. De kände inte varandra men umgicks ändå i samma kretsar från det att de var väldigt små. Det var trots allt en väldigt liten by och det fanns inte många olika miljöer att välja på. Antingen var man med eller så var man utanför.

Han hade valt det senare alternativet. Det var väl inget frivilligt val egentligen men det fanns inte mycket annat att välja på. Hon hade lagt upp en lite annorlunda strategi, ett sätt som hon tyckte passade sin personlighet. Ingen av dem trivdes i den roll som livet ofrivilligt hade tilldelats dem men det var tvungna att spela med.

Åren gick och även om de aldrig hade känt varandra sågs de nu mer och mer sällan. Det är väl uppväxtens sanning att gå åt skilda håll kanske. Åren gick ännu mer och det som en gång var ett minne förflyttades längre bort från medvetenheten. In i evigheten skulle man lite poetiskt kunna uttrycka det.

Där kunde sagan ha tagit slut men eftersom nästan alla sagor har ett lyckligt slut kommer det ett här.

Ungefär trettio år förflöt. Ingen hade väl räknat med att något mer skulle hända. Inte Fröken Mild, som nu var fru Mild, och inte herr Skygg heller. Men på något underligt sätt, ett sätt som bara tiden eller någon högre makt har, korsades deras vägar igen. De var nyfikna på varandra. Vad hade egentligen hänt där i hembyn för många år sedan? Plötsligt fattade de tycke för varandra. Inte som kärlekspar, Gud bevars, men ömsesidigt bestämde de att det här måste bli startskottet på något nytt. Det fanns ett ömsesidigt förtroende som ingen av dem hade räknat med. De var faktiskt vänner beredda att ställa upp för varandra såsom vänner gör.

Livets vägar äro outgrundliga!

För mig var det inte Dostojevskij!

Jag önskade att jag kunde skriva något inspirerande här varje dag. Det ska bli min nya ambition med bloggen. Men jag måste ge mig själv tid åt funderingar och reflektioner också.

Mitt författande går just nu som på löpande band. Jag redigerar och skriver text som aldrig förr. Jag gillar att skriva, det har jag alltid gjort. Däremot har jag inte alltid varit direkt intresserad av böcker och ordalydelserna i dem. Mina språkliga förebilder är helt annorlunda. Jag menar inte att de är unika på något sätt för det tror jag verkligen inte. Men där andra inspireras av Oscar Wilde och Fjodor Dostojevskij har jag helt andra förebilder. De flesta har funnits där sedan barnsben och mången gång har jag inspirerats och försökt att efterlikna i mitt sätt att skriva.

Självklart är det Cornelis Vreeswijk som toppar listan. Jag upptäckte inte honom förrän efter hans död så jag var sen på det. Några år ägnade jag inte åt något annat än att fanatiskt hänge mig åt hans texter och musik. Att välja ut något exempel känns genast orättvist mot något annat så jag låter bli. Jag nöjer mig med att konstatera att om det finns någon i detta avlånga land som bör geniförklaras så har ni svaret här!

Långt tidigare upptäckte jag Povel Ramel. Hans fantastiska texter betydde mycket för mig under barndomen. Bland de första jag upptäckte var Karl Nilsson och De Små Små Detaljerna. Sedermera blev jag helt hooked på allt som kom från hans penna. Sällan har vårt land skådat en sådan medveten ordekvilibrist! Jag är barnsligt förtjust i inledningsfraserna till Sorglösa Brunn.

Hör!

Bort i parken konserterar Sorglösa Brunns oktett

Tonerna vitt och brett

klingar från lilla paviljongen.

Åtta feta gubbar, alla röda som oxkotlett,

under möda och svett,

tutar horn och klarinett

och esskornett.

Fantastiskt ordsnickeri! Jag skulle nog kunna hålla på hela eftermiddagen med att citera texter men jag låter bli. Sorglösa Brunn får räcka just nu.

Något senare i mitt liv upptäckte jag Owe Thörnqvist. Även han en fantastisk ordvrängare som med text och musik lyckades göra mig förundrad. Mina äldsta minnen är nog Tivolivisa, som jag fortfarande lyssnar på med stor förtjusning, Torsten på Skorsten och Wilma! Det var inte bara fantastiska texter utan även grym musik. Det kanske man inte kan tro att en liten kille på, jag vet inte , åtta år, skulle tycka. Men jodå. Han finns kvar i hjärat och jag köper fortfarande på mig allt material jag kan hitta. Jag skryter till och med gärna om att jag har sett honom live!

Det finns säkert fler men de här är de viktigaste av mina tidigaste referenser och jag har dem att tack för mycket! Tack grabbar för er inspiration! J

Det är aldrig för sent!

De senaste dagarna har mitt liv tagit en riktning jag inte hade förutsett. För att göra en väldig lång historia väldigt kort kan jag säga att jag äntligen har bett om ursäkt för en 30 år gammal oförrätt. Det är inte för att jag inte har ångrat mig tidigare utan för att jag helt enkelt inte har tänkt tanken. Och ska jag vara riktigt ärlig så var det inte min idé nu heller. Jag fick hjälp på traven med tanken. Det är jag evinnerligen tacksam för. Jag har nämligen insett att det aldrig är för sent att be om ursäkt!

Helt enkelt var det inte att hitta vederbörande. För är händelsen som inträffade 30 år gammal så är det nästan lika länge sedan vi sågs. Och eftersom det rör sig om en kvinna, så mycket kan jag avslöja, är sannolikheten tämligen stor att hon har bytt efternamn. Men, som sagt, det gick att hitta henne! Länge leve internet!

I min personlighet ligger det att jag är tämligen fobisk mot telefoner, eller rättare sagt att ringa telefonsamtal. Inte helt ovanligt har jag fått lära mig. Så är det, men jag åsidosatte min egen rädsla för att ändamålet verkligen helgade medlet i det här fallet. Så jag tog mot till mig och ringde samtalet. Jag framförde mitt ärende och fick en respons jag inte hade kunnat drömma om! Jag går inte in mer på det här eftersom det är allt för personligt men jag kan konstatera att det verkligen aldrig är för sent.

Eftersom jag inte är någon tankeläsare vet jag inte vad som försiggick i hennes huvud under samtalet, och inte efter heller. Men jag är övertygad om att min önskan om förlåtelse bifölls. Och jag behöver inte vara någon tankeläsare för att veta hur jag själv känner. Hennes respons gjorde mig så rörd. Hon förlåter mig fast jag inte är säker på att jag kan förlåta mig själv än. Jag är oerhört långsint, tydligen även mot mig själv.

Dock fungerar det på båda håll. Jag håller fast länge vid att hata och avsky folk men håller fast minst lika länge vid de jag tycker om. Jag ställer upp till 110 % för de som en gång har fått min aktning och det är svårt att tänka mig något annat än full respekt om man en gång har förtjänat det!

Sensmoralen finns i rubriken. Det är verkligen aldrig för sent. Gör slag i saken idag, gör upp med gamla oförrätter, det är verkligen värt besväret. Jag lovar!

Man får väl ta seden dit man kommer?

Det är ett uttryck jag växte upp med. Många gånger uttalade jag det säkert också själv med full övertygelse. Än i denna dag är det djupt inpräntat i mig. Men faktum är att jag numera har insett hur pass dumt det där uttrycket egentligen är. Det är egentligen bara ett uttryck för främlingsfientlighet. Att vi inte vill ha hit några andra som inte beter sig som oss. Det är vi som är de normala och alla andra, som inte tar efter vår sed, är de konstiga.

Men om vi vänder på det. Hur många av er som på fullt allvar menar att man ska ta seden dit man kommer skulle själv göra det? Skulle du äta aphjärna om det var sed dit du kom? Skulle du äta hund? Skulle du klä dig enlig de normer som anses vara rätt i det främmande landet där du hamnade eller skulle du värna om din integritet? Den som är utan skuld kan kasta första stenen, resten kan hålla tyst…

Minnen av mor 1

Nu har det gått ett tag sedan jag lade min mor i jorden. Ja, jag gjorde det förstås inte själv utan det gick till så som sådana där saker gör. I början kunde jag inte tänka på det överhuvudtaget, jag brast i tårar omedelbart. Speciellt när jag just hade fått beskedet och vid tillfället befann mig på Gekås i Ullared. Jag undrar fortfarande vad folk tänker som ser en vuxen karl sitta och gråta i varuhuset…

Hur som helst har det nu gått ett tag och självklart ploppar det upp en del saker i huvudet. Och eftersom jag tydligen har någon form av ADD så kan det skifta väldigt snabbt. En sak som ständigt återkommer är en händelse från när jag var, kanske tio år gammal. Jag minns faktiskt inte riktigt, det är trots allt ett tag sen. Mamma kom hem från jobbet och hade med sig en KEMILÅDA till mig. Det var något som jag hade velat ha länge. Jag tror till och med att det var två stycken.

Vad man kunde göra med dem har jag förstås glömt men det var lite olika provrör med olika ämnen som man kunde blanda och på så sätt få olika kemiska reaktioner. Jag tror att det följde med någon sorts instruktion på experiment man kunde göra och var som skulle hända om man blandade de olika ämnena, men jag tror aldrig att jag läste den. Jag blandade och hade kul! Och hittade till slut den optimala blandningen av soda, syra och vatten för att får en riktigt cool effekt. Det är så som jag minns det i alla fall. I det ögonblicket älskade jag min mamma mer än något annat på jorden!

Den röd-vita konkurrenten..

Hur länge är det sen nu? Sen Coop aka Konsum introducerade blå-vitt? Först nu har alltså ICA vaknat och tänker göra något liknande 30 år senare eller nåt sånt, det är inte till att vara snabb... Personligen tyckte jag inte att det var särskilt intressant att handla ketchup som såg precis likadant ut som sköljmedel men det kanske är annorlunda numera...

Längst bak i bussen!

Det här är väl inte riktigt nostalgi, mera ett barn/ungdomsminne egentligen. Det slog mig idag att när jag väntade på bussen att under skoltiden, när man åkte skolbuss, var man tuffare ju längre bak i bussen man satt. satt man på sättet allra längst bak var man tuffast och satt man i mitten, det vill säga på det säte som inte hade något ryggstöd framför, var man tuffast av alla! Jag tror inte att jag satt så långt bak någon gång faktiskt. Det var väl vid något enstaka tillfälle när man var på tillfälligt besök i "tuffgänget" som man kunde sitta nästan längst bak, men mer var det inte.

Idag slår det mig hur märkligt detta är. Och efter att jag har sökt lite så finns det tydligen en facebookgrupp som heter vi coolast som sitter längst bak i bussen eller nåt sånt. Det är alltså ingen isolerad upplevelse från min sidan utan det tycks fortfarande vara lite status att sitta där längst bak...

Idag när jag åkte hem satte jag mig näst längst bak, men av helt andra anledningar...

[Tidigare upplagt på annan plats men jag tyckte det passade bättre här/Tommy]