Mikael Wiehe har faktiskt rätt!

Det handlar egentligen inte om vilken sång som används vid Anna Lindhs minnesstund, det handlar om upphovsmannens rättighet att göra valet om den ska användas eller inte. Mikael Wiehe har väl aldrig dolt sina politiska åsikter men det är lätt att vara kategorisk när man inte står i främsta ledet, när man inte står där det blåser utan agiterar sina ideologiska åsikter utanför maktens korridorer. För det är skillnad på ideologi och på hur denna måste kompromissas i skarpt läge. Jag är inte insatt i det specifika fall det refereras till, jag är inte ens särskilt politiskt intresserad, men den enskildes rättighet att bestämma över sin egendom tror jag på. Helt oavsett detta är en materiell eller intellektuell egendom. Dessutom lät detta rendera en hel del rubriker som för Mikael Wiehe till rampljuset!

Är det någon som är ynklig så är det Mona Sahlin som med ett barnslig uttalande försöker mindervärdesförklara de mest grundläggande rättigheterna vi har i en demokrati – åsiktsfrihet!

Vad är det för fel på toalettklotter nu då?

Här gick det vilt till...

Bilden är säkert ett år gammal men det hindrar ju inte att man förundras över folks underhållningsmetoder. Humor?

Dagens visdomsord från en sann poet!

Fördelen med att gå på marknad är att man ibland får tillfälle att ta sådana här fantastiska bilder! Aningen vulgär och provokativ kanske men budskapet är i alla fall tydligt!

Versatil – min styrka, min förbannelse.

Jag har gått och tänkt på det här ganska länge men liksom inte riktigt kommit till skott att skriva något om det. Det är ju så att om man ska komma någonstans här i världen – bloggvärlden etc., då verkar det vara behövligt att koncentrera sig på en enda sak, eller en grupp av saker som har en väldigt tydlig gemensam nämnare. Skriver man till exempel om film är det fördelaktigt att man skriver om en enda typ av film för att lättare kunna åstadkomma ett djup i den ackumulerade floran. Att blanda barnfilmer med de råaste skräckfilmerna på ett och samma ställe kräver sin man. Det är också ett säkert sätt att förvirra sina besökare.

Likadant är det om man skriver om musik. Vill man skriva om hårdrock och vad där tillhör i subgenrer är det inte rekommendabelt att samtidigt intressera sig för popmusik. Det är att förvirra sin publik.

Men om man nu faktiskt har ett personligt intresse i allt detta och inte vill nischa sig så smalt man kanske borde. Vad händer då? Jo, man får så klart ett oerhört stort arbete framför sig. Man ska inte räkna med att kunna sätta sig tillräckligt djupt in i någonting för att kunna bli expert, åtminstone inte om man har sitt skrivande som bi syssla.

Här befinner tyvärr(?) jag mig. Jag vill skriva om allting eftersom allting intresserar mig. Därför blir mina bloggar väldigt breda. Jag tycker inte om att begränsa mig och fastna i ett fack. Den som gör det missar helt enkelt så mycket intressant att man visserligen kan bli expert på en detalj men samtidigt missar ett helhetsintryck.

Men vad är egentligen bäst? Ska man välja bort det som känns mindre viktigt och bara koncentrera sig på essensen eller ska man köra sitt race? Men bredd finns det ju onekligen något för alla också.

Tvehågsen…?