Man får väl ta seden dit man kommer?

Det är ett uttryck jag växte upp med. Många gånger uttalade jag det säkert också själv med full övertygelse. Än i denna dag är det djupt inpräntat i mig. Men faktum är att jag numera har insett hur pass dumt det där uttrycket egentligen är. Det är egentligen bara ett uttryck för främlingsfientlighet. Att vi inte vill ha hit några andra som inte beter sig som oss. Det är vi som är de normala och alla andra, som inte tar efter vår sed, är de konstiga.

Men om vi vänder på det. Hur många av er som på fullt allvar menar att man ska ta seden dit man kommer skulle själv göra det? Skulle du äta aphjärna om det var sed dit du kom? Skulle du äta hund? Skulle du klä dig enlig de normer som anses vara rätt i det främmande landet där du hamnade eller skulle du värna om din integritet? Den som är utan skuld kan kasta första stenen, resten kan hålla tyst…

Plötsligt blev jag inte lika sugen längre..

WOW, Jag har fått mejl från DAN BROWN!!

Eller inte kanske, om inte Dan Brown har den här mejladressen. Det verkar högst osannolikt att så skulle vara fallet.

Man vill att jag ska skriva åt dem!

Visst är det kul när någon uppmärksammar det man skriver. När någon skickar ett mejl om man inte kan tänka sig att skriva ett inlägg om deras produkt för att de beundrar ens blogg så mycket. Naturligtvis rör det sig om standardmejl som skickas ut till ett stort antal bloggare men man får ändå känslan att någon verkligen gått igenom och gillat det man har skrivit.

Idag fick jag ett sådant mejl. Vad man ville att jag skulle skriva om låter jag vara osagt men nog är det lite intressant att man inte någonstans nämner vilken blogg det är frågan om. Det kanske inte spelar någon roll för 98 % av alla bloggare men för mig som har 17 bloggar (eller vad det är) skulle det vara trevligt att veta vilka av alla bloggarna man vill att jag ska skriva ett reklaminlägg på.

Är jag en översittare nu också?

Det kanske jag är, omedvetet i så fall. Lägger man sig i en diskussion, har en avvikande uppfattning om ett känsligt ämne, och kanske uttrycker sig lite för torrt, riskerar man i alla fall att kallas för detta. Jag har i och för sig tidigare blivit kallad för t.ex. besserwisser så konceptet är inte okänt för mig. Kanske beror detta på att jag baserar mina åsikter på fakta hellre än affekter i större utsträckning än de jag diskuterar med. För det är väl onekligen så att man inte kan hålla det känslomässiga uttrycket i schack om man går till personangrepp? Tänk på det nästa gång ni är i en diskussion, håll er till sakfrågan och lämna personangreppen utanför.

Tänka sig, det är nästan alltid när det handlar om politiska debatter och främlingsfientlighet. Undrar vem det säger mest om?