onsdag 19 oktober 2016

Sagan om den eländige kleptomanen




För länge sedan i ett land långt borta hävdades det med bestämdhet att alla tillgångar tillhörde alla och en var. Det fanns inget behov av byteshandel och än mindre av pengar, som till sin essens ändå får ses som en form av byteshandel. Alla var den andra lik och ingen hade något agg till sin granne. Ingen åtrådde sin nästas hustru, eller make för den delen. Sagan måste hållan politiskt korrekt annars kommer den store farlige Mörkemasse och tar oss. Det vill vi ju inte vara med om eller hur?

Sa jag att alla levde i en gemytlig stämning som icke kunde ruckas av någon anledning? I så fall ljög jag mig gul och blå i hela ansiktet. Det har aldrig funnits ett sådant samhälle och kommer heller aldrig att finnas. Låt vara att det här utspelar sig i sagans värld men nån jävla verklighetsanknytning måste vi ha. Det finns alltid någon liten jävel som avundsjukt ser på hur andra jobbar och sliter och genom kleoptomaniska sinnelag stjäl får energi. Det är det sociala kleptomaner är så bra på. Det stjäler din energi och livnär sig på den.

Sanningen är att dessa kleptomaner inte klarar sig själva. Det behöver en flora av anhängare för att orka existera. Det bästa är om det finns en skara av ja-sägare som inte reagerar när vederbörande ägnar sig åt sin sjukliga kleptomani, som kanske till och med uppmundrar och är behjälpliga. Kanske är denna grupp den farligaste av dem alla eftersom de agerar i det fördolda och inte sticker fram näsan mer än i ytterst sällsynta fall. De lever i den mörker vi inte kan se, i det hav som skiljer dagen från natten och i den sfär som inte riktigt tillhör verkligheten fast den ändå gör det. Det är de som lever i bottenslammet av Dantes världsbild och de som inte riktigt vet var de ska höra hemma.

Tycker ni att jag svamlar nu så har ni kanske helt rätt? Det är kanske mitt sätt att vräka ur mig min prosa, eller icke-prosa. Ett sätt att fylla på med ord på ett papper, utan innebörd men med mening. Endast de som ser världen som jag gör kommer att förstå. Ingen vet varför, men alla vet hur. Dessa varelser som utan egen vilja går i andras ledband och inte gör mycket väsen av sig kallade min gamle vän Sean för ”Lurkers” och gick till och med så långt att han hävdade att alla ”lurkers must die”. De tillför inget, finns bara till för att observera och högst eventuellt lägga in en olämplig kommentar i ett ämne de inte har med att göra. Sean är död så, det finns ingen mening att leta efter honom. Men hans ord lever kvar i min själ. Det tog mig många år att inse att han var långt före mig och det är först nu jag börjar komma i fatt.


tisdag 18 oktober 2016

Hej och good bajs




Blåsten stormar ånyo kring mig. Det är priset man får betala för att man understundom vågar öppna käften och belysa det man tycker är ett oacceptabelt beteende. Att påtala något för sin omvärld och dessutom ha mage att göra detta offentligt skall icke passera obemärkt.

Som en del av er vet har jag ett förflutet som forummoderator/admin. Detta finns att läsa mer om HÄR. Jag svor efter den erfarenheten dyrt och heligt att aldrig befatta mig med den rollen igen. Men man är ju inte mer än människa och ett antal år senare var det dags igen. Denna gång på ett större socialt nätverk. Kanske det största, vad vet jag. Därom tvista nog de lärde.

Vi kan nog konstatera ganska snabbt att det inte är någon större ansträngning att sköta en grupp, ett forum eller liknande så länge allt är följsamt och flyter på. Tyvärr är det något av ett axiom att det för eller senare kommer en eller flera medlemmar som vägrar rätta sig i leden. Detta kräver åtgärd! Enligt min erfarenhet hjälper inte daltande. Troll kommer att fortsätta vara troll oavsett om de lägger band på sig under en tid. Det som göms i snö kommer alltid upp i tö! Skräp är alltid skräp.

Är man inte ensam om styrandet får man lära sig att samarbeta med sina kollegor. Det kan vara en utmaning samtidigt som det också kan vara enormt befriande. Men är inte alltid enig i alla frågor men liksom samhället i stort får man acceptera majoritetsbeslut alldeles oavsett den egna uppfattningen. Sånt är livet i en demokrati.

Det som blir tragiskt och påfrestande när vederbörande skräp inte acepterar tagna beslut och regler utan känner sig tvångsmanad att käfta emot. En approach som numera faller för döva öron hos mig. Att käfta emot i privata meddelanden gör ingen skillnad. Är man beredd att bete sig på ett sätt privat och ett annat officiellt är man falsk oavsett. Detta måste belysas till dem som har intresse av eventuell interaktion. Sanningen måste förmedlas. Och av någon anledning är det alltid budbäraren som får ta mest hätska ordalag från ”buset”. Men jag antar att man kan likställa det med Skurkar som agerar mot polisen som försökter upprätthålla lagen istället för de politiker som stiftar lagen. Energi riktad mot fell håll kan man säga.

Men hur som helst. Det här är inte den första gången jag är i blåsväder för mina åsikter och det lär inte vara den sista heller.


fredag 27 maj 2016

Bortom bongotrummans vrål

Ingen visste vad som fanns utanför savannen, ingen hade ens tänkt tanken att ta reda på saken. De som bodde i den lilla anspråkslösa byn var nöjda med livet som det var och hade inga planer på att uppsöka något annat. Varför skulle man det, man hade ju redan allt på bekvämt avstånd. Det var inte det att förändringar var av ondo, det var bara det att man var fullständigt tillfreds med hur det var. Varför skulle man snoka i något man egentligen inte behövde?
Det fanns inget egentligt begrepp för mysterier eller för det okända. Alla var väldigt lika. Ingen visste mer än någon annan. Ingen hade det behovet. Det fanns ingen gnista efter mer kunskap och därmed ingen utveckling. Allt kunde vara precis som det var och ingen skulle någonsin klaga. Att ifrågasätta var att törsta efter något mer.
Det var egentligen ett paradis på så sätt. Ingen hade något ont att säga om någon annan, för fanns det inte ett sug efter något mer, fanns det heller ingen avundsjuka eller svartsjuka. Ingen hade ont av att någon annan hade det bättre och ingen hade det heller sämre än någon annan. Allt som fanns var egentligen harmoni. Harmoni med andra människor, med världen.
Man var lyckligt ovetande om att man hamnade på efterkälken mot den övriga världen. Den plats som fanns långt bortom det man inte kunde föreställa sig. Man kunde inte greppa att det fanns något annat eller någon som iakttog dem. Man kunde inte greppa att någon inte levde i samma ignorans.
Det är klart att man hörde Bongtrummans vrål på avstånd men det var ett ljud i fjärran, det var allt. Det existerade ingen nyfikenhet om vem som slog på den, var den fanns eller syftet med den. Det var ett känslomässigt nollställt samhälle. Det hade alltid varit så och det skulle alltid förbli så. Det var den kulturen man levde efter och den skulle aldrig förändas.
 Ingen skulle någonsin bli trött på ignoransen. Att någon utifrån måste komma och tala om för folket att de inte kunde ha det så här kunde man inte föreställa sig. Folksjälen var bräcklig.
Skulle rent av invasionen komma skulle ingen skulle veta någonting ingen skulle reagera och ingen skulle veta hur man betedde sig under ett nytt styre. Man skulle gå under.
Det fanns en legend om en profetia. Ingen lade någon vikt vid den. Alla hade hört talas om den men eftersom det inte fanns något sug efter kunskap, var det ingen som visste vad den innebar.
Om den betydde att inget samhälle någonsin skulle kunna existera i fred och frihet, skulle man inte vara medveten om det.
Om någon kom på tanken att utrota all nyfikenhet, med den efterkommande frid som nu rådde i den lilla byn kanske det var en plan i ett gigantiskt spel? Kanske skulle en erövrare komma och snart skulle han härska över allt man kunde se, ända bort till horisonten. Det kanske var den stora planen? Ingen visste eller tänkte sådana tankar.
Kanske skulle erövraren komma inifrån, förklädd till någon sorts frälsare. Kom bara en enda individ fram och lade fram argument för något annat än vad folket redan kände till – visade att det fanns ett annat sätt, och gjorde det tillräckligt övertygande. Då skulle folket lyssna och om det inte fanns någon enskild nyfikenhet på någonting skulle det heller inte finnas något motstånd. Folket skulle bli förslavade under denna Messias.
Han skulle komma till under förevändningen att han skulle hjälpa byn till en ny världsordning. Men syftet skulle egentligen vara att ställa till kaos och rasera det som redan fanns i fred och frihet. Den kunde inte tillåtas.
Fred och frihet skulle vara ett hot mot erövraren. Alla kunde förvisso vara stöpta i samma form och utan egen vilja, men det måste vara erövrarens form. Något annat vore ohållbart för ett långvarigt rike.
Så vad som än fanns där utanför, eller innanför, som lurade på dem, var det inget man ägnade en enda tanke på. Vem kan rusta sig mot en motståndare om man inte känner till spelreglerna, eller ens att motståndaren existerar.

Inget sticker ut från ritningen, alla går alltid åt samma håll och inga orättvisor finns. Det är drömmen för de flesta men helt och hållet orimligt. Folket i den lilla byn var intet ont anande om vad som stod i begrepp att hända dem. Deras värld hade alltid sett lika följsam ut. Föga anade de vad som spanade på dem.


måndag 11 januari 2016

Det sunda förnuftets argument?!


Jag har gjort mig känd för att ha ganska starka åsikter i olika frågor. Det är självklart diplomatiskt uttryckt och det vet nog alla som känner mig. Jag ger mig aldrig om jag vet att jag har rätt i en diskussion även om jag på senare år börjat inse att vissa diskussioner är meningslösa. I de fallen är det lika bra att låta motståndaren tro att denne har vunnit. Det finns inget man kan säga eller göra för att vederbörande ska förstå vilka logiska luckor som kommer från dennes argumentering. Allt som oftast hamnar man på samma ställe. Där motståndet blir så trängt att det bara finns ett enda argument kvar att åberopa. Då kommer det… det infernaliskt korkade ”sunda förnuftet”.

För vad är egentligen sunt förnuft? Finns det någon objektiv sanning där man kan rada upp vad egentligen uttrycket innebär? Det ska väl vara något som alla vet, eller borde veta? Redan där faller det egentligen. Alla ”borde” veta. Men alla gör ju uppenbarligen inte det. Alla tar sina beslut utifrån de erfarenheter och kunskaper man har. Det sunda förnuftet som åberopas kan möjligen tillskrivas en större massa människor som har liknande bakgrund och som har samma typ av livserfarenheter. För det är onekligen så att detta sunda förnuft knappast kan sägas höra till instinkten. Det är något som bygger på erfarenhet. Det bygger också på att alla tänker på samma sätt. Att alla har samma värderingar.

Och dessutom. Om alla verkligen skulle tänka på samma sätt hela tiden. Skulle begreppet sunt förnuft existera då? Bygger inte hela grejen på att några tycker att andra gör fel. Vad skulle hända om alla gjorde rätt hela tiden? Tja, eftersom inga fel skulle inträffa skulle heller inte något kunna bli rätt. Det som skulle finnas kvar skulle vara ett enda stort är, utan värdering och utan mening.


Så nästa gång du känner dig manad att uttrycka detta fantastiskt dumma uttryck, tänk dig för och använd argument som faktiskt tillför sakfrågan något istället. Meningsskiljaktigheter kommer alltid att finnas. Dessa är bra för utvecklingen, både det personliga intellektets och den progress som sker av själva sakfrågan. Sluta upp med dessa dumheter. Tänk, argumentera och respektera istället. Att använda halmgubbe-argument säger trots allt mer om dig själv än om din motståndare.

Tommy Snöberg Söderberg


tisdag 20 oktober 2015

Ett tungt avsked!

Det är kanske bäst att ge lite bakgrund så min historia får den tyngd för er som den hade för mig? Fast det är nog omöjligt att förmedla de känslorna till ord tror jag. Det är så rysligt mycket bakgrundsinformation som egentligen behövs. Men jag ska göra mitt bästa för att komprimera den till ett läsbart format.

Som en del av er vet så följer jag ibland med på marknader som knalle. Det är min fru som äger firman men jag räknas till kategorin billig arbetskraft så jag är ofta delaktig. Hur som helst råder det ingen som helst tvekan om att kvaliteten på marknadsansvariga är tämligen ambivalent. Några har full koll på läget medan andra verkar har snurrat till det bortom all räddning innan de ens försökt komma igång med någon sorts struktur. Vissa av dem tycker man om och vissa inte. Det är väl som med alla andra människor, vissa klickar man med och med andra inte.

På en av alla de marknader som vi har besökt ett flertal gånger är det ett äldre par som skött ruljangsen. Jag har svårt för att sätta ålder på dem men i vilket fall som helst är det frågan om en bit över pensionsåldern. Jag kan inte hjälpa utan att tänka på hur länge de ska orka hålla på med detta, för det är onekligen ett stort ansvar och mycket jobb att vara marknadsansvarig. Det är mycket som ska klaffa som man kanske inte tänker på som genomsnittlig marknadsbesökare. Låt mig säga så här… det är mycket som ska funka både före och efter allmänhetens tillträde till marknadsområdet. Det ska fixas toaletter, ström, tillstånd för både det ena och det andra och renhållningen måste göras också.

Det här paret – Mona och Kennert – har varit favoriter. Liksom jag har skrivit ovan är det svårt att sätta fingret på varför. Jag nöjer mig med att konstatera faktum. Jag nöjer mig också med att konstatera att det fanns en viss oro för Kennerts hälsa. Jag visste att han var riktigt sjuk. Mina farhågor besannades vid ankomsten då det stått klart att han gått bort 14 dagar tidigare. Mona var förstås tagen, vem hade inte varit det? Men hon skötte marknaden precis som vanligt.



På mina rundvandringar fick jag syn på ovanstående. Något som verkligen rörde mig. Jag hade ingen möjlighet att lägga något men jag tycker gesten var så fin att jag kommer att gräma mig i många år för att jag inte gjorde det. Men något hände som fick mig än mer rörd än så. När det började närma sig slutet på marknaden kom Mona fram till oss och tackade ”för den här tiden” och kramade oss. Till saken hör att vi inte är knallar som varit på marknaden så rysligt ånga år. Men någon sorts koppling har det ändå hunnit bli. I det ögonblicket kändes det oerhört tungt. Skulle hon nu lämna arbetet med marknaden över till någon annan? Jag kände hennes saknad så oerhört starkt och blev så imponerad över hennes enorma engagemang.

Det var ett tungt avsked och farväl som ägde rum där under nedpackningen. Jag vill ta tillfället i akt och tacka för allt som har varit. Hoppas vi ses igen!


Tack Mona och tack Kennert!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...