tisdag 29 november 2011

Slösa inte energi i onödan!


Jag tror att jag har skrivit nån rad om detta tidigare någonstans, kanske till och med här på bloggen. Jag minns inte men å andra sidan har jag aldrig påstått att jag har något minne att tala om heller... Hur som helst har jag efter åratal av frustration kommit fram till att det räcker med att man själv vet att man har rätt, man behöver inte övertyga sin "döva" debattmotståndare om det. Det kräver för mycket energi som man hellre kan lägga på något helt annat. Han/hon kommer ändå aldrig att kunna anamma något annat synsätt än sitt eget inskränkta. Det är få förunnat att se saker och ting i ett lite vidare perspektiv, lyssna på andra människors argument och först sedan skapa sig en uppfattning om vad som är rätt och fel.

söndag 27 november 2011

Varför Blogga?



För inte länge sedan fick jag en kommentar på en av mina andra bloggar - Mitt Liv Som Forumdebattör, om varför jag bloggade. Om det var för att jag var ute efter uppmärksamhet eller vad? Det är faktiskt en ganska bra fråga även om den samtidigt är väldigt självklar. Det finns ju förstås professionella bloggare som gör det för att tjäna pengar, men de flesta av oss kan ingalunda livnära oss på saken. Självklart är det ett sätt att nå ut till omvärlden med sina tankar och idéer, men också ett sätt att bearbeta sina tankar. Men framförallt är det jäkligt roligt att skriva och utvecklas språkligt. Man hittar uttyckssätt man inte trodde man hade inom sig och det är en fantastisk känsla.

torsdag 17 november 2011

Varför ska jag acceptera 3?


Varför ska man behöva göra sig till och föreställa någon man inte är bara för att bli accepterad av sin omgivning? Själv får man ju hela tiden leva med sådant som stör en å det fullaste. Människor som gör precis som de vill och inte tar hänsyn till någon annan än sig själva och sin egen dumhet. Jag brottas hela tiden med att undvika att upplysa dessa individer om hur fel de har i sina resonemang, hur lätt de gör det för sig eftersom de inte är kapabla att tänka igenom sina handlingar innan de genomförs och det är heller inte särskilt svårt att hitta enkla lösningar som eliminerar problem som uppstår. Man det är bara att svälja och försöka se glad ut, att detta innebär att man håller på att gå under inombords är (tydligen) av underordnad betydelse. För skulle man ta sig ton och verkligen uttrycka alla sina åsikter i ett sådant sammanhang blir man genast stämplad som besvärlig, Men sanningen är en annan, jag är inte besvärlig, jag är logisk och på det teoretiska planet väldigt praktisk! Min fallenhet för detta borde snarare utnyttjas än åsidosättas. Rätt man på rätt plats skulle man kunna säga, vill man få saker och ting att funka optimalt kanske man bör rådfråga någon som klarar att analysera problemet! 

Varför ska jag acceptera 2?


Är det inte lite märkligt att det finns individer som på fullaste allvar kräver att sin särart blir accepterad, men som i samma andetag inte accepterar andras rätt att hänge sig åt det som de brinner för? Subversiva människor som helst av allt vill stå utanför allting, för sakens egen skull dessutom och det är hela orsaken. Någon djupare mening finns inte utom att allting som är accepterat av samhället och som tilltalar en bredare massa än den lilla klick som de själva tillhör, är av ondo.

Jag vet att jag tagit upp det här många gånger på olika forum genom åren och det är alltid samma individer som opponerar sig. Och är det inte samma person så är det exakt samma beteendemönster, en oförmåga att ta till sig argument och lyssna på andra människor. Ytterst handlar det om elitism och viljan att verka bättre än andra. Något som dessa personer misslyckas kapitalt med. Effekten blir snarare att de blir föremål för lyteskomik i och med sitt beteende. Så egentligen ska man nog tycka synd om de som står utanför och inte vågar knacka på dörren för att komma in. För innerst inne vill de bli accepterade, vilket förstås innebär att de utarmar sig själva, eftersom de då själva blir den stora massan och måste byta ut sina åsikter mot något som de från början motsatte sig…

*Tidigare publicerat på annan plats med jag tycker det passar bättre här.

Varför ska jag acceptera?


Vi lever i en tid där allting ska vara så jävla tillrättalagt. Man ska låta alla andra göra precis som de vill och acceptera andra människors olikheter. Men frågan är varför ska jag acceptera när jag inte blir accepterad? Varför ska jag behöva anpassa mig till omvärlden när omvärlden kräver att jag anpassar mig? Varför kan jag inte accepteras för den jag är istället för att behöva förställa mig och göra alla andra till lags?

Det finns någon bibliskt över det nästan, behandla din nästa som du vill bli behandlad själv och vänd andra kinden till och så vidare. Men är det inte i sanning en paradox? Kan vi både bli accepterade och acceptera eller är det en omöjlig uppgift? I slutändan blir det nästan ett matematiskt problem där två negativa blir postiva eller nåt sånt.

Ja ja, idag är en sån dag då det känns rätt att ifrågasätta världorningen även om det innebär någon form av moment 22...

*Tidigare publicerat på annan plats men jag tycker det passar bättre här.

onsdag 9 november 2011

Tankar om språkets utveckling..

Som bekant är tankar sällan otänkta, dvs. det finns oftast någon som har tänkt dem före oss även när vi anser oss vara oerhört originella och kontroversiella. Just nu läser jag, som jag skrev om någonstans, världens dåligaste språk av Fredrik Lindström, jag är väl mitt i någonstans. Det slår mig, när jag läser hans ord att språket faktiskt utvecklas av okunskap! Det är nämligen så att den som inte riktigt behärskar språket i traditionell bemärkelse måste vara kreativ för att beskriva sådant som man inte hittar rätt ord för. Därigenom skapas ett nytt ord eller uttryck som det sedan står oss andra fritt att acceptera eller förkasta. Det allra mesta förkastas förstås annars skulle språkets grundstomme raseras. Om det ensa dagen var acceptabelt med ett visst uttryck och nästa dag ett annat. Det är en långsam process som måste ske över tid – och som sker över tid! Annars hade vi fortfarande talat och skrivit som man gjorde i språkets vagga.

Jag har inte alltid varit intresserad av språket, faktum är att det är en ganska ny företeelse för mig relativt sett, och jag kan inte så mycket heller. Jag gillar dock att uttrycka mig i skrift och försöker gärna hitta lite annorlunda vägar än de allra mest uppenbara. Grammatik kan jag väldigt lite kring, jag är väl vad man kallar självlärd eller autodidakt, men nu när min nyfikenhet har väckts vill jag ta igen det jag missade under min skoltid men ordklasser, pronomen, subjekt objekt och adverbial och allt vad det heter. Jag spiller ingen tid när det gäller att införskaffa litteratur på området, allt för att förkovra mig, utöka mitt ordförråd och för att finna ny inspiration till nya uttrycksformer.

tisdag 18 oktober 2011

Dessa frågor som håller mig fången...


Vad ska man göra med sitt liv egentligen? Är det sökandet efter den heliga graal som är livets mening? Är det att ställa så många frågor eller att hitta som många svar man kan innan man dör? Vad är egentligen att lyckas? Är det målet som är vägen? Finns Gud?

När får man lov att känna sig riktigt levande och inte bara som en invånare i ett fantasiland? Finns det fler som jag? Kan man finna sanningen? Blir man lyckligare av den? Vad håller jag på med? Finns det ett kall? Skulle man syssla med något annat? Skulle man duga då?

lördag 8 oktober 2011

Den röd-vita konkurrenten..


Hur länge är det sen nu? Sen Coop aka Konsum introducerade blå-vitt? Först nu har alltså ICA vaknat och tänker göra något liknande 30 år senare eller nåt sånt, det är inte till att vara snabb... Personligen tyckte jag inte att det var särskilt intressant att handla ketchup som såg precis likadant ut som sköljmedel men det kanske är annorlunda numera...

fredag 30 september 2011

Det här med döden...


Är det inte lite märkligt hur det här med döden fungerar (för de flesta av oss)? När vi är små är vi livrädda för den, vi går kanske inte och tänkte på den varje sekund av dagen, men den finns hela tiden närvarande. Vi är livrädda för att dö! Jag var aldrig särskilt rädd för att mina föräldrar skulle gå bort eller så, jag tänkte bara på mig själv. Men när tiden går börjar man istället att oroa sig för andra. Jag är inte rädd för döden längre och jag har insett att inget lever för evigt. De få begravningar jag har varit på har varit obeskrivligt tårdrypande, men så är jag ju en mjukis innerst inne också. Samtidigt förstår man ju att det måste ske och att det många gånger är det bästa för den som drabbas också.

Jag är inte rädd för min egen död längre, den får andra oroa sig för. Jag är heller inte särskilt rädd för mina föräldras död, det som oroar mig är vad som ska ända med dem som blir kvar....

fredag 23 september 2011

Längst bak i bussen!

Det här är väl inte riktigt nostalgi, mera ett barn/ungdomsminne egentligen. Det slog mig idag att när jag väntade på bussen att under skoltiden, när man åkte skolbuss, var man tuffare ju längre bak i bussen man satt. satt man på sättet allra längst bak var man tuffast och satt man i mitten, det vill säga på det säte som inte hade något ryggstöd framför, var man tuffast av alla! Jag tror inte att jag satt så långt bak någon gång faktiskt. Det var väl vid något enstaka tillfälle när man var på tillfälligt besök i "tuffgänget" som man kunde sitta nästan längst bak, men mer var det inte.

Idag slår det mig hur märkligt detta är. Och efter att jag har sökt lite så finns det tydligen en facebookgrupp som heter vi coolast som sitter längst bak i bussen eller nåt sånt. Det är alltså ingen isolerad upplevelse från min sidan utan det tycks fortfarande vara lite status att sitta där längst bak...

Idag när jag åkte hem satte jag mig näst längst bak, men av helt andra anledningar...

[Tidigare upplagt på annan plats men jag tyckte det passade bättre här/Tommy]

måndag 19 september 2011

Övertyga eller ignorera?

Något som jag har haft väldigt svårt att lära mig är att veta när det är dags att ge upp, när man ska inse att den diskussion man är involverad är meningslös. Helt enkelt när motparten förlorar fotfästet, inte förstår argumenten eller på rent trots bara säger emot. Det jag dock har kommit på är att det går åt betydligt mindre energi åt att veta att man har rätt än att försöka övertyga döva öron om det. Och varför ska man övertyga? Det är väl bara de som behöver känna sig viktiga, som behöver känna sig som en i flocken och bli beundrad som prompt måste erkännas.

Jag har i alla fall kommit fram till att kunskapen jag tillskansar mig tillhör mig, jag lär mig saker för min egen skull, inte för att jag ska imponera på andra. Skulle jag trots allt råka göra det ändå är ingen skada skedd! Ignorera energitjuvarna!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...