Det är kanske bäst att ge lite
bakgrund så min historia får den tyngd för er som den hade för mig? Fast det är
nog omöjligt att förmedla de känslorna till ord tror jag. Det är så rysligt
mycket bakgrundsinformation som egentligen behövs. Men jag ska göra mitt bästa
för att komprimera den till ett läsbart format.
Som en del av er vet så följer
jag ibland med på marknader som knalle. Det är min fru som äger firman men jag
räknas till kategorin billig arbetskraft så jag är ofta delaktig. Hur som helst
råder det ingen som helst tvekan om att kvaliteten på marknadsansvariga är
tämligen ambivalent. Några har full koll på läget medan andra verkar har
snurrat till det bortom all räddning innan de ens försökt komma igång med någon
sorts struktur. Vissa av dem tycker man om och vissa inte. Det är väl som med
alla andra människor, vissa klickar man med och med andra inte.
På en av alla de marknader som
vi har besökt ett flertal gånger är det ett äldre par som skött ruljangsen. Jag
har svårt för att sätta ålder på dem men i vilket fall som helst är det frågan
om en bit över pensionsåldern. Jag kan inte hjälpa utan att tänka på hur länge
de ska orka hålla på med detta, för det är onekligen ett stort ansvar och
mycket jobb att vara marknadsansvarig. Det är mycket som ska klaffa som man
kanske inte tänker på som genomsnittlig marknadsbesökare. Låt mig säga så här…
det är mycket som ska funka både före och efter allmänhetens tillträde till
marknadsområdet. Det ska fixas toaletter, ström, tillstånd för både det ena och
det andra och renhållningen måste göras också.
Det här paret – Mona och
Kennert – har varit favoriter. Liksom jag har skrivit ovan är det svårt att
sätta fingret på varför. Jag nöjer mig med att konstatera faktum. Jag nöjer mig
också med att konstatera att det fanns en viss oro för Kennerts hälsa. Jag
visste att han var riktigt sjuk. Mina farhågor besannades vid ankomsten då det
stått klart att han gått bort 14 dagar tidigare. Mona var förstås tagen, vem
hade inte varit det? Men hon skötte marknaden precis som vanligt.
På mina rundvandringar fick
jag syn på ovanstående. Något som verkligen rörde mig. Jag hade ingen möjlighet
att lägga något men jag tycker gesten var så fin att jag kommer att gräma mig i
många år för att jag inte gjorde det. Men något hände som fick mig än mer rörd
än så. När det började närma sig slutet på marknaden kom Mona fram till oss och
tackade ”för den här tiden” och kramade oss. Till saken hör att vi inte är
knallar som varit på marknaden så rysligt ånga år. Men någon sorts koppling har
det ändå hunnit bli. I det ögonblicket kändes det oerhört tungt. Skulle hon nu
lämna arbetet med marknaden över till någon annan? Jag kände hennes saknad så
oerhört starkt och blev så imponerad över hennes enorma engagemang.
Det var ett tungt avsked och
farväl som ägde rum där under nedpackningen. Jag vill ta tillfället i akt och
tacka för allt som har varit. Hoppas vi ses igen!
Tack Mona och tack Kennert!
