måndag 1 januari 2018

Sagan om klubben för inbördes beundran


Som så många andra sagor skulle vi kunna börja den här med ”det var en gång”. Det ska vi emellertid inte göra då det distanserar oss alltför mycket från verkligheten. Istället ska vi raskt presentera huvudrollerna, medlemmarna i klubben och några som står utanför. Eftersom det här är en saga ska den inte tas som sanning även om delar av händelseförloppet ligger bra mycket närmare verkligheten än de borde göra.

---

Ensamma Hans satt på sin kammare och försökte envist få idéer som kunde få honom att verka störst bäst och vackrast. Egentligen visste han bättre. Han var högst medelmåttig men när han hade fått en idé var det nästan omöjligt att stoppa honom. Han hade sedan många år varit förminskad och sökte nu ett sätt att verka större och starkare än han var.

Snabbt insåg han att det inte var frågan om vad han skulle göra utan snarare hur han skulle få folk att tycka om honom, han var ju trots allt väldigt ensam. Om han inte kunde få folk att tycka om honom som han verkligen var så var han tvungen att ändra sin attityd. Han förstod att han måste påtala sin egen förträfflighet i varje mening han framförde och strax började denna aktivitet att ta form.

Det var ovant i början men strax hade han skapat sin egen image. Han lade fram orden minutiöst noga, vägde dem på guldvåg och tog god tid på sig för att alltid framhålla sig själv. Om han skadade andra längs vägen brydde han sig inte om. Han kunde se hur några bröt samman under hans beteende men han brydde sig inte så mycket om det. Han kände att han var tvungen att fortsätta på den inslagna vägen. Det gav honom en känsla av makt och tillhörighet.

Alfred hade liknande bekymmer och var inte rädd att kliva över lik för att visa sin makt. Egentligen var han en riktig sadist men han vägrade erkänna det för sig själv. Det fanns bara en enda person i världen han brydde sig om – sig själv. Liksom Hans kände han att han var tvungen att skapa sig en värld där han kunde vara Gud och bestämma över liv och död för andra. Han skulle se till att han inte behövde lyssna på någon annan. Var det någon som protesterade skulle han såga banden vid folkknölarna oavsett om han innerst inne tyckte om personen i fråga eller inte.

Alfred tyckte om Hans och de båda beslöt att samarbeta på sin plan om herravälde. De insåg att de behövde fler bundsförvanter om de skulle kunna står emot de yttre världen. De var tvungna att söka skydd i antal.

Sagt och gjort. De påbörjade en våg av rekryteringar. De brydde sig inte så mycket om vilka det var. Människan var oviktig. Det väsentliga var att skaffa en bra grogrund för sin makt. Om dessa rekryter var otrevliga ligister eller rent av lurendrejeriare spelade mindre roll. Både Hans och Alfred skulle försvara dessa kumpaner intill sitt sista andetag om så skulle behövas. Det viktigaste var att aldrig erkänna en svaghet. Att aldrig erkänna ett fel.

Långt inne innerst i dem visste de förstås hur fel det de gjorde var men de kunde inte förlika sig med att kliva ner från sin fabricerade samhällstopp. Det hade en gång klättrat upp och skulle aldrig kliva ner. Erkände de inga misstag skulle de inte kunna röras. Till och med när deras anförtrodda uttalade rena hot och raseriutbrott kom de till undsättning. Det hade länge studerat härskarteknikerna och kunde snabbt och effektivt få den stora massan att tänka på något annat.

Den stora massan var självklart väldigt lättduperad. Det var ingen tvekan om det. Det flesta förstod inte var denna grupp för inbördes beundran hade förs sig. De flesta brydde sig helt enkelt inte heller. Det var enklast så. Man ville inte hamna i onåd med denna maktfraktion. Man låtsades helt enkelt som ingenting. När människor utanför klubben skadades, inte fysiskt utan psykiskt genom förstycket och mobbingen som utövades tittade massan på andra hållet. Hans och Alfred hade lärt sina adepter väl. Aldrig erkänna ett fel, då är man såld.

Det fanns dock några få som inte tillhörde den stora massan. Några som vägrade dansa efter deras pipa. Dessa få levde ett tufft liv då det var tydligt att klubben för inbördes beundran åtnjöt särdeles med makt. Var man inte med dem var man emot dem.

Upphovsmännen hade börjat träda tillbaka. De insåg att delar av sin ambition var åstadkommen. De behövde inte längre hävda sig. De hade lyckats att få en status i samhället som var precis det de hade önskat sig. Folk såg upp till dem och det var en härlig känsla. De kunde fortsätta ljuga och armbåga sig fram i det fördolda. Deras grupp av inbördes beundran hade blivit en kraft att räkna med.

Fortsättning följer, kanske..

söndag 7 maj 2017

Omvänd mängdrabatt?

Alltså, det här med prissättning är inte det lättaste. I varje fall inte om man vill få sina varor sålda och samtidigt inte vill försöka sig på ett överpris. Ofta ser man till att ge lite mängdrabatt för att få en högre omsättning. Köper man mycket ska man få det billigare. Detta av den enkla anledningen att lagerkostnaden blir mindre. Som försäljare vill man ha snurr på omsättningen, samtidigt som man förstås vill ta ut en vinst på sina varor. Nåja, jag låter nedanstående bild tala för sig själv.


Alltså:

1 = 20kr/st
3 = 16,66kr/st
7 = 14,25kr/st
8 = 15kr/st

Köper jag åtta får jag alltså betala ett högra styckpris. Det innebär inte bara att jag förlorar 75 öre på nummer åtta. Eftersom 8x15=120 kostar mig alltså den sista filmen av de åtta lika mycket som att köpa en enstaka. Och ju fler jag köper desto mer kostar det mig i nån slags omvänd mängdrabatt..

söndag 19 februari 2017

Jag blev avvisad vid gränsen till Sverige


För inte länge sedan var jag på en affärsresa i Finland. Inget ont om Finland men min bostad är inte placerad på en logistisk fördelaktig geografisk position. Det är rent ut sagt lite av en pina att ta sig till de flesta orter som inte är Bromma med flyg. Med detta i bakhuvudet bokade jag resa via Kastrup och Köpenhamn. En ganska lång och långsam väg med mycket väntetid och byten. Eller nja.. Så mycket byten är det inte egentligen. Tåg till vårt södra grannland rätt in på flygplatsen och sen på flyget till Helsingfors. Ganska lätt om än tidskrävande.

Den här gången upptäckte jag vid ankomst till hotellet i Finland att jag hade lämnat både pass och körkort hemma. Inte vidare lyckat skulle det visa sig. Eftersom jag skulle åka tillbaka samma väg till sverige insåg jag att det skulle bli problem. Något som jag var tvungen att lösa direkt för att kunna sova den natten.

Sagt och gjort. Jag ringde till svenska polisen och beskrev mitt problem. Hur skulle jag göra för att komma in i Sverige igen. Att kliva på tåget på Kastrup skulle inte funka. De skulle inte släppa ombord mig utan ID. Det visste jag väl redan men jag fick även det beskedet från polisen. ID kontrollen är tämligen rigorös sedan någon gång 2016 för att stävja flyktingströmmen till landet. Istället skulle jag ta en Taxi över bron för att de då kunde slå mig i dataregistret på den svenska sidan. Det lät betryggande och jag nöjde mig med det svaret. Jag kunde sova hjälpligt den natten. En sten hade fallit från hjärtat liksom.

Några dagar förflöt och det var dags att åka hem. Inte särskilt orolig satte jag mig på planet från Helsingfors till Köpenhamn. Trött och sliten och ville bara komma hem. Hämtade min väska i ankomsthallen och gick med trötta steg mot utgången. Eftersom jag skulle ta tåget vidare från den svenska sidan hade jag lite bråttom ändå och skyndande mig mot en taxi. Snart skulle jag vara hemma – trodde jag.

Det visade sig dock att Taxi vägrade köra mig utan Pass eller ID-handling. Det var tydligen stränga böter på det för deras del. Och har satt jag och gjorde bara så som svenska polisen hade sagt åt mig att göra. Det hjälpte inte hur mycket jag bedyrade att de skulle kolla min identitet när jag kom till gränsen. De vägrade helt enkelt köra mig och jag fick kliva ur taxin igen.

Vid det här laget snurrade det rejält i huvudet. Hur skulle jag lösa detta. Jag ringde till svenska polisen igen och fick samma tips som förra gången. Jag skulle ta en taxi över bron. Rätt irriterad förklarade jag att detta inte var ett alternativ eftersom man vägrade köra mig. Det blev helt tyst i andra sidan av luren. Jag insåg att jag var tvången att trycka på här och ligga på om jag inte skulle bli lämnad vind för våg av de svenska myndigheterna. De hade ingen möjlighet att hjälpa mig eftersom jag befann mig utanför landets gränser. Tilläggas kan att även den danska polisen inte skulle kunna vara behjälplig eftersom jag inte är dansk medborgare. Slutligen fick jag rådet att vända mig till den svenska ambassaden i Köpenhamn. Det är här var förstås efter deras öppettider så att lösa detta på kvällen var helt kört. Det var bara att inse. Gränsen var stängd för mig och jag skulle inte få komma in i landet igen. Inte utan vidare.

Via min telefon hittade jag en bokningssida där jag kunde hitta ett billigt sista minuten hotellrum. Det var bara att bita i det sura äpplet och boka ett rum. Det fanns ett par som var ganska billiga och jag tog ett av dem. Att få tag i en taxi dit var inte svårt och snart var jag på väg. Det var väl 15-20 minuter från flygplatsen ungefär. Tyckte att det blev sunkigare och sunkigare område taxin körde igenom men det verkade ändå väldigt centralt. Tågstationen låg väldigt nära hotellet. Det gjorde också en strippklubb som vi åkte förbi. Det är något som man som svensk inte är var att se. Jag har i alla fall aldrig vare sig varit på eller sett utsidan på en äkta strippklubb. En klubb som inte försöker dölja sin verksamhet.



Framme vid hotellet, betalar taxin och går in. Låt oss vara diplomatiska och säga att elegansen inte var överväldigande. Det gick inte att få rummet direkt eftersom jag bokad så pass nyligen. Jag fick sitta ner och vänta några minuter medan jag lyssnade på hur portiern förklarade om och om igen för några potentiella gäster att de var tvungna att ha ett kontokort med täckning på för att kunna checka in. Vilket folk… Nåja, det var ju inte mitt problem. Jag fick mitt rum till slut och skulle ta hissen upp dit. Det fanns två hissar och den ena var avstängd. Det stod en handskriven lapp om att man gärna fick ta trappan om man ville. På samma lapp stod att hissen fungerade men att den var långsam och att lyset kunder försvinna i den under färd.

Jag nådde i alla fall mitt våningsplan och jakten på att hitta mitt rum började. Det var inte jätteenkelt kan jag avslöja. Jag fick bege mig bakom dörrar som inte hade någon markering för att nå fram. Längst in låg mitt lilla kyffe. Det kan inte ha varit mer än 9kvm men det sket jag i. Jag skulle sova och forska i hur jag kunde nå den svenska ambassaden. Jag kopplade upp datorn till den sunkigaste wifi jag har varit med om. Var femte minut bröts kontakten men till slut hade jag den info jag behövde. Ambassaden hade öppet 2 timmar nästföljande dag. TVÅ timmar! Det var bara att förbereda sig.

Men först var jag tvungen att få nån mat i mig. Det fanns inget på hotellet så jag fick gå ut på stan och hitta nåt. Jag är inte nogräknad så vad som helst skulle funka. Sagt och gjort. Jag letade mig ut ur mitt rum, gick hela korridoren bort, väntade tålmodigt på den enda hissen och åkte ner. När jag kommit ut på gatan han jag väl gå 10 meter innan jag blev erbjuden sex. Är prostitutionen så öppen i Köpenhamn? Jag är visserligen en lantis men i alla fall. Jag skyndade förbi och en rätt obehaglig miljö med fylla och annat målades snabbt upp för mig. Här gällde de att se stor och orädd ut. Och under inga omständigheter ha ögonkontakt med någon. Det blev en pizza! En väldigt god pizza också och sedna gick jag med stadiga steg vägen tillbaka. Förbi fyllet och förbi horan in på hotellet och parkerade mig sedan på rummet resten av kvällen.

---

Nästa dag hade jag beställt taxi i god tid för att ta mig till ambassaden. Jag ville självklart vara där när de öppnade för inte visst jag hur omständligt det skulle vara för att få rätt på problemet. Det kunde lika gärna innebära att jag skulle tvingas övernatta fler nätter som landsförvisad. Hur som helst åkte jag ner och checkade ut. Och ställde mig på gatan precis utanför hotellet för att vänta på min taxi. Jag fick inte stå i fred länge innan jag fick sällskap. Hon undrade vad jag skulle och när jag förklarade att jag väntade på min taxi ville hon att jag skulle ta en drink med henne i stället. Jag var givetvis inte intresserad av något sådant men hon gav sig inte. Hon började prata mer med mig och undrade om jag var gift, samtidigt tog hon mig på mitt könsorgan. Det var riktigt obehagligt och det krävdes rejält med energi från min sida för att bli av med henne. Detta skedde alltså mitt på ljusan dan 2 meter från ingången till hotellet. Klockan var uppskattningsvis strax efter 9 på morgonen.

Min taxi kom och plockade upp mig och körde mig till ambassaden. Det gick inte att betala med kort eftersom det inte gick att få kontakt med nätet bland de höga husen. Det var i alla fall vad han sa och efter flera försök fick jag till slut gräva fram svenska kontanter att betala med. Tur att jag hade några i jackfickan. Självklart var jag tidig och det var kallt. Ambassaden skulle öppna snart och då skulle mitt problem lösas. Det var värt några minuter i kyla. Utan minsta tvekan var det värt det!



Jag var först in på ambassaden, förklarade mitt ärende. Efter att ha uppgett mitt svenska personnummer tog det ca två minuter innan jag hade ett papper i min hand som visade att jag var svenska medborgare. Då var det alltså dags att ge sig tillbaka till tåget för att komma med. Jag var förstås tvången att lösa biljett men nu spelade inte pengar så stor betydelse längre. Jag ville bara hem. Smått nervös ställde jag mig i kön till tåget med mitt papper i hand. Tåget rullade in på perrongen och kontrollen påbörjades. Mitt papper granskades av vakten som först var väldigt skeptisk. Men jag var bestämd och poängterade att det var utfärdat och undertecknat av svenska ambassaden och att det var ett giltigt dokument. Motvilligt släpptes jag igenom avspärrningen. Nu satt jag på tåget som skulle ta mig till Sverige. Jag var dock inte avslappnad än. Det är ytterligare en pass/ID/tullkontroll innan Sverige och jag behöll pappret i handen. Nu skulle inget stoppa mig!

Ni kan kanske förstå min lättnad när tåget rullade från den andra kontrollpunkten och jag hade kommit till SVERIGE!! Nu kunde jag inte hålla tillbaka längre utan när alla spänningarna släppte gjorde också mina tårar det. Jag satt där i vagnen med tårarna längs kinderna och var bara så lycklig över att detta äventyret äntligen var över!




onsdag 19 oktober 2016

Sagan om den eländige kleptomanen




För länge sedan i ett land långt borta hävdades det med bestämdhet att alla tillgångar tillhörde alla och en var. Det fanns inget behov av byteshandel och än mindre av pengar, som till sin essens ändå får ses som en form av byteshandel. Alla var den andra lik och ingen hade något agg till sin granne. Ingen åtrådde sin nästas hustru, eller make för den delen. Sagan måste hållan politiskt korrekt annars kommer den store farlige Mörkemasse och tar oss. Det vill vi ju inte vara med om eller hur?

Sa jag att alla levde i en gemytlig stämning som icke kunde ruckas av någon anledning? I så fall ljög jag mig gul och blå i hela ansiktet. Det har aldrig funnits ett sådant samhälle och kommer heller aldrig att finnas. Låt vara att det här utspelar sig i sagans värld men nån jävla verklighetsanknytning måste vi ha. Det finns alltid någon liten jävel som avundsjukt ser på hur andra jobbar och sliter och genom kleoptomaniska sinnelag stjäl får energi. Det är det sociala kleptomaner är så bra på. Det stjäler din energi och livnär sig på den.

Sanningen är att dessa kleptomaner inte klarar sig själva. Det behöver en flora av anhängare för att orka existera. Det bästa är om det finns en skara av ja-sägare som inte reagerar när vederbörande ägnar sig åt sin sjukliga kleptomani, som kanske till och med uppmundrar och är behjälpliga. Kanske är denna grupp den farligaste av dem alla eftersom de agerar i det fördolda och inte sticker fram näsan mer än i ytterst sällsynta fall. De lever i den mörker vi inte kan se, i det hav som skiljer dagen från natten och i den sfär som inte riktigt tillhör verkligheten fast den ändå gör det. Det är de som lever i bottenslammet av Dantes världsbild och de som inte riktigt vet var de ska höra hemma.

Tycker ni att jag svamlar nu så har ni kanske helt rätt? Det är kanske mitt sätt att vräka ur mig min prosa, eller icke-prosa. Ett sätt att fylla på med ord på ett papper, utan innebörd men med mening. Endast de som ser världen som jag gör kommer att förstå. Ingen vet varför, men alla vet hur. Dessa varelser som utan egen vilja går i andras ledband och inte gör mycket väsen av sig kallade min gamle vän Sean för ”Lurkers” och gick till och med så långt att han hävdade att alla ”lurkers must die”. De tillför inget, finns bara till för att observera och högst eventuellt lägga in en olämplig kommentar i ett ämne de inte har med att göra. Sean är död så, det finns ingen mening att leta efter honom. Men hans ord lever kvar i min själ. Det tog mig många år att inse att han var långt före mig och det är först nu jag börjar komma i fatt.


tisdag 18 oktober 2016

Hej och good bajs




Blåsten stormar ånyo kring mig. Det är priset man får betala för att man understundom vågar öppna käften och belysa det man tycker är ett oacceptabelt beteende. Att påtala något för sin omvärld och dessutom ha mage att göra detta offentligt skall icke passera obemärkt.

Som en del av er vet har jag ett förflutet som forummoderator/admin. Detta finns att läsa mer om HÄR. Jag svor efter den erfarenheten dyrt och heligt att aldrig befatta mig med den rollen igen. Men man är ju inte mer än människa och ett antal år senare var det dags igen. Denna gång på ett större socialt nätverk. Kanske det största, vad vet jag. Därom tvista nog de lärde.

Vi kan nog konstatera ganska snabbt att det inte är någon större ansträngning att sköta en grupp, ett forum eller liknande så länge allt är följsamt och flyter på. Tyvärr är det något av ett axiom att det för eller senare kommer en eller flera medlemmar som vägrar rätta sig i leden. Detta kräver åtgärd! Enligt min erfarenhet hjälper inte daltande. Troll kommer att fortsätta vara troll oavsett om de lägger band på sig under en tid. Det som göms i snö kommer alltid upp i tö! Skräp är alltid skräp.

Är man inte ensam om styrandet får man lära sig att samarbeta med sina kollegor. Det kan vara en utmaning samtidigt som det också kan vara enormt befriande. Men är inte alltid enig i alla frågor men liksom samhället i stort får man acceptera majoritetsbeslut alldeles oavsett den egna uppfattningen. Sånt är livet i en demokrati.

Det som blir tragiskt och påfrestande när vederbörande skräp inte acepterar tagna beslut och regler utan känner sig tvångsmanad att käfta emot. En approach som numera faller för döva öron hos mig. Att käfta emot i privata meddelanden gör ingen skillnad. Är man beredd att bete sig på ett sätt privat och ett annat officiellt är man falsk oavsett. Detta måste belysas till dem som har intresse av eventuell interaktion. Sanningen måste förmedlas. Och av någon anledning är det alltid budbäraren som får ta mest hätska ordalag från ”buset”. Men jag antar att man kan likställa det med Skurkar som agerar mot polisen som försökter upprätthålla lagen istället för de politiker som stiftar lagen. Energi riktad mot fell håll kan man säga.

Men hur som helst. Det här är inte den första gången jag är i blåsväder för mina åsikter och det lär inte vara den sista heller.


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...