onsdag 19 oktober 2016

Sagan om den eländige kleptomanen




För länge sedan i ett land långt borta hävdades det med bestämdhet att alla tillgångar tillhörde alla och en var. Det fanns inget behov av byteshandel och än mindre av pengar, som till sin essens ändå får ses som en form av byteshandel. Alla var den andra lik och ingen hade något agg till sin granne. Ingen åtrådde sin nästas hustru, eller make för den delen. Sagan måste hållan politiskt korrekt annars kommer den store farlige Mörkemasse och tar oss. Det vill vi ju inte vara med om eller hur?

Sa jag att alla levde i en gemytlig stämning som icke kunde ruckas av någon anledning? I så fall ljög jag mig gul och blå i hela ansiktet. Det har aldrig funnits ett sådant samhälle och kommer heller aldrig att finnas. Låt vara att det här utspelar sig i sagans värld men nån jävla verklighetsanknytning måste vi ha. Det finns alltid någon liten jävel som avundsjukt ser på hur andra jobbar och sliter och genom kleoptomaniska sinnelag stjäl får energi. Det är det sociala kleptomaner är så bra på. Det stjäler din energi och livnär sig på den.

Sanningen är att dessa kleptomaner inte klarar sig själva. Det behöver en flora av anhängare för att orka existera. Det bästa är om det finns en skara av ja-sägare som inte reagerar när vederbörande ägnar sig åt sin sjukliga kleptomani, som kanske till och med uppmundrar och är behjälpliga. Kanske är denna grupp den farligaste av dem alla eftersom de agerar i det fördolda och inte sticker fram näsan mer än i ytterst sällsynta fall. De lever i den mörker vi inte kan se, i det hav som skiljer dagen från natten och i den sfär som inte riktigt tillhör verkligheten fast den ändå gör det. Det är de som lever i bottenslammet av Dantes världsbild och de som inte riktigt vet var de ska höra hemma.

Tycker ni att jag svamlar nu så har ni kanske helt rätt? Det är kanske mitt sätt att vräka ur mig min prosa, eller icke-prosa. Ett sätt att fylla på med ord på ett papper, utan innebörd men med mening. Endast de som ser världen som jag gör kommer att förstå. Ingen vet varför, men alla vet hur. Dessa varelser som utan egen vilja går i andras ledband och inte gör mycket väsen av sig kallade min gamle vän Sean för ”Lurkers” och gick till och med så långt att han hävdade att alla ”lurkers must die”. De tillför inget, finns bara till för att observera och högst eventuellt lägga in en olämplig kommentar i ett ämne de inte har med att göra. Sean är död så, det finns ingen mening att leta efter honom. Men hans ord lever kvar i min själ. Det tog mig många år att inse att han var långt före mig och det är först nu jag börjar komma i fatt.


tisdag 18 oktober 2016

Hej och good bajs




Blåsten stormar ånyo kring mig. Det är priset man får betala för att man understundom vågar öppna käften och belysa det man tycker är ett oacceptabelt beteende. Att påtala något för sin omvärld och dessutom ha mage att göra detta offentligt skall icke passera obemärkt.

Som en del av er vet har jag ett förflutet som forummoderator/admin. Detta finns att läsa mer om HÄR. Jag svor efter den erfarenheten dyrt och heligt att aldrig befatta mig med den rollen igen. Men man är ju inte mer än människa och ett antal år senare var det dags igen. Denna gång på ett större socialt nätverk. Kanske det största, vad vet jag. Därom tvista nog de lärde.

Vi kan nog konstatera ganska snabbt att det inte är någon större ansträngning att sköta en grupp, ett forum eller liknande så länge allt är följsamt och flyter på. Tyvärr är det något av ett axiom att det för eller senare kommer en eller flera medlemmar som vägrar rätta sig i leden. Detta kräver åtgärd! Enligt min erfarenhet hjälper inte daltande. Troll kommer att fortsätta vara troll oavsett om de lägger band på sig under en tid. Det som göms i snö kommer alltid upp i tö! Skräp är alltid skräp.

Är man inte ensam om styrandet får man lära sig att samarbeta med sina kollegor. Det kan vara en utmaning samtidigt som det också kan vara enormt befriande. Men är inte alltid enig i alla frågor men liksom samhället i stort får man acceptera majoritetsbeslut alldeles oavsett den egna uppfattningen. Sånt är livet i en demokrati.

Det som blir tragiskt och påfrestande när vederbörande skräp inte acepterar tagna beslut och regler utan känner sig tvångsmanad att käfta emot. En approach som numera faller för döva öron hos mig. Att käfta emot i privata meddelanden gör ingen skillnad. Är man beredd att bete sig på ett sätt privat och ett annat officiellt är man falsk oavsett. Detta måste belysas till dem som har intresse av eventuell interaktion. Sanningen måste förmedlas. Och av någon anledning är det alltid budbäraren som får ta mest hätska ordalag från ”buset”. Men jag antar att man kan likställa det med Skurkar som agerar mot polisen som försökter upprätthålla lagen istället för de politiker som stiftar lagen. Energi riktad mot fell håll kan man säga.

Men hur som helst. Det här är inte den första gången jag är i blåsväder för mina åsikter och det lär inte vara den sista heller.


fredag 27 maj 2016

Bortom bongotrummans vrål

Ingen visste vad som fanns utanför savannen, ingen hade ens tänkt tanken att ta reda på saken. De som bodde i den lilla anspråkslösa byn var nöjda med livet som det var och hade inga planer på att uppsöka något annat. Varför skulle man det, man hade ju redan allt på bekvämt avstånd. Det var inte det att förändringar var av ondo, det var bara det att man var fullständigt tillfreds med hur det var. Varför skulle man snoka i något man egentligen inte behövde?
Det fanns inget egentligt begrepp för mysterier eller för det okända. Alla var väldigt lika. Ingen visste mer än någon annan. Ingen hade det behovet. Det fanns ingen gnista efter mer kunskap och därmed ingen utveckling. Allt kunde vara precis som det var och ingen skulle någonsin klaga. Att ifrågasätta var att törsta efter något mer.
Det var egentligen ett paradis på så sätt. Ingen hade något ont att säga om någon annan, för fanns det inte ett sug efter något mer, fanns det heller ingen avundsjuka eller svartsjuka. Ingen hade ont av att någon annan hade det bättre och ingen hade det heller sämre än någon annan. Allt som fanns var egentligen harmoni. Harmoni med andra människor, med världen.
Man var lyckligt ovetande om att man hamnade på efterkälken mot den övriga världen. Den plats som fanns långt bortom det man inte kunde föreställa sig. Man kunde inte greppa att det fanns något annat eller någon som iakttog dem. Man kunde inte greppa att någon inte levde i samma ignorans.
Det är klart att man hörde Bongtrummans vrål på avstånd men det var ett ljud i fjärran, det var allt. Det existerade ingen nyfikenhet om vem som slog på den, var den fanns eller syftet med den. Det var ett känslomässigt nollställt samhälle. Det hade alltid varit så och det skulle alltid förbli så. Det var den kulturen man levde efter och den skulle aldrig förändas.
 Ingen skulle någonsin bli trött på ignoransen. Att någon utifrån måste komma och tala om för folket att de inte kunde ha det så här kunde man inte föreställa sig. Folksjälen var bräcklig.
Skulle rent av invasionen komma skulle ingen skulle veta någonting ingen skulle reagera och ingen skulle veta hur man betedde sig under ett nytt styre. Man skulle gå under.
Det fanns en legend om en profetia. Ingen lade någon vikt vid den. Alla hade hört talas om den men eftersom det inte fanns något sug efter kunskap, var det ingen som visste vad den innebar.
Om den betydde att inget samhälle någonsin skulle kunna existera i fred och frihet, skulle man inte vara medveten om det.
Om någon kom på tanken att utrota all nyfikenhet, med den efterkommande frid som nu rådde i den lilla byn kanske det var en plan i ett gigantiskt spel? Kanske skulle en erövrare komma och snart skulle han härska över allt man kunde se, ända bort till horisonten. Det kanske var den stora planen? Ingen visste eller tänkte sådana tankar.
Kanske skulle erövraren komma inifrån, förklädd till någon sorts frälsare. Kom bara en enda individ fram och lade fram argument för något annat än vad folket redan kände till – visade att det fanns ett annat sätt, och gjorde det tillräckligt övertygande. Då skulle folket lyssna och om det inte fanns någon enskild nyfikenhet på någonting skulle det heller inte finnas något motstånd. Folket skulle bli förslavade under denna Messias.
Han skulle komma till under förevändningen att han skulle hjälpa byn till en ny världsordning. Men syftet skulle egentligen vara att ställa till kaos och rasera det som redan fanns i fred och frihet. Den kunde inte tillåtas.
Fred och frihet skulle vara ett hot mot erövraren. Alla kunde förvisso vara stöpta i samma form och utan egen vilja, men det måste vara erövrarens form. Något annat vore ohållbart för ett långvarigt rike.
Så vad som än fanns där utanför, eller innanför, som lurade på dem, var det inget man ägnade en enda tanke på. Vem kan rusta sig mot en motståndare om man inte känner till spelreglerna, eller ens att motståndaren existerar.

Inget sticker ut från ritningen, alla går alltid åt samma håll och inga orättvisor finns. Det är drömmen för de flesta men helt och hållet orimligt. Folket i den lilla byn var intet ont anande om vad som stod i begrepp att hända dem. Deras värld hade alltid sett lika följsam ut. Föga anade de vad som spanade på dem.


måndag 11 januari 2016

Det sunda förnuftets argument?!


Jag har gjort mig känd för att ha ganska starka åsikter i olika frågor. Det är självklart diplomatiskt uttryckt och det vet nog alla som känner mig. Jag ger mig aldrig om jag vet att jag har rätt i en diskussion även om jag på senare år börjat inse att vissa diskussioner är meningslösa. I de fallen är det lika bra att låta motståndaren tro att denne har vunnit. Det finns inget man kan säga eller göra för att vederbörande ska förstå vilka logiska luckor som kommer från dennes argumentering. Allt som oftast hamnar man på samma ställe. Där motståndet blir så trängt att det bara finns ett enda argument kvar att åberopa. Då kommer det… det infernaliskt korkade ”sunda förnuftet”.

För vad är egentligen sunt förnuft? Finns det någon objektiv sanning där man kan rada upp vad egentligen uttrycket innebär? Det ska väl vara något som alla vet, eller borde veta? Redan där faller det egentligen. Alla ”borde” veta. Men alla gör ju uppenbarligen inte det. Alla tar sina beslut utifrån de erfarenheter och kunskaper man har. Det sunda förnuftet som åberopas kan möjligen tillskrivas en större massa människor som har liknande bakgrund och som har samma typ av livserfarenheter. För det är onekligen så att detta sunda förnuft knappast kan sägas höra till instinkten. Det är något som bygger på erfarenhet. Det bygger också på att alla tänker på samma sätt. Att alla har samma värderingar.

Och dessutom. Om alla verkligen skulle tänka på samma sätt hela tiden. Skulle begreppet sunt förnuft existera då? Bygger inte hela grejen på att några tycker att andra gör fel. Vad skulle hända om alla gjorde rätt hela tiden? Tja, eftersom inga fel skulle inträffa skulle heller inte något kunna bli rätt. Det som skulle finnas kvar skulle vara ett enda stort är, utan värdering och utan mening.


Så nästa gång du känner dig manad att uttrycka detta fantastiskt dumma uttryck, tänk dig för och använd argument som faktiskt tillför sakfrågan något istället. Meningsskiljaktigheter kommer alltid att finnas. Dessa är bra för utvecklingen, både det personliga intellektets och den progress som sker av själva sakfrågan. Sluta upp med dessa dumheter. Tänk, argumentera och respektera istället. Att använda halmgubbe-argument säger trots allt mer om dig själv än om din motståndare.

Tommy Snöberg Söderberg


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...