onsdag 23 juli 2014

Vem är du? Vem är Jag?


Det är det eviga frågan som har stötts och blötts sen urminnes tider. Känner man verkligen någon annan än sig själv till 100 %? Kanske känner men inte ens sig själv fullt ut i alla situationer. Dock hade jag här tänkt resonera kring vad man egentligen vem om de man lär känna på olika sociala medier. Är de verkligen de som de utger sig för att vara? Om inte, kan man genomskåda dem eller är det möjligt att förställa sig till den milda grad att man helt smälter in i den rollpersonlighet man är ute efter att imitera?

Jag tror att jag skulle kunna vara en personlighet som jag inte alls är egentligen när jag är online. Jag vill påstå att jag i vissa sammanhang också är det. Det är inte mig ni ser, ni ser någon sorts kopia. Någon som försöker smälta in i sammanhanget.

Vad är jag ute efter? Vad är DU ute efter? Är det att provocera eller söka information om andra människor? Om jag ger dig min ärliga uppfattning och åsikt i alla situationer skulle du kanske inte umgås med mig, kanske förställer jag mig för att hamna i en bättre dager. Du vet inte om jag har rymt och vårdarna söker efter mig. Jag vet inte om du är en galen yxmördare som står utanför min dörr nästa gång jag öppnar. Har du använt vår sociala relation till att samla uppgifter om mig?


Helt ärligt så är jag mer komplicerad än vad din hjärna klarar av att processa. Vad är din ursäkt?

tisdag 22 juli 2014

Sagan om den odräglige tidsstudiemannen -eller- Den vedervärdige


Gunnar var en svarthårig man med lika svart mustasch. Han hade de senaste åren fått en begynnande flint men han lotsades inte om den. Han tänkte att om han inte låtsades om den så fanns den inte. Det var dock inget utmärkande drag hos honom. Flinten syntes, det gjorde den, men det var inget särskilt med det. Det var mest Gunnar själv som tyckte det var jobbigt. Han grät sig till sömns varje kväll och han talade helst inte om det. Proteinschampo köpte har i smyg för att återställa det hårsvall som en gång varit hans stolthet.

Han hade hållit på med alla möjliga medikamenter under en ganska lång tid, men inget ville hjälpa. Han kokade inombords och skämdes för sin kala hjässa. Han märkte inte att alla runt omkring honom inte brydde sig nämnvärt om det och tyckte att det var naturens gång. En del män får en flint medan andra inte får det, så enkelt var det med det.

Till slut drabbade det Gunnars humör. Kunde inte han ha hår på hela huvudet skulle minsann ingen annan det heller. Till Gunnars förtret var det inget han kunde påverka. Han försökte med all sin tankekraft men omgivningen blev inte mer flintskalliga för det. Istället innebar det att han insåg sin egen situation mer och mer. Han stod snart inte ut längre. Han måste få utlopp för sina aggressioner. Kunde han inte påverka sin omgivnings hårväxt fick han ta till andra metoder.

Han började kartlägga de andras vanor, om de körde bil eller cyklade till jobbet. Vad det var för slags bil de hade, hur ofta de kom för sent och så vidare. Det där sista lade han extra stor vikt vid och förstod snart att han kunde utveckla det till sin egen fördel. Han skulle kartlägga de andra till den milda grad att han senare kunde använda det som utpressning. Han skulle utnyttja tiderna för egen del och se till att han verkligen fick de bästa passen på jobbet. Var det någon annan som råkade få någon fördel skulle han snabbt vara där och rätta till.

Sagt och gjort. Han skaffade sig ett tidtagarur. Ett sånt där man har när man mäter hur fort en löpare springer runt en bana. Man kunde mäta mellantider och räkna ut en massa möjliga saker. Han var dock endast intresserad av totala tider. Nu skulle alla tider hållas till punkt och pricka och hans skulle skaffa sig tillräckligt med kunskap om de andra så att han kunde utpressa dem. På så sätt kunde han dra nytta av friheten som arbetsplatsen åtnjöt, medan hans arbetskamrater skulle hållas i strama tyglar.

Det gick bra för honom. Det tog inte lång tid innan han fick specialuppdrag och kunde styra sina arbetstider helt själv. Inte nog med det, han hamnade i en sådan maktposition att hans ord faktiskt betydde något när han röt till på de andras små minuter här och där. Ingen skulle få tjäna in någon minut utom han.


Vad han inte visste, eller inte förstod, var att hans arbetskamrater var helt på det klara med vad det var han höll på med. De skrattade bakom ryggen på honom. Inte för att han började bli flintskallig som han hela tiden varit så rädd för. Nej, de skrattade åt det psykiska lyte han hade lagt sig till med, åt hans kontrollbehov och åt hans dubbelmoral. Lyckligtvis för Gunnar levde han ovetandes i sin bubbla…

onsdag 16 juli 2014

Varma grönsaker


Lite märkligt att finna denna vid kyl/frysdiskarna... :-)

tisdag 15 juli 2014

Piratparfym!


Den här har jag sparat på ett bra tag. Det är faktiskt en riktigt skamlig stöld av ett känt varumärke.

Fyndiga IKEA!


Jag tyckte faktiskt att det var ganska kul!

När är det nog?


Det här är väl på något sätt en självutlämnande text men varför ska man inte ge sig på en sådan ibland? Saken är den att jag har lite problem med gränsdragningar. Jag vet inte riktigt vad som är tillräckligt och när gränsen överskrids. Detta är naturligtvis ett problem många gånger.

Jag lever ett ganska enstörigt liv, delvis självvalt. De få vänner jag har, och nu menar jag riktiga vänner, inte flyktiga bekantskaper eller folk som man kanske umgås med någon gång ibland, står mig väldigt nära. Det finns inte mycket jag inte skulle göra för dem om de bad mig. Nu är lyckligtvis dessa vänner av en sådan kaliber att det aldrig skulle utnyttja att jag inte kan säga nej till dem. Men jag har inga sådana spärrar. Jag begriper inte när det är oartigt att be om en tjänst eller något annat. Jag vet inte när jag upplevs som påträngande eller helt enkelt går över den outtalade gränsen som ändå finns mellan människor – alla människor, även de närmaste vänner eller familjerelationer.


Ibland undrar jag om jag kväver mina vänner. Eftersom jag har samlat på mig ganska få, noga utvalda sådana kan det lätt bli så att jag är väldigt ”på” när jag är på det humöret. Ibland känns det så i alla fall. Dock har jag aldrig upplevt att någon av den uttalat att det faktiskt skulle kännas så för dem. Om någon av dess utvalda till äventyrs skulle läsa detta (ni vet vilka ni är) vill jag bara säga att jag faktiskt bara vill väl även om jag kan bli för mycket ibland. Jag försöker lägga mig på en lagom nivå av kontakt när jag väl kontaktar någon men det har en tendens att antingen bli för mycket, nästan stalking, eller för lite. Det vill säga total avsaknad av all kontakt under en tid. Jag kan inte avgöra var gränsen för lagom ligger när det kommer till sociala sammanhang. Förlåt mig!


fredag 4 juli 2014

Varför säger vi Prosit?


Nyser någon, kan man ge sig tusan på att man hör ett ”prosit” någonstans ifrån. Ofta är det tätt inpå men även avlägset. Visst är det lite märkligt att en sådan kraftfull luftblåsning som en nysning är, renderar i en sådan respons? Efter en snabb sökning på nätet får jag fram en lista på samma uttryck, fast på olika språk. På Wikipedia kan man t.ex. läsa följande:

·                    engelska - God bless you!, Bless you! ([Gud] välsigne Dig!)
·                    franska - à tes souhaits! (må dina önskningar förverkligas!)
·                    tyska - Gesundheit! (Hälsa!)
·                    latinamerikansk spanska - Salud! (Hälsa!)[5]
·                    rätoromanska - Viva! - (Lev!)
·                    spanska - Jesús! - (Jesus)
·                    turkiska - çok yaşa! (Lev länge!)
·                    ryska- будь здоров![bud' zdorov] (Var frisk)
·                    finska - Terveydeksi!- (Hälsa!)
·                    isländska - Guð hjálpi þér- (Må gud hjälpa dig)
·                    Grekiska - Γιτσες - "Jitses" - (Välsigne dig)
·                    Burmesiska - phe ya (Gud välsigne dig)
·                    Ungerska - Egészségedre (För hälsan, som man även säger när man skålar)
·                    Portugisiska - Santinho (Litet helgon)
·                    Polska - Na zdrowie! (För hälsan!)

Jag har också fått för mig att ”prosit” är motsvarighet till vårt ”skål” när någon höjer en bägare för att klinga glasen med någon i sin omgivning. Beroende på var man letar hittar man att man tydligen gör det i Tyskland och Österrike. Man hittar också den alternativa stavningen ”Prost”.


Wikipedia påstår även att ”prosit” är latin och betyder ”må det gagna” eller ”må det vara till nytta”. Det stämmer ju in på både nysningen, som rensar luftvägarna, och på supen, som förhoppningsvis gör den nytta den är skapad för att göra.

onsdag 2 juli 2014

Grillsommar med grillmästarna (och andra grillare).


Igår skrev jag några ord om jämlikhet och könsroller. Det var inte det enda jag gjorde igår, jag grillade nämligen också. Under denna utövning började det hagla vilket jag inte tyckte att det skulle gör i JULI! Men det gjorde det. Jag var fast vid grillen och var tvungen att grilla färdigt, halvrått kött är inte gott… Lyckligtvis befann jag mig under tak där inte regnar in för jävligt, så det funkade.

Ljudnivån var öronbedövande när haglet slog mot plasttaket och för att fördriva tiden hade jag vänligheten att upplysa en kompis om min situation via SMS. Snart fick jag till svar att hon tyckte det var mer anmärkningsvärt att jag grillade än att det haglade i JULI. Hmpf! tänkte jag. Efter diverse SMSande fram och tillbaka kom i alla fall en ironisk krönika över medelsvenssons grillvanor på tal. Något ditåt i alla fall.

Jag vet inte om detta är en sådan krönika men det har i alla fall slagit mig, vid mer än ett tillfälle, hur märkligt det här med grillande egentligen är. Jag menar, traditionellt sett har kvinnor stått i köket och lagat mat. Mannen har arbetat. Lyckligtvis är det där på väg att förändras även om det tar tid men ser man tillbaka i tiden så är det onekligen så. Min farfar hade till exempel aldrig ställt sig i köket om så farmor hade legat sjuk i 40 graders feber. Så fungerade det på den tiden.

Men… hur är det med grillandet? Har det alltid varit maskulint? För finns ingår denna typ av matlagning i den manliga könsrollen? Varför är det så? Är det annorlunda att slänga på en köttbit på grillen än att steka den på stekpannan? Helst ska man förstås ha en öl i handen när man grillar och självklart ha byggt sin grill själv. Man grillar bäst med kol, det vet ju alla, så varför existerar gasolgrillar överhuvudtaget? Är det den öppna elden som får stenåldersmannen i oss att vakna eller är det något annat?


Vidare vill jag påstå att ni kvinnor vill att vi ska grilla. Det är inte svårt att grilla så det kan inte vara att ni nedvärderar er själva. Möjligen är det varmt och obekvämt att vända på köttet. Fast sannolikt är det väl så att ni låter oss hållas, ni är rädda att vår självrespekt ska få sig en törn. Köttet blir inte godare om det är testosterongrillat… bara så ni vet. Det är en mycket märklig företeelse.


tisdag 1 juli 2014

Jämlikhet och könsroller


Det verkar vara en envis och aldrig sinande debatt kring jämlikhet och könsroller. Jag är naturligtvis för rättvisa i alla dess former men ibland tycker jag att de här frågorna är aningen snedvridna. Oftast hör man bara röster som talar för kvinnans rättigheter i ett mansdominerat samhälle och det är säkert det stora problemet. Men man kan också konstatera det omvända.

Idag kan kvinnor klä sig med det typiskt manliga plagget slips utan att någon reagerar. Det ingår till och med i uniformer som bärs av både män och kvinnor.

Män skulle inte kunna bära kjol utan att bli uttittade. Inte ens kilt vill jag påstå även om reaktionen möjligen blir något mildare där.

En man kan utan vidare cykla på en damcykel utan att någon reagerar, faktum är att jag nästan aldrig ser något annat nuförtiden. En kvinna på en herrcykel är dock fortfarande tabu.

Män kan numera ha långt hår utan att någon reagerar nämnvärt, kvinnor ska ha långt hår för att passa in i könsrollen. En man med renrakat huvud (ej skinnhead) är det ingen som reagerar på men om det vore en kvinna så nog blickarna söka sig dit.

Åter till klädesplagg. Kvinnor kan utan vidare ha skarpa färger och intressanta kreationer. Det är ovanligt att män utmärker sig på det sättet (om man inte är hallick i en amerikansk film).

Ingen reagerar på en man med ölmage, det är accepterat. Kvinnor med för många kilon är däremot något som många finner löjeväckande.

Förresten så är en man ”hårt hållen” medan en kvinna är ”kuvad”.

Rosa är för flickor och blått för pojkar. Jag förespråkar själv grönt över hela linjen.


Inget av det här kommer att ändras inom överskådlig framtid om vi inte ser till att det ska hända. Det kräver generationer av insikt för att få tillstånd något så drastiskt. Vi är inte lika, behöver heller inte vara lika, men så länge mamma är lik sin mamma och pappa är lik sin pappa lär ingen förändring ske.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...