Jag har ingen aning om när jag vaknade på den stora dagen
D. Antagligen blev jag väkt av personalen på sjukhuset för jag brukar kunna
sova rätt tungt på mornarna. Bland det första jag gjorde så var det att prova
om jag hade fått telefonen inkopplad än – icke! Jag ringde på personal och
talade om problemet, jag ville ju gärna ringa hem en gång till innan
operationen, om inte annat för att det trots allt finns en risk med alla
operationer och… ja, ni fattar. Det var min grönsaksångest som gjorde sig
påmind förstås, tillsammans med min längtan efter dem där hemma. Det kändes
liksom rätt att meddela de nära och kära att jag har fått byta rum i fall de
skulle försöka att nå mig. Den här gången tog det inte särskilt lång tid att få
det hela fixat. Kanske beroende på personaltillgång; kanske beroende på min
snyfthistoria. Jag vet inte, men strax kunde jag i alla fall ringa hem och
berätta om mina nattliga eskapader.
Tesen om att man måste vara frisk för att kunna vara sjuk
besannades också tyvärr när personalen glad i hågen undrade vad jag ville ha
till frukost. Jag tror att han skämdes lite när jag förklarade för honom att
jag nog inte skulle ha någonting alls eftersom jag skulle opereras om ett par
timmar. Ingen mat efter klockan 24.00 och inget att dricka två timmar innan
operationen. Så är det.
Jag minns inte om den opererande läkaren kom och talade
med mig på morgonen eller inte. Det kan ha varit på kvällen innan också, eller
båda delarna. Han pratade i alla fall med mig och talade om för mig att man
under operationen skulle knäcka ögonbenet. Han kanske använde något finare ord
för det hela jag vet inte. Summa summarum var i alla fall att jag inte skulle
vara orolig över detta och att min syn inte skulle påverkas. Jo, det var ju
lätt för honom att säga. Klart som fan att jag var orolig. Att öppna skallbenet
med en bensåg är väl en sak, men att dessutom med berått mod orsaka en fraktur
för att komma åt innanför ögat kändes inte helt rätt. Men vad har man att säga
till om…
Nu var det väntans tider. Duschen avklarad med den
fruktansvärda tvålen. Men näsan blev rensat i alla fall. Och det var väl tur
det för den var täppt så det räckte. Speciella kläder skulle på, skjorta bak
och fram är tydligen normalt när det gäller operationer. Det var bara att vänta…
Narkosläkaren hade sagt mig att jag skulle sövas i en
lugn miljö för att sedan vakna på samma ställe. I helvete heller! Jag rullades
in i operationssalen där miljoner slangar och apparater hade sin hemvist. Jag flyttades
över på en annan brits för operationens skull. Den var väl inte särskilt bekväm
men å andra sidan skulle jag strax somna in. Personalen var duktig på att
berätta vad de gjorde men jag ville se mig omkring. Det är inte varje dag man
befinner sin i ett operationsrum, åtminstone inte som patient. Jag fick
lugnande och första dosen avslappnande in i blodet. Narkosläkaren talade om för
mig att jag nu skulle få andningsluft. Det säger man inte till en gasarbetare!
Är det andningsluft eller andningsoxygen? Oxygen fick hon ge med sig.
Andra dosen in i blodet. Jag slocknade…
Här vet jag inte riktigt hur många timmar som saknas.
Operationen skulle enligt prognosen ta runt fyra timmar. Jag vet inte om den
gick snabbt eller drog ut på tiden. Det jag vet är att jag vaknade på uppvaket
med den värsta baksmällan i mitt liv. Torrare i munnen har jag aldrig varit men
att få något att dricka gick minsann inte för sig. Det tog, vad som kändes som
timmar, innan jag lyckades tjata till mig att åtminstone få skölja munnen. Och
då gjorde det med en fuktig bit bomull på en pinne.
Jag förstår varför jag inte fick dricka förstås men då
kändes det som tortyr. Hur länge jag låg där kommer jag inte ihåg. Det kändes
säkert mycket längre än vad det verkligen var. Under operationen hade de satt
kateter på mig så att urinen hade någonstans att ta vägen. Jag minns att min
kamp för att bli av med denna började redan på uppvaket. Jag fick kalla handen!
Min sambo hade tydligen ringt till uppvaket med blivit
avspisad när hon ville ha tag i mig. Allt jag vet om det där är andrahandsinformation
men hon blev tydligen inte bemött på ett sätt som man skulle önska när man är
ensam hemma orolig över hur operationen hade gått. Det hör också till saken att
den opererande läkaren skulle ringa henne men det hade han inte gjort. Min
sambo, som kan vara bestämd av sig, menade att den där läkaren skulle nog
behöva skällas ut. Dagen efter kom faktiskt läkaren till mig och bad om ursäkt
så det gick nog fram som det skulle!
Till slut fick jag i alla fall prata med min sambo. Jag vet
inte hur många timmar det hade gått och jag minns inte om jag orkade prata så
mycket men jag minns luren där på uppvaket. Man kan så klart inte ha egen
telefon där men det finns bärbar telefon så man bara kan kontakta sina nära och
kära snabbt. Det är väl det minsta man kan begära av sina skattepengar?
Varje kvart tror jag det var, skulle de lysa i mina båda
ögon för att se om de reagerade som de skulle. Det var blodtryck och temperatur.
Jag vet inte om jag har skrivit det tidigare men i Lund har man tydligen inte
termometrar som tar tempen i örat. Här kör man fortfarande med armhålan. Föråldrat
och förlegat tycker jag men man har inte mycket att säga till om. Efter ett tag
var det kontroll en gång i halvtimmen tror jag och sedan varje timme.
Nåja. Efter några timmar, eller dagar på uppvaket, blev
jag äntligen erbjuden något – en piggelin! Fattar ni hur gott en piggelin
smakade i det tillståndet? Det är i särklass den godaste isglass jag har ätit i
hela mitt liv! Den svalkade och tog bort Sahara från munnen, den var gudomlig!
Jag tjatade till mig en till innan jag flyttades tillbaka till mitt rum på
avdelning 24. De gav upp att lysa mig i högerögat efter ett tag och jag vet
inte hur länge jag låg innan jag somnade. Jag ringde nog bara hem och däckade
tror jag. Det var en pärs som hade berövat mig alla, jag säger alla, krafter i
kroppen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar