Ett tungt avsked!

Det är kanske bäst att ge lite bakgrund så min historia får den tyngd för er som den hade för mig? Fast det är nog omöjligt att förmedla de känslorna till ord tror jag. Det är så rysligt mycket bakgrundsinformation som egentligen behövs. Men jag ska göra mitt bästa för att komprimera den till ett läsbart format.

Som en del av er vet så följer jag ibland med på marknader som knalle. Det är min fru som äger firman men jag räknas till kategorin billig arbetskraft så jag är ofta delaktig. Hur som helst råder det ingen som helst tvekan om att kvaliteten på marknadsansvariga är tämligen ambivalent. Några har full koll på läget medan andra verkar har snurrat till det bortom all räddning innan de ens försökt komma igång med någon sorts struktur. Vissa av dem tycker man om och vissa inte. Det är väl som med alla andra människor, vissa klickar man med och med andra inte.

På en av alla de marknader som vi har besökt ett flertal gånger är det ett äldre par som skött ruljangsen. Jag har svårt för att sätta ålder på dem men i vilket fall som helst är det frågan om en bit över pensionsåldern. Jag kan inte hjälpa utan att tänka på hur länge de ska orka hålla på med detta, för det är onekligen ett stort ansvar och mycket jobb att vara marknadsansvarig. Det är mycket som ska klaffa som man kanske inte tänker på som genomsnittlig marknadsbesökare. Låt mig säga så här… det är mycket som ska funka både före och efter allmänhetens tillträde till marknadsområdet. Det ska fixas toaletter, ström, tillstånd för både det ena och det andra och renhållningen måste göras också.

Det här paret – Mona och Kennert – har varit favoriter. Liksom jag har skrivit ovan är det svårt att sätta fingret på varför. Jag nöjer mig med att konstatera faktum. Jag nöjer mig också med att konstatera att det fanns en viss oro för Kennerts hälsa. Jag visste att han var riktigt sjuk. Mina farhågor besannades vid ankomsten då det stått klart att han gått bort 14 dagar tidigare. Mona var förstås tagen, vem hade inte varit det? Men hon skötte marknaden precis som vanligt.

På mina rundvandringar fick jag syn på ovanstående. Något som verkligen rörde mig. Jag hade ingen möjlighet att lägga något men jag tycker gesten var så fin att jag kommer att gräma mig i många år för att jag inte gjorde det. Men något hände som fick mig än mer rörd än så. När det började närma sig slutet på marknaden kom Mona fram till oss och tackade ”för den här tiden” och kramade oss. Till saken hör att vi inte är knallar som varit på marknaden så rysligt ånga år. Men någon sorts koppling har det ändå hunnit bli. I det ögonblicket kändes det oerhört tungt. Skulle hon nu lämna arbetet med marknaden över till någon annan? Jag kände hennes saknad så oerhört starkt och blev så imponerad över hennes enorma engagemang.

Det var ett tungt avsked och farväl som ägde rum där under nedpackningen. Jag vill ta tillfället i akt och tacka för allt som har varit. Hoppas vi ses igen!

Tack Mona och tack Kennert!