Varför ska jag acceptera 2?

Är det inte lite märkligt att det finns individer som på fullaste allvar kräver att sin särart blir accepterad, men som i samma andetag inte accepterar andras rätt att hänge sig åt det som de brinner för? Subversiva människor som helst av allt vill stå utanför allting, för sakens egen skull dessutom och det är hela orsaken. Någon djupare mening finns inte utom att allting som är accepterat av samhället och som tilltalar en bredare massa än den lilla klick som de själva tillhör, är av ondo.

Jag vet att jag tagit upp det här många gånger på olika forum genom åren och det är alltid samma individer som opponerar sig. Och är det inte samma person så är det exakt samma beteendemönster, en oförmåga att ta till sig argument och lyssna på andra människor. Ytterst handlar det om elitism och viljan att verka bättre än andra. Något som dessa personer misslyckas kapitalt med. Effekten blir snarare att de blir föremål för lyteskomik i och med sitt beteende. Så egentligen ska man nog tycka synd om de som står utanför och inte vågar knacka på dörren för att komma in. För innerst inne vill de bli accepterade, vilket förstås innebär att de utarmar sig själva, eftersom de då själva blir den stora massan och måste byta ut sina åsikter mot något som de från början motsatte sig…

*Tidigare publicerat på annan plats med jag tycker det passar bättre här.

Varför ska jag acceptera?

Vi lever i en tid där allting ska vara så jävla tillrättalagt. Man ska låta alla andra göra precis som de vill och acceptera andra människors olikheter. Men frågan är varför ska jag acceptera när jag inte blir accepterad? Varför ska jag behöva anpassa mig till omvärlden när omvärlden kräver att jag anpassar mig? Varför kan jag inte accepteras för den jag är istället för att behöva förställa mig och göra alla andra till lags?

Det finns någon bibliskt över det nästan, behandla din nästa som du vill bli behandlad själv och vänd andra kinden till och så vidare. Men är det inte i sanning en paradox? Kan vi både bli accepterade och acceptera eller är det en omöjlig uppgift? I slutändan blir det nästan ett matematiskt problem där två negativa blir postiva eller nåt sånt.

Ja ja, idag är en sån dag då det känns rätt att ifrågasätta världorningen även om det innebär någon form av moment 22...

*Tidigare publicerat på annan plats men jag tycker det passar bättre här.

Tankar om språkets utveckling..

Som bekant är tankar sällan otänkta, dvs. det finns oftast någon som har tänkt dem före oss även när vi anser oss vara oerhört originella och kontroversiella. Just nu läser jag, som jag skrev om någonstans, världens dåligaste språk av Fredrik Lindström, jag är väl mitt i någonstans. Det slår mig, när jag läser hans ord att språket faktiskt utvecklas av okunskap! Det är nämligen så att den som inte riktigt behärskar språket i traditionell bemärkelse måste vara kreativ för att beskriva sådant som man inte hittar rätt ord för. Därigenom skapas ett nytt ord eller uttryck som det sedan står oss andra fritt att acceptera eller förkasta. Det allra mesta förkastas förstås annars skulle språkets grundstomme raseras. Om det ensa dagen var acceptabelt med ett visst uttryck och nästa dag ett annat. Det är en långsam process som måste ske över tid – och som sker över tid! Annars hade vi fortfarande talat och skrivit som man gjorde i språkets vagga.

Jag har inte alltid varit intresserad av språket, faktum är att det är en ganska ny företeelse för mig relativt sett, och jag kan inte så mycket heller. Jag gillar dock att uttrycka mig i skrift och försöker gärna hitta lite annorlunda vägar än de allra mest uppenbara. Grammatik kan jag väldigt lite kring, jag är väl vad man kallar självlärd eller autodidakt, men nu när min nyfikenhet har väckts vill jag ta igen det jag missade under min skoltid men ordklasser, pronomen, subjekt objekt och adverbial och allt vad det heter. Jag spiller ingen tid när det gäller att införskaffa litteratur på området, allt för att förkovra mig, utöka mitt ordförråd och för att finna ny inspiration till nya uttrycksformer.

Dessa frågor som håller mig fången...

Vad ska man göra med sitt liv egentligen? Är det sökandet efter den heliga graal som är livets mening? Är det att ställa så många frågor eller att hitta som många svar man kan innan man dör? Vad är egentligen att lyckas? Är det målet som är vägen? Finns Gud?

När får man lov att känna sig riktigt levande och inte bara som en invånare i ett fantasiland? Finns det fler som jag? Kan man finna sanningen? Blir man lyckligare av den? Vad håller jag på med? Finns det ett kall? Skulle man syssla med något annat? Skulle man duga då?

Den röd-vita konkurrenten..

Hur länge är det sen nu? Sen Coop aka Konsum introducerade blå-vitt? Först nu har alltså ICA vaknat och tänker göra något liknande 30 år senare eller nåt sånt, det är inte till att vara snabb... Personligen tyckte jag inte att det var särskilt intressant att handla ketchup som såg precis likadant ut som sköljmedel men det kanske är annorlunda numera...