Min fulla övertygelse är att det finns mängder med
människor där ute som ständigt jagar lyckan i en eller annan form. Jag säger
en eller annan form för jag tror inte att lyckan ser likadan ut för två
människor. Men kanske finns det nåt universellt ändå? Kanske kan vi alla
vara överens om att det är ett inre lugn, att vara tillfreds med
sig själv som är att jämställa med Nirvana, den yttersta lyckan? Jag är förstås
ute och trampar på hal is här men jag tror faktiskt att om vi alla, med handen
på hjärtat, skulle rannsaka oss själv är det just detta vi allra helst vill
uppnå.
En del kan säkert sätta ekonomiskt överflöd i första
rummet; den där bilen eller den där prylen. Men För mig är måttet på lycka inte
av materiell natur. Det kanske kan tyckas så vid en första anblick men så är
det inte. Jag bryr mig heller inte om att vara andra till lags bara för att få
uppskattning. Det är ändå ingen äkta uppskattning om man måste anstränga sig
för den. Jag tycker om de jag tycker om och de tycker om mig, precis som jag
är, med alla mina fel och brister.
Det är få som står mig riktigt nära. Jag kan räkna dem på
ena handens fingrar. Ni vet vilka ni är! Det behövs inte överflöd av vänner även
om det skulle vara mysigt ibland. Men faktum är att jag hellre är själv än
omger mig med falska vänner. Ni vet sådana som baktalar en vid första chans
eller överger en när man har det som svårast. Falska människor och
dubbelmoralister har jag inget till övers för, ni står längst ner på värdeskalan
bland avskyvärd avskum!
Men är man bara tillfreds med sig själv behöver man inte
denna falska uppskattning. Det inre lugnet infinner sig och man kan bara vara
utan någon prestationsångest. Det är i alla fall lycka för mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar