Hur är det med tyskar, kan man gilla dem?

För många år sedan när jag träffade några nätvänner fick jag höra ett uttryck som sedan dröjt sig kvar i mitt medvetande. Vi var två svenskar, en amerikan och en holländare som träffades i Köpenhamn och drack öl. Tja, vi gjorde väl lite mer än så såklart. Vi var på Jensens Bøfhus och käkade och pratade en jävla massa, både på det ena och det andra ölhaket. Det vill säga, kanske inte jag eftersom jag är av en blyg natur och i synnerhet för så många år sedan. Jag flikade nog mest in och skrattade åt de andras diskussioner.

Nåväl. Jag vill minnas att det var holländaren i sällskapet som uttryckte sig om tyskar. Som holländare gillade man tydligen inte tyskar enligt vad jag minns. Det är klart att man inte kan gilla alla men man bör kanske inte avfärda en grupp människor kollektivt på det sättet. Det tycker inte jag i alla fall. Men sen sa han det som sedan har hängt kvar. Ungefär, man gillar inte tyskar, utom dem man känner. Det är ett ganska briljant ordspråk egentligen. Man kan ogilla vad en stor skara människor står för men känner man några personer i denna grupp så kommer saken i ett annat läge. Plötsligt får man mer respekt för oliktänkandet och man kan rationalisera kring åsikter. Med vänskap kommer också förståelsen för att tyskar, muslimer eller journalister inte är elaka, dumma eller farliga.

Plötsligt blir det intressant att förstå hur människor tänker. Vad det är som gör att vissa grupperingar tänker annorlunda än de egna innersta tankarna. Man får en respekt för det och vill gärna diskutera frågor för att utveckla både bekantskapen och sig själv. Men förståelse för sin omgivning kommer också förståelse för sig själv. Det farligaste man kan tänka sig är att tycka en massa saker utan att veta varför. Och, Gud förbjude, utan att ha fakta bakom sina åsikter. Så länge det finns fakta och en tanke bakom en åsikt är den intressant. Självklart finns det utrymmen för tolkningar, hur skulle annars världsreligionerna kunna existera? Och tänk hur tråkigt det vore om alla tyckte och tänkte på samma sätt. 

Det skulle innebära ett stopp i utvecklingen. All utveckling, vare sig det handlar om den senaste IT tekniken, bagariverksamhet eller teologi skulle avstanna. Nu är väl kanske inte den teologiska utvecklingen den snabbaste i världen ändå, men tänk om det inte fanns några olika åsikter, om alla tyckte likadant, hela världen skulle bli slätstruken. Och tänk på det, att det är oftast bakåtsträvaren som driver saker och ting framåt. Bakåtsträvaren tvingar oss andra att hitta argument och utveckling som är så bra att vi även får den mest reaktionäre soffpotatisen på fall.

Fram för diskussioner byggda på fakta, där argument grundade på tolkningar framförs. Jag vet i alla fall att jag välkomnar debatten. Gör du, eller är du rädd för de oliktänkande?

Författardrömmar

Jag har länge närt drömmen om att bli någon form av författare. Kanske inte så länge jag kan minnas men det är allt några år nu. Det finns ju en anledning till att jag vid tillfälle höll 10-15 bloggar igår med olika ämnen, allt ifrån öl, vin och ost till film, musik och litteratur. Jag gillar att skriva och uttrycka mig i skrift. Och om man får såga det i det här jantelagslandet, så är jag rätt bra på det också. I alla fall när det gäller att skriva kortare texter som är sakliga och på ämnet.

Mina författardrömmar utgår dock mer från fiktion. Att låta texter flyta ut på skrivbordet utan att egentligen vara förankrade i verkligheten alls. Åtminstone inte min personliga verklighet. Det är klart att det finns en hel del i det vi kallar för verklighet som inte just jag har någon erfarenhet av, eller egentlig kunskap om. Jag vill bara låta fantasin flöda och låta orden fylla luckorna.

Tro inte att jag inte har försökt. Otaliga noveller har påbörjats men jag får liksom inte till någon synopsis. Det gäller ju trots allt att ha någon typ av idé innan man börjar. Någonstans måste en historia börja och sluta. Det måste finnas vissa premisser som kan uppfyllas. Skulle jag bara kunna få ett uppslag skulle saken vara biff. Det är min övertygelse.

Det jag däremot kan, är att skriva om mig själv, om mina egna upplevelser och förmedla de känslor jag kände vid tillfället. Problemet är bara att det är frågan om hur mycket av sina personliga upplevelser som känns bekvämt att lämna ut till offentligheten? Jag har väl visserligen lämnat ut en del om mig själv här på bloggen men det är ändå ganska selekterat. Och det är definitivt skillnad på att skriva några hundra ord i ett inlägg än hundratusen i en längre utlämnande berättelse.

Alternativet är förstås att gå in i en roll och låtsas ha upplevt upplevelser att skriva om. Det är kanske så man gör? Det finns såklart olika metoder när det gäller författande. Eller så är det den här typen av skrivande jag ska ägna mig åt, att skapa en frågeställning och sedan försöka besvara den genom resonemang? Eller så är inte svaren av intresse. Det kanske bara är resonemangen som är intressanta? Eller så är inget av det jag skriver intressant?

Det jag har hållit fast vid i alla år är att skriva recensioner av olika slag. Numera gör jag det på engelska på bloggen ActiveContext.net. Helt klart är att man når ut till många fler om man skriver på ett internationellt språk. Jag är väl rätt bra på engelska tycker jag men det är ändå inte mitt förstaspråk och mitt modersmål. Det finns helst klart en skillnad och det går onekligen trögare att skriva på ett annat språk. Det är inte lika enkelt att vikta värderingarna i orden och när man försöker att hålla ett visst tempo i skrivandet så snubblar man ibland på formuleringar.

Vad göra? Ska jag fortsätta på mina memoarer som har legat ner i 5 år? Gå in i en roll och skriva en fiktiv berättelse? Kanske göra det på engelska? Eller är skräckhistorier något jag ska ägna mig åt. Det är inte alltid det man vill är samma sak som det man är bra på. Det är kanske den här typen av texter jag ska ägna mig åt?

Signatur: Förvirrad

Skilj konsten från konstnären!

Ska man egentligen döma konsten beroende på vad man tycker om konstnären? Kan man särskilja de båda åt? Jag kan förstå att man inte vill gagna en person man inte tycker om eller som man anser ha förverkat sin rätt. Det kan såklart handla om ekonomiskt stöd i form av royalties eller annat. Jag har faktiskt själv varit i just den situationen. Jag ville inte längre stögja en vis person med mina skivköp. 

Men de skivor jag redan har? Blir de på något sätt sämre av att konstnären hittat på "hyss"? Fysiskt förändras de iallafall inte. Den är en svår balansgång så klart. Ska man bränna verken för att konstnären är en dömd pedofil? Seriemördare? Rasist? Är Michael Jackson mindre "King of Pop" efter leaving neverland (en dokumentär jag ännu inte har sett). Är Kevin Spacey en sämre skådis? Blir hans äldre rollgestaltningar plötsligt osebara? Betyder Gary Glitter mindre för glam- och glitter rockens utveckling?

Jag tillhör inte dem som nödvändigtvis uppskattar Woody Allens filmer. Men det beror sannerligen inte på hans person, snarare på hur han väljer att berätta sina historier. Jag anser att Roman Polanski gjort några av världens bästa filmer, alldeles till trots att han är på landsflykt från USA.

Hur resonerar ni? Skiljer ni konsten från konstnären eller är de båda ett synonymt begrepp?

Nu får det vara nog med vigilantism!!

Nu får det väl ändå vara nog med denna återkommande vigilantism?! Folk som blir lynchade i vårt demokratiska rättssamhälle trots att det, per definition, har betalt sin skuld till samhället. Jag vet inte hur nytt fenomentet egentligen är. Troligen har det till viss del alltid funnits. Men nu har det blivit än tydligare. Kanske för att jag har valt att delta mer aktivt i de olika nyhetsflöden som numera existerar. Det är helt enkelt enklare att ta till sig nyheter när de levereras i digital form till mobilen än när man var tvungen att skaffa sig en papperstidning eller bevaka radio och TV.

Nu senast handlar det om Josefin Nilssons tidigare pojkvän. Ingen har väl missat att det i dokumentären Älska mig för den jag är, framkommer att hon blev misshandlad av sin föredetta pojkvän, både fysiskt och psykiskt? Jag har ännu inte sett dokumentären kan tilläggas. 

Hur som helst. Den här före detta Pojkvännen, som idag arbetar som skådespelare, har alltså blivit rättsligt prövad i samband med det inträffade. Han har blivit dömd och fått ett straff. Staffet är dessutom avtjänat. Självklart kan man ha åsikter om det var ett straff som står i relation till den görning som han anklagades för men det är inte vår sak att döma i. Vi har ett domstolsväsende av en anledning.

Att man nu ställer in uppsättningar som vederbörande medverkar i, eller hindrar honom från att utöva sitt yrke är väl att ta lagen i egna händer. Jag säger inte att man behöver gilla honom men nog är en person som gått igenom alla juridiska kvarnar på ett sätt som vi enligt demokratiskt tillkommen lag inte ska dömas vidare av varken media eller företag. Skulden till samhället är betald genom avtjänat straff.

Så varför driver media upp en sådan häxjakt för att sälja några extra lösnummer? Det är ett skamligt förfarande som inte get något annat resultat än att fortsätta straffa den utsatte. Är man kändis är det ett livstidsstraff man får. Det spelar heller ingen roll om den mediala bevakningen skriver ut namn och identitet eller inte. Det finns så gott om amatördetektiver, speciellt online, att man räknar ut det tämligen snabbt ändå.

Skämmes tamejfan!

You did it your way!

Jag är nu lika gammal som du var när du lämnade oss. Det har gått några år och förlusten borde ha mildrats något. Det har den kanske men det går lite i perioder, såret är alltid öppet. Vissa saker påminner mig mer än andra och det går i perioder. Du var den enda som gick att diskutera riktiga underfundigheter med, den enda med ett tillräckligt lingvistiskt intresse för att tillgodose mina frågor.

Jag saknar dig när jag lyssnar på fantastiska texter med annorlunda poänger och berättarteknik. Skulle vilja höra din åsikt, skulle vilja utveckla vidare tankar och idéer. Men du är borta och du kommer inte tillbaka.

Tack syster för allt du lärde mig.