Är det inte lite märkligt att det finns individer som på fullaste allvar kräver att sin särart blir accepterad, men som i samma andetag inte accepterar andras rätt att hänge sig åt det som de brinner för? Subversiva människor som helst av allt vill stå utanför allting, för sakens egen skull dessutom och det är hela orsaken. Någon djupare mening finns inte utom att allting som är accepterat av samhället och som tilltalar en bredare massa än den lilla klick som de själva tillhör, är av ondo.
Jag vet att jag tagit upp det här många gånger på olika forum genom åren och det är alltid samma individer som opponerar sig. Och är det inte samma person så är det exakt samma beteendemönster, en oförmåga att ta till sig argument och lyssna på andra människor. Ytterst handlar det om elitism och viljan att verka bättre än andra. Något som dessa personer misslyckas kapitalt med. Effekten blir snarare att de blir föremål för lyteskomik i och med sitt beteende. Så egentligen ska man nog tycka synd om de som står utanför och inte vågar knacka på dörren för att komma in. För innerst inne vill de bli accepterade, vilket förstås innebär att de utarmar sig själva, eftersom de då själva blir den stora massan och måste byta ut sina åsikter mot något som de från början motsatte sig…
*Tidigare publicerat på annan plats med jag tycker det passar bättre här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar