torsdag 26 mars 2015

I Wanna Be Somebody


Jag tror att viljan av att vilja vara någon är tämligen universell för oss människor.  Är det inte det som driver oss många gånger?  Frågan är vad det egentligen vill säga att verkligen vara någon. Är det genom sina handlingar man blir någon?  Måste man i så fall  prestera oavbrutet för att kunna bibehålla sin status som "någon"?

Jag har knäckt koden, den som gäller för mig, min personliga kod. För vi ska inte glömma bort att även om denna önskan att vara någon är universell, som jag hävdar, är vägen dit tämligen individuell. Det är på sin plats att infoga Tage Danielssons dikt - tanke om tolerans.

Om jag tänkte som fan,
kanske tänkte hela dan
på mitt liv, och så fann
nån sorts mening som var sann,
ja, då får jag inte glömma en förbannat viktig grej:
att då gäller denna sanning bara mej.


Jag har kommit fram till att för att jag ska vara någon, måste jag var en god människa.  Jag måste stå upp mot orättvisor, vara en god vän och medmänniska. Detta är något som inte är så lätt med den sociala kompetens jag besitter.  Jag har svårt för att läsa av andra människor och deras behov. I synnerhet dem som är allra närmast mig, vars närvaro jag tar för given.

Man jag bryr mig numera om min omvärld. Jag vill gärna vara förstående och klok och ställa upp till 110 % för mina vänner. Jag lyckas inte alltid och hatet djupt inne i min själ som jag nog för alltid får leva med är för tillfället under kontroll.


Jag älskar, alltså är jag!


onsdag 25 mars 2015

Älska din nästa, åtminstone de som förtjänar det!



Hinner man skriva ett inlägg på 23 minuter? Ja, jag tänkte i alla fall att jag skulle testa. Grejen är att jag inte har en aning om vad jag egentligen vill ha sagt. Tanken med den här bloggen, som jag har haft på sista tiden är att skriva inspirerande inlägg. Det är kanske inte alltid det lättaste när man inte känner sig så inspirerad själv. Det går väl upp och ner i livet för de flesta av oss. Och ändå ska man försöka vara ett föredöme, hjälpa andra osv. Inte det lättaste alla gånger!

Så vad ska man skriva då? Jag skulle kunna ta religiösa organisationer i hampan och framhäva min åsikt om att det var länge sedan det egentligen handlade om religion i traditionell mening. Att det numera är mammon som står även denna del av samhället, men frågan är hur inspirerande det skulle vara? Det skulle väl snarare vara nedslående för dem som är inne i den cirkusen? Och med cirkus menar jag inte något negativt även om det kan låta så. Det är snarare ett sätt för mig att med väldigt få ord sätta ett namn på epitetet.

Jag är av den uppfattningen att det enda man egentligen behöver klara av för att vara en god medmänniska är att låta bli att ”kasta första stenen”. Det är naturligtvis grovt förenklat och självklart finns det fler aforismer som passar in på en god samhällsmedborgare. Om det nu är en god samhällsmedborgare man strävar efter att vara. Jag gör nog inte det. Däremot har jag förstått vikten av att vara en god medmänniska och jag gör mitt yttersta för att vara ett stöd för andra människor. Det får mig att må bra om jag kan vara till hjälp för någon annan.

Som många av er vet skriver jag på en bok om mitt liv. Inte det intressantaste livet i världen tycker jag. Men jag har ett par testläsare och jag får god feedback från dem. Det verkar som att det är en bra idé för mig att skriva. Jag resonerar som så att om det kan hjälpa en enda människa från att känna som jag gör, gjorde under uppväxten etc. så är det värt besväret. Se där, bara några minuter in i inlägget och redan har jag gjort reklam för min kommande bok, inte illa eller hur?

Jag har fortfarande 11 minuter kvar och vet fortfarande inte vilken inspiration jag ska kunna bidra med. Ska man vara exceptionellt petig kanske det i slutändan handlar om att vara en god medmänniska, att inte döma andra och att behandla andra som man vill bli behandlad själv. Det där sista är nog en grundförutsättning för hela existensen tror jag. Finns det inte människor som osjälviskt tror på dig, varför ska du tro på någon annan? Och tvärtom. Vänlighet föder vänlighet och ondska föder ondska. Var snäll mot din nästa. Lyssna. Och gör vad du kan för att göra din omvärld glad. Det är så jag resonerar. Självklart måste man även se till sig själv och om man ska må bra inom sig hjälper det heller inte att någon annan är en vänlig själ. Man måste lära sig att tycka om sig själv vilket inte alltid är så lätt.


Slutklämmen då? Vad har jag skrivit och sagt? Är det viktigt hur andra människor uppfattar mig? För några månader sen skulle jag sagt nej. Idag är jag inte lika säker. Vi behöver nog alla lite bekräftelse om det sen handlar om en klapp på axeln ”det där gjorde du bra”. Eller om något djupare spelar egentligen ingen roll, eller är åtminstone upp till var och en. Det var nog det jag ville säga tror jag och jag har tre minuter kvar. En bra rubrik… hmm…


onsdag 18 mars 2015

Rosa är visst en manlig färg!


Jag är rätt trött på den eviga frågan om genus. Det är klart att det finns både manligt och kvinnligt i vårt samhälle men behöver man gå ner till minsta detalj av existensen för att definiera det? Jag har, i hela mitt liv gillat färgen rosa. Det är traditionellt en flickfärd och man får faktiskt konstiga blickar om man säger att man gillar färgen. Det är till och med av människor som man verkligen stod över sånt. Varför ska det vara så, varför är rosa för flickor och blått för pojkar?

Jag tycker som så att om man gillar en färg, eller gillar att leka med Barbie, bilar eller något annat så har det ingen betydelse. Jag tror inte lille Pelle blir mer feminin i vuxen ålder om han har lekt med dockor? Snarare tror jag faktiskt att det blir en charmig liten Pelle som kommer att gå hem hos tjejerna. Jag kan ju ha fel förstås.

Likaså ska man inte förvägra lilla Stina att leka med bilar, grävskopor och allt annat ”manligt”. Det är bara nyttigt att lära barnen att gränsöverskridande är bra! Hur ska vi annars kunna skapa en värld där lika värde är något naturligt? Bejaka dina egna intressen och egenheter även om de skulle råka strida mot vedertagna konversioner! 

Jag gillar rosa, det är manligt!


tisdag 17 mars 2015

Jag är en stalker!


Ja, det här skulle lika gärna vara: hur ska man bete sig del 2. Grejen är den att om jag träffar på en ny bekantskap, på sociala medier, något annat lär det inte bli frågan om, som jag verkligen gillar, så ligger jag på så hårt att jag stöter bort vederbörande. Detta är inte meningen men jag kan inte hjälpa det. Det är sån jag är. Jag behöver en lite knuff ”nu är du lite för mycket” ”ge mig lite andrum” eller liknande. Men det är tufft att ta till sig. Det känns fortfarande en klump i magen som det gjorde av svek för många många år sedan. Märkligt, för jag är ju inte sviken egentligen.

Det värsta är när folk inte säger ifrån utan bara totalignorerar en plötsligt. Det händer ibland. Jag brukade intala mig att jag inte brydde mig när olk plockade bort mig som vän på Facebook till exempel. Och det gör jag väl kanske inte heller så ofta. Men vissa, som man faktiskt räknade till sina riktiga vänner. Människor man träffade i verkligheten, som inte längre har något intresse av en är tungt. Eller om alla mejl plötsligt studsar och kommer tillbaka igen. Det gillar jag inte. Då blir jag obstinat. Då ger jag mig inte. Och till vilken nytta? Vem tjänar på det? Inte jag i alla fall!



måndag 16 mars 2015

Jag är en sorts kameleont..


Det är inte så att jag kan anpassa mig till varje situation. Det är jag nog generellt ganska dålig på. Saker och ting måste ske på ”mitt” sätt. Annars fungerar det inte. Dock har jag lärt mig att anpassa mig till vissa situationer och ”förställa” mig. Eller kanske rättare sagt bara visa en liten del av den jag är. Masken som skyddar sitter allt jämt kvar och kommer säkert att sitta där tills den dag jag går ur tiden. Det kommer fortsatt att vara en väldigt noggrant utvald liten skara som får se hela mig. Resten får se det jag låter dem se.

Enda gången jag kan spela ut mitt register, hela mitt register, är nog när jag sitter bakom tangentbordet. Då kan jag låta fantasin flöda och jag kan formulera mina meningar ifred. Det är också ett av de få tillfällena då det ”tystnar” i. Sorlet som för alltid finns där låter mig ta paus för en stund. Det är en befrielse!

Men den som är jag förblir nog förtryckt. Vissa människor får se den jobbige jävelen, andra den omtänksamme. Liksom alla andra tusen delar av min personlighet. Jag släpper inte gärna in någon under skalet. Jag är inte särkilt förtjust i människor men några få intresserar mig. De få jag känner att jag kan lita på. Jag har blivit bränd så många gånger under mina år i jämmerdalen att jag nog har utvecklat ett ganska effektivt sorteringssystem. Numera är det sällan jag har fel om människor. Det händer fortfarande men vi räknar inte längre i tiotals procent, snarare i promille.

Mina få vänner och de jag väljer att dela mina innersta hemligheter med är noga utvalda. Jag har känt mig utanför i hela mitt liv. I stort sett ingen har riktigt förstått… Men nu känner jag att det börjar ändras. Det är förstås jag som börjar förändras. Man kan ju som bekant inte förändra någon annan  än sig själv. Jag ska gifta mig i sommar och jag är så glad! Det kunde man inte tro om lille blyge Nalle Puh…


Linda, jag älskar dig!


onsdag 11 mars 2015

Föreläsning med Morgan Alling - en sanslös inspirationskick!



För några veckor, eller månader sen. Jag minns faktiskt inte så noga. Kom där ett mejl från Unionen. Det handlade om en inbjudan till en föreläsning med Morgan Alling. Det är ju en trevlig prick tyckte jag. Visserligen känner jag honom inte, men han verkar han en del sköna åsikter. Om människovärde inte minst. Dessutom är jag, host.. harkel.., vän med honom på facebook. Det är i och för sig 4000 andra också…

I alla fall, så bestämde jag mig snabbare än vad det tar att säga kaffekopp att jag skulle gå och titta. Det var dessutom gratis. Gratis i Småland måste vara bra! Att ämnet var ”konsten att hantera besvärliga människor” gjorde inte saken sämre eftersom jag är erkänt duktig på att reta upp mig på idioterna runt omkring mig. Lätt tillspetsat förstås men i princip sant.

Idag var det alltså dags att åka dit och titta på vad han hade att erbjuda. Jag hade förstås helt glömt bort vad det var han skulle tala om. Men det var väl egentligen inte så oväntat. Jag har en tendens att glömma bort vissa ”detaljer” väldigt fort. Men jag åkte i alla fall dit, körde aningen vilse innan jag var framme och följde därefter en äldre man mot ingången. Annars hade jag nog inte hittat in. Det var ganska lång kö men det gick rätt fort att komma fram ändå.

Innanför dörrarna stod han, föreläsaren, och signerade sin bok. Jag gick fram och tittade men snål som jag är tänkte jag faktiskt inte köpa den. Visserligen läser jag numera böcker men så tänkte jag i alla fall. Jag gick istället in och satte mig. Det var trångt och fullsatt. Bästa platsen hade jag inte och jag fick mer eller mindre sitta som en påse nötter för att kunna se ordentligt. Så efter den fackliga introduktionen klev han upp på scenen. Eller fram på estraden eller vad man ska säga. Blixtsnabbt fångade han publiken och hade dem sedan i ett järngrepp i ungefär 90 minuter.

Jag, som inte är van vid föreläsningar, visste nog inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men att jag skulle kippa efter andan av skratt, nästan svimma, hade jag inte räknat med. Jag skrattade så jag fick ont i magen och jag grät både av skrattet och av hur rörd jag blev över det han hade att berätta. Men inte nog med det. Själva ämnet ligger mig så nära om hjärtat och jag kunde sätta mig in i situationerna han beskrev väldigt lätt. Hela föreläsningen blev på något sätt ett uppvaknande som skulle ta tio terapisessioner att uppnå. Kanske hade jag inte kunnat ta det till mig så bra om jag inte haft de där tio terapisessionerna i bagaget men det hör inte hit. Har ni möjlighet att gå på den här föreläsningen så ta chansen, det säger jag er. Ni kommer inte att ångra er. Då ska jag äta upp min hatt!

Det började lida mot sitt slut och där satt jag och önskade att Morgan skulle signera fler böcker efter föreläsningen för jag måste ha en! Klart han borde göra det! Och det gjorde han. Jag kände att jag var tvungen att prata med honom. Åtminstone berömma honom för allt det fantastiska. Och det gjorde jag. Det fick förstås gå undan eftersom jag ingalunda var ensam om att vilja ha boken. Ett par meningar utbytte vi. Jag sa att jag höll på med min egen bok och han verkade oväntat intresserad. Jag berömde honom för det han hade sagt och han tackade mig så mycket.


@Morgan: Du var en stor inspiration ikväll och jag vill sända dig min bok när den är klar! Jag önskar att jag kan göra lika stor skillnad för någon annan som du gjorde för mig ikväll. Tack!


tisdag 10 mars 2015

Visa Pattarna! Visa Pattarna!


Det här blogginlägget är inspirerat av händelser som inte inträffade för så länge sedan. Som vanligt tar det mig ett tag att bearbeta, innan jag riktigt har förstått vad som har hänt och hunnit formulera om det i huvudet. Inlägget handlar om vänskap, det kan man inte tro med den titeln. Men det är ändå en klockren titel tycker jag.

För vad är egentligen en vän? Skiljer man på vän och kompis? Jo, jag gör nog det. Kompisar kan man umgås med för att det är kul och för att man har ett gemensamt intresse. En vän är så mycket mer. En vän är en person, för jag förhåller mig i den här texten till andra männiksor, inte sällskapsdjur som kan vara nog så viktiga för självkänslan, som man kan anförtro sina innersta hemligheter åt. Någon man litar på till 110% och som man kan säga precis vad som helst till.

En vän är någon man inte behöver göra sig till inför. Någon som accepterar en och tycker om en precis som man är. En vän är någon som kan tala om obekväma sanningar för en utan att man blir arg. En kompis kan inte det, i alla fall inte till mig. En väns råd accepterar jag även om det är jobbigt och obekvämt. En vän är också någon som man kan ropa VISA PATTARNA! VISA PATTARNA! till och ändå vara vänner dagen efter. Ja, eller ett ekvivalent uttryck då, beroende på könstillhörighet. Jag antar att VISA BALLEN! VISA BALLEN! Är samma sak även om jag aldrig har råkat ut för det.


En vän kan man skratta med och gråta med. En vän bryr sig om dig oavsett vad som har hänt och ställer upp för dig till 100%. Naturligtvis är det ett tvåvägsförhållande. Jag ställer upp till 100% för mina vänner också. Räknar jag dig till mina vänner blir jag inte sur om du ringer mitt i natten och behöver prata med mig, det kan vara om det mest triviala. Är det viktigt för dig är det viktigt för mig. Du kan förstås inte räkna med att jag vaknar av telefonsignalen…


måndag 9 mars 2015

Honesty is my only excuse…


Jag har inte alltid varit bra på sanningen. Förr förnekade jag nog det mesta. I synnerhet det som behandlade min egen person. Det är förfarande dessa sanningar som är de svåraste. Det är de som är lättast att förneka.

Att vara brutalt ärlig mot sin omvärld har förstås sina sidor om man har en avvikande eller negativ uppfattning. Det är lätt att man blir uppfattad som en kverulant. Tricket är att vara konstruktiv.  Det är heller inte så lätt om det handlar om känslostyrda åsikter. Det är ofta man känner att man har en åsikt men har svårt att konkretisera den. Det är just sådana åsikter man bör undvika i möjligaste mån. Man ska inte känna, bara tänka! Det var iallafall min åsikt fram till helt nyligen.

Nyligen har jag nämligen drabbats av en positiv känsloanstormning.  Men nyligen menar jag kanske det sista året eller två. Sätter man saker i sitt perspektiv blir verkligen två år nyligen om man sätter det i relation till en livstid på över fyrtio år.

Jag har insett, inte fullt ut, det kommer jag nog aldrig att göra, att det finns känslor som inte går att förklara förklara i ord. Kärlek är förstås en sådan men just nu syftar jag på något helt annat.

Jag ägnade ägnade massor av år åt att odla mitt hat egentligen. Jag var nog väldigt självisk. Det är jag säkert fortfarande men det finns även något annat i mitt liv. Jag har insett hur mycket glädje och kärlek man faktiskt kan få ut av att hjälpa andra. Räknar man med att få något tillbaka är man fel ute. Det ska vara helt osjälviska handlingar, om det nu finns sådana över huvud taget? Vad säger ni, finns det sådana?

Mina försök gör i alla fall att jag får chansen att känna mig viktig för en stund. Jag känner att det faktiskt finns något i mitt liv som inte har varit förjäves. Något som faktiskt bidrar till min karaktär på ett positivt sätt. Av någon anledning är det svårare att göra just detta för de som är allra närmast, de som det borde vara allra lättast att ställa upp för. Jag vet inte varför. Det kanske finns ett behov av yttre bekräftelse, det räcker inte att vara uppskattad av de allra närmaste.


Ja, det var nog det jag ville säga idag faktiskt. Hjälp och ställ upp för din nästa. I längden lönar det sig. Jag lovar!


söndag 8 mars 2015

Sagan om fröken Mild och herr Skygg


De kände inte varandra trots att de bodde i samma by. De hade aldrig känt varandra. Något sådant fanns inte i deras värld. Men ändå hade de sneglat på varandra då och då genom årens lopp. Ibland hade det blivit fel men ibland hade det också blivit rätt. Utan att känna varandra visste de ändå en hel del om varandra. Inte något djupare kanske men små triviala saker, sådant som ingen av dem trodde att någon annan lade märke till.

Hon var ljusblond och timid medan han var burlesk och mörk. Varandras absoluta motsatser kan man säga. Men liksom magneten drogs de till varandra. De kände inte varandra men umgicks ändå i samma kretsar från det att de var väldigt små. Det var trots allt en väldigt liten by och det fanns inte många olika miljöer att välja på. Antingen var man med eller så var man utanför.

Han hade valt det senare alternativet. Det var väl inget frivilligt val egentligen men det fanns inte mycket annat att välja på. Hon hade lagt upp en lite annorlunda strategi, ett sätt som hon tyckte passade sin personlighet. Ingen av dem trivdes i den roll som livet ofrivilligt hade tilldelats dem men det var tvungna att spela med.

Åren gick och även om de aldrig hade känt varandra sågs de nu mer och mer sällan. Det är väl uppväxtens sanning att gå åt skilda håll kanske. Åren gick ännu mer och det som en gång var ett minne förflyttades längre bort från medvetenheten. In i evigheten skulle man lite poetiskt kunna uttrycka det.

Där kunde sagan ha tagit slut men eftersom nästan alla sagor har ett lyckligt slut kommer det ett här.

Ungefär trettio år förflöt. Ingen hade väl räknat med att något mer skulle hända. Inte Fröken Mild, som nu var fru Mild, och inte herr Skygg heller. Men på något underligt sätt, ett sätt som bara tiden eller någon högre makt har, korsades deras vägar igen. De var nyfikna på varandra. Vad hade egentligen hänt där i hembyn för många år sedan? Plötsligt fattade de tycke för varandra. Inte som kärlekspar, Gud bevars, men ömsesidigt bestämde de att det här måste bli startskottet på något nytt. Det fanns ett ömsesidigt förtroende som ingen av dem hade räknat med. De var faktiskt vänner beredda att ställa upp för varandra såsom vänner gör.


Livets vägar äro outgrundliga!


torsdag 5 mars 2015

De sociala mediernas vänner


Emellanåt hör man folk som beklagar sig över vilken fantasivärld vi lever i i och med de sociala medierna. Det må väl vara sant att man inte ser folk i ögonen på samma sätt som om man vore i samma rum och man kanske inte ska leva hela sitt liv med ögonen fastklistrade på mobilen. Men det finns en annan sida också. En sida som jag i och för sig har vetat om länge men som jag nyligen blev uppmärksammad om. Jag lever nämligen en stor del av dygnet i den sociala bubblan som dessa medier, facebook, Google plus, Instagram osv har skapat åt oss. Det är klart mycket enklare för mig att umgås genom det skrivna ordet via ett tangentbord än att verbalt konversera.

Likväl kände jag en lust för några veckor sedan att söka verklig kontakt med en av personerna, som alltså enligt kritikerna, skulle vara mina låtsasvänner. Vederbörande skickade ut ett rop på hjälp, ett rop efter social trygghet, och jag i mitt nya liv som omtänksam och eftertänksam kände att jag faktiskt skulle kunna göra någon skillnad. Eftersom det i så fall skulle innebära att jag var tvungen att använda telefonen var förstås ett problem. I synnerhet eftersom min vän inte bor i samma land som jag. Och faktum är att hur livrädd jag än är för telefoner hade jag nog ringt om jag bara hade klarat mig ifrån att ringa till andra sidan Atlanten.

Senare kom det fram att det var tämligen få, om ens någon, i den här personens riktiga liv som hade hört av sig. Däremot hade det varit en jordskredsuppslutning bland abstrakta vänner i cyberrymden.

Ni får säga vad ni vill. Man kan ha riktiga vänner i verkligheten men man kan tamefan också ha riktiga vänner i cyberrymden! Det finns personer jag aldrig har pratat med, aldrig ens hört deras röst, som jag skulle gå till helvetet och tillbaka för. Just därför att de är mina vänner. Jag litar på dem och de litar på mig och det är precis vad vänskap handlar om. Inte nödvändigtvis om att gå ut och ta en öl på fredagskvällen.

Ni, som vet vilka ni är, jag älskar er trots att vi aldrig setts eller hörts i verkligheten och sannolikt aldrig kommer att göra det heller.



onsdag 4 mars 2015

För mig var det inte Dostojevskij!


Jag önskade att jag kunde skriva något inspirerande här varje dag. Det ska bli min nya ambition med bloggen. Men jag måste ge mig själv tid åt funderingar och reflektioner också.

Mitt författande går just nu som på löpande band. Jag redigerar och skriver text som aldrig förr. Jag gillar att skriva, det har jag alltid gjort. Däremot har jag inte alltid varit direkt intresserad av böcker och ordalydelserna i dem. Mina språkliga förebilder är helt annorlunda. Jag menar inte att de är unika på något sätt för det tror jag verkligen inte. Men där andra inspireras av Oscar Wilde och Fjodor Dostojevskij har jag helt andra förebilder. De flesta har funnits där sedan barnsben och mången gång har jag inspirerats och försökt att efterlikna i mitt sätt att skriva.

Självklart är det Cornelis Vreeswijk som toppar listan. Jag upptäckte inte honom förrän efter hans död så jag var sen på det. Några år ägnade jag inte åt något annat än att fanatiskt hänge mig åt hans texter och musik. Att välja ut något exempel känns genast orättvist mot något annat så jag låter bli. Jag nöjer mig med att konstatera att om det finns någon i detta avlånga land som bör geniförklaras så har ni svaret här!

Långt tidigare upptäckte jag Povel Ramel. Hans fantastiska texter betydde mycket för mig under barndomen. Bland de första jag upptäckte var Karl Nilsson och De Små Små Detaljerna. Sedermera blev jag helt hooked på allt som kom från hans penna. Sällan har vårt land skådat en sådan medveten ordekvilibrist! Jag är barnsligt förtjust i inledningsfraserna till Sorglösa Brunn.



Hör!
Bort i parken konserterar Sorglösa Brunns oktett
Tonerna vitt och brett
klingar från lilla paviljongen.
Åtta feta gubbar, alla röda som oxkotlett,
under möda och svett,
tutar horn och klarinett
och esskornett.

Fantastiskt ordsnickeri! Jag skulle nog kunna hålla på hela eftermiddagen med att citera texter men jag låter bli. Sorglösa Brunn får räcka just nu.

Något senare i mitt liv upptäckte jag Owe Thörnqvist. Även han en fantastisk ordvrängare som med text och musik lyckades göra mig förundrad. Mina äldsta minnen är nog Tivolivisa, som jag fortfarande lyssnar på med stor förtjusning, Torsten på Skorsten och Wilma! Det var inte bara fantastiska texter utan även grym musik. Det kanske man inte kan tro att en liten kille på, jag vet inte , åtta år, skulle tycka. Men jodå. Han finns kvar i hjärat och jag köper fortfarande på mig allt material jag kan hitta. Jag skryter till och med gärna om att jag har sett honom live!


Det finns säkert fler men de här är de viktigaste av mina tidigaste referenser och jag har dem att tack för mycket! Tack grabbar för er inspiration! J


tisdag 3 mars 2015

Mobbing!


Idag stod jag upp mot mobbing, nätmobbing närmare bestämt. Det känns bra att ha tagit ställning en gång i livet och vågat säga ifrån. Det trodde jag aldrig att jag skulle göra. Faktum är att jag är lite stolt just nu. Några detaljer går jag inte in på men jag tycker inte att behöver göra sig lustig över någon som inte kan försvara sig över dennes huvud.


Paradoxalt nog har jag tidigare i mitt liv själv gjort samma sak. Inte mot just den här personen men mot andra. Jag växte väl upp och mognade kanske. Det känns bra att äntligen få vara en människa som tar aktivt avstånd från dylika beteenden!


måndag 2 mars 2015

Hur mycket kostar ett leende?


Jag har inte varit världens muntergök i alla mina dagar. Om jag ska drista mig till att göra någon jämförelse inom filmvärlden får jag kanske lov att kalla mig Grumpy Old Man. Någon poäng med att se glad ut tycker jag inte att det har funnits. Så resonerade jag åtminstone förr. Hur mycket förr det handlar om ska jag låta vara osant. Jag vet helt enkelt inte när skärningspunkten kom.

Dock har jag insett att det faktiskt finns en poäng med att se glad ut och på så sätt glädja mina medmänniskor. Jag menar, det är inte det att jag måste vara på topphumör hela tiden för att kosta på mig ett leende mot den som sitter i kassan på ICA. Jag måste inte vara bundis med busschauffören för att jag ler mot denna när jag går på bussen och jag måste inte tycka om maten i lunchrestaurangen för att vara trevlig mot personalen. Det är knappast deras fel att man inte har råd att köpa in ordentligt råmaterial till rätterna.

Vad kostar det mig egentligen? Någonstans såg jag en uträkning på hur många muskler som används för att ser sur och butter ut. Jag lovar att det är bra många mer än vad som behövs för ett leende. Dessutom blir jag gladare av att vara hövlig mot mina medmänniskor! Det är en win-win situation. Mitt leende smittar och även jag har gula tänder och inte den mest perfekta tandrad man kan föreställa sig får jag ett mycket trevligare bemötande om jag är trevlig själv.


Jag har förstås taskiga dagar som alla andra och lyckas inte alltid. Men visst är det ändå lite trevligt med en busschaufför som hälsar en välkommen, kassapersonal som ler mot en och restaurangpersonal som gör sitt yttersta för att du ska trivas? Är inte det minsta du kan göra att offra ditt leende mot dem?


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...