onsdag 25 februari 2015

Det är aldrig för sent!


De senaste dagarna har mitt liv tagit en riktning jag inte hade förutsett. För att göra en väldig lång historia väldigt kort kan jag säga att jag äntligen har bett om ursäkt för en 30 år gammal oförrätt. Det är inte för att jag inte har ångrat mig tidigare utan för att jag helt enkelt inte har tänkt tanken. Och ska jag vara riktigt ärlig så var det inte min idé nu heller. Jag fick hjälp på traven med tanken. Det är jag evinnerligen tacksam för. Jag har nämligen insett att det aldrig är för sent att be om ursäkt!

Helt enkelt var det inte att hitta vederbörande. För är händelsen som inträffade 30 år gammal så är det nästan lika länge sedan vi sågs. Och eftersom det rör sig om en kvinna, så mycket kan jag avslöja, är sannolikheten tämligen stor att hon har bytt efternamn. Men, som sagt, det gick att hitta henne! Länge leve internet!

I min personlighet ligger det att jag är tämligen fobisk mot telefoner, eller rättare sagt att ringa telefonsamtal. Inte helt ovanligt har jag fått lära mig. Så är det, men jag åsidosatte min egen rädsla för att ändamålet verkligen helgade medlet i det här fallet. Så jag tog mot till mig och ringde samtalet. Jag framförde mitt ärende och fick en respons jag inte hade kunnat drömma om! Jag går inte in mer på det här eftersom det är allt för personligt men jag kan konstatera att det verkligen aldrig är för sent.

Eftersom jag inte är någon tankeläsare vet jag inte vad som försiggick i hennes huvud under samtalet, och inte efter heller. Men jag är övertygad om att min önskan om förlåtelse bifölls. Och jag behöver inte vara någon tankeläsare för att veta hur jag själv känner. Hennes respons gjorde mig så rörd. Hon förlåter mig fast jag inte är säker på att jag kan förlåta mig själv än. Jag är oerhört långsint, tydligen även mot mig själv.

Dock fungerar det på båda håll. Jag håller fast länge vid att hata och avsky folk men håller fast minst lika länge vid de jag tycker om. Jag ställer upp till 110 % för de som en gång har fått min aktning och det är svårt att tänka mig något annat än full respekt om man en gång har förtjänat det!


Sensmoralen finns i rubriken. Det är verkligen aldrig för sent. Gör slag i saken idag, gör upp med gamla oförrätter, det är verkligen värt besväret. Jag lovar!


fredag 6 februari 2015

Hur ska man bete sig?


Jag vet faktiskt inte! Det är få tillfällen då jag känner att jag har fullt koll på läget och vet hur man ”ska” göra. Oftast gör jag lite hur som helst och så blir det därefter. Jag försäkrar att jag inte menar något illa med mina handlingar. Ibland blir det bara plumpt. Jag vill inte påstå att jag inte tänker innan jag talar, det vore en grov överdrift, men jag kan säkert bli lite påfrestande ibland. Det är för att jag inte vet hur man ska bete sig. De självklara sociala rollerna som alla andra verkar kunna utan och innan är inte självklara för mig. Oftast har jag fått lära mig den hårda vägen.

Jag har inte många vänner. Det har jag förlikat mig med, det är vad jag tror i alla fall. Då och då inträffar det dock att jag stöter på nya människor som faktiskt verkar intressanta, jo faktiskt! Det är inte ofta men ett fåtal känner jag ett närmare band till. Dessa är jag oerhört mån om att få lära känna ytterligare. Det är därför jag till varje pris försöker att bygga på vänskapen. Detta är inte alltid uppskattat har jag förstått. Man upplever mig som påträngande och jobbigt fast det enda jag egentligen vill är att uppleva nära vänskap.

Jag behåller masken på för de allra flesta. Känner jag att jag vill lyfta på den och visa vem jag egentligen är under ytan vill jag att du ska känna dig utvald och talar gärna om det också. Kanske lite tydligare och oftare än vad som är nödvändigt.


Förlåt mig, jag vill så gärna men det blir bara fel ibland!


torsdag 5 februari 2015

Jag kunde lika gärna blivit överkörd av tåget


Det är faktiskt inte alls särskilt länge sedan. Varje dag gick, eller går förresten fortfarande, över järnvägsspåren för att komma till och rån jobbet. Under lång tid undrade jag vad som skulle hända om bommarna inte gick ner och det kom ett tåg i full karriär just när jag passerade. Resultatet skulle förstås vara att Tommy inte skulle finnas längre. Han skulle dessutom vara utspridd över en ganska
Lång sträcka. Men faktum är att jag brydde mig inte, tåget fick komma om det ville.

Egentligen hade det inget med lycka att göra. Det kan man annars först tro, att man är olycklig och därigenom inte vill leva längre. Så var det inte. Jag var inte missnöjd med tillvaron, kanske inte direkt lycklig men verkligen inte olycklig på något vis. Det var nog snarare en flegmatisk tillvaro som fyllde mina dagar. Helt så lite känslor som möjligt, det är nog det enklaste man kan säga om saken. Skulle jag inte finnas längre skulle allt vara så mycket enklare.

Efter det inträffade några händelser som faktiskt tvingade mig att känna. Det gick helt enkelt inte att låta bli. Först gick min mamma bort, det var väl inte helt oväntat äve om man aldrig kan förbereda sig fullt ut på en sådan sak. Sex veckor senare gick även min syster bort. Detta tog mig väldigt hårt. För mig kom det som en blixt från klar himmel! Det är fortfarande något som jag bär med mig och tänker på nästan varje dag. Ja, mamma också förstås!

Men framförallt tänker jag på min pappa som är ensam kvar i livet. Hur skulle det gå för honom om jag blev påkörd av tåget? Hur skulle det gå för de andra närstående som faktikst skulle påverkas. Jag tror i och för sig inte att det handlar om så värst många. Kanske undervärderar jag min betydelse men jag har helt enkelt inte så höga tankar om mig själv. Inte på det sättet i alla fall.

Men har en rent egoistisk anledning också. Jag har börjat se mig för. Kommer tåget kommer jag att hoppa undan vilket inte hade hänt i början av den här historien. Jag vill inte påstå att jag har blivit rädd för att dö men jag är i alla fall så pass till freds med tillvaron att jag vill utnyttja mina dagar här på jorden så väl jag kan. Jag har sedan dess bytt jobb till ett jag verkligen trivs med. Mina ekonomiska förutsättningar har förändrats och jag ska gifta mig inom ett halvår. Nu finns allt att leva för! Det är bara synd att det skulle behövas två närstående dödsfall för mig att inse det.


Jag inser förstås att det här inte är något vidare glad och lycklig text men det var något jag var tvungen att få ur mig. Och om inget annat skulle blivit sagt så innebär det i alla fall att jag har varit lyckligt lottat att ha en sån mamma och en sån syster. Saknaden är stor men deras död fick trots allt också positiva konskvenser. De fick mig att vakna och uppskatta det jag har, istället för att sakna det jag inte har. Det låter hårt men det är den krassa verkligheten.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...