Man skulle kanske kunna tro att det värsta var över nu,
att jag skulle vara piggare och att värken sakta gick tillbaka. Det gjorde den
förstås, men med ordentlig emfas på sakta. Nätterna i Växjö var några av de
värsta jag har upplevt! Jag var fortfarande helt slut och fick faktiskt tacka
nej till besök de närmaste dagarna. Besök kunde jag ta emot men jag fick hushålla
med dem. Efter någon timme var jag helt slut.
Sömn blev det mycket av när jag låg på avdelningen i
Växjö. I alla fall på dagarna. Jag har alltid varit sådan att jag kan vända mig
på sidan och… somna. Sedan vaknar jag till och lägger mig på rygg ett tag – och
somnar! Så där kan det hålla på. Visserligen är sjukhussängarna inte allt för
bekväma och efter ett tag värker hela kroppen av ställningarna man tvingas
ligga i. Den här gången vet jag inte riktigt vad som hände. Efter att ha
tillbringat alla de där dagarna mer eller mindre i säng hade mina muskler på
baksidan av låren fått sig en törn. Jag tänkte först kalla det för att det hade
förtvinat men det är en grov överdrift. Det gick i alla fall så lång att jag
inte kunde ta mig upp ur sängen utan att få kramp. Lite opraktiskt när man
behöver snabbt på toaletten.
Dessutom verkar alla sjukhussängar vara så korta. Jag
inser att man glider ner i dem om man höjer upp överkroppen/nacken i dem men
vad ska man göra. Det blir ju ändå mer obekvämt annars. Hade jag inte tiggt
till mig en extra kudde vet jag inte hur det hade gått.
Att kunna sova hela dagarna är kanske ett bra sätt att ta
sig an sjukhustristessen, för det är en tristess. Det ända som händer är att
man får medicin, någon tar temp och blodtryck. Vid något enstaka tillfälle
kanske man lämnar blodprov. I övrigt händer det inget. Förutom maten då
förstås. Jag vet inte om jag skrev det tidigare men under mina samtal om den
usla kvaliteten på maten i Lund fick jag reda på att Växjö tydligen har fått
pris eller någon utmärkelse för sin sjukhusmat. Det spelar kanske mindre roll
när det enda man får i sig är en sked gröt eller en halv köttbit? Jo, det spelar en jävla roll kan jag tala
om!
Men åter till sömnen. Att sova hela dagarna brukar
vanligtvis inte betyda något – när jag är hemma, men här. Gud vilken pina det
var på nätterna. Det var helt omöjligt för mig att sova. Självklart var det
värken som gjorde det. Det går heller inte bara att kasta i sig hur mycket
värktabletter man vill. Det kanske man hade varit frestad att göra hemma men
här finns det andra som tar hand om medicineringen. Det ska allt gå vissa
timmar emellan och har man otur, att läkemedlet inte tar. Är det inte bara att
byta medicin utan vidare. Jag provade några stycken både på dagarna och
nätterna. Ketogan, som jag tidigare har positiva erfarenheter av funkade inte
alls. Morfin var inte särskilt effektivt, i synnerhet inte eftersom de nu hade
plockat bort min venkateter. Jag testade i tablettform men det gav inget. Efter
ett par dagar kom jag fram till att vanliga, eller inte så vanliga, Alvedon faktiskt
gjorde det bästa jobbet.
Fast jag var inte nöjd! Det var helt omöjligt att sova på
nätterna. Jag svär på att om jag hade haft möjlighet att skriva så hade jag två
eller tre romaner färdiga. Och det skulle inte ha varit lyckliga berättelser i
dem kan jag lova. Särskilt en natt, den värsta natten av dem alla. Den natten
jag bad om sömntabletter. Insomningstabletter heter det förstås. Det skulle ta
en halvtimme sa de. I helvete heller! Var det sömn som var det den värsta
mardrömsnatt i mitt liv. Jag önskar jag kunde komma ihåg de skräckberättelser
jag diktade ihop den natten. En när jag låg på rygg och en annan på sidan. Det
minns jag tydligt, och så alternerade jag dem med varandra. Sov gjorde jag fan
inte!
Till slut kom jag fram till att den medicin jag ville ha
var Citodon. Det är i stort sett samma innehåll som i Alvedon men det är något
mera i också. Nackdelen med dem är att jag blir så hård i magen av dem. Det
låter kanske gnälligt men försök själv ta i med huvudvärken från helvetet med
stenhård avföring så får du se. Det är inte roligt!
På tal om mediciner och för att återanknyta till
logistiken mellan Lund och Växjö som jag var inne på i Del 4. Jag hade ju mina
egna mediciner med ner till Skåne. Det skulle man ha enligt pappren. Dessa
lämnade jag ifrån mig där nere för att jag inte kunde ta hand om det själv i
och med operationen och så. Det var någon jag inte fick ta innan och sånt. När
det var dags för mig att åka hem i ambulans förutsatte jag ju att dessa
skickades med. Jag själv var ganska borta men jag trodde att det där sköttes
per automatik. Det skulle jag inte ha trott. Inga mediciner hade kommit med
till Växjö. Det gjorde väl inte så mycket så länge jag var kvar på sjukhuset
men när jag stod i begrepp att åka hem behövde jag ju verkligen dem. Självklart
hade jag tagit med mig originalförpackningar och jag hade inte så mycket i
reserv hemma.
Nej, nej. Inget skickades med från Lund. Personalen i
Växjö lovade ta tag i problemet. Man lokaliserade mycket riktigt preparaten i
Lund, det stod ju mitt namn på. Att få dem i min ägo var inte lika enkelt. Så
här retrospektivt känns det lite komiskt men en så kallad lättambulans skulle
ta dem med sig från Lund till Växjö. Inget anlände. Fler telefonsamtal till
Skåne som nu bedyrade att de hade skickat med dem. Samma dag som jag skulle hem
var det lite panik med den saken. Men… lösningen kom. Tydligen hade ambulansen
eller lättambulansen inte varit i Växjö. Den var istället stationerad i
Ljungby. Mediciner låg kvar i ambulansen som nu var i Karlshamn, men på väg
till Växjö. När den skulle anlända visste ingen. Strax innan jag skulle bli
utskriven kom dock en sköterska med glad min och gav dem till mig. Vi skojade
bort det för det var ju verkligen inte Växjöpersonalens fel. Om dem har jag
inget ont att säga!
Utom möjligen för den sista lilla fadäs som inträffade
under min sista dag. Jag har inge exakta klockslag men någon gång på
förmiddagen blev jag tillfrågad om jag kunde tillbringa min sista tid på
sjukhuset i dagrummet eftersom de behövde sängen till någon annan. Jag var ju
ändå så pass bra att jag skulle hem så det var inga problem för mig. Jag
packade ihop mina saker och traskade ut i dagrummet. När jag till slut blev
utskriven, för det var ingen snabbt process, några timmar senare var min säng
fortfarande orörd. Jag fick till och med en fråga om det var ok att ta min säng
en gång till. Det hör också till saken att det var fler än jag som hade blivit ”utkörda”
ur sina rum på grund av behovet att få in nya patienter.
Det var nog allt jag hade att säga om min(a)
sjukhusvistelse(r) tror jag. Förresten som blev jag aldrig blå utan bara gul
som syns på bilden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar