Priset för fisk?

Frågan är vilken fisk som avses?

Varför säger vi Prosit?

Nyser någon, kan man ge sig tusan på att man hör ett ”prosit” någonstans ifrån. Ofta är det tätt inpå men även avlägset. Visst är det lite märkligt att en sådan kraftfull luftblåsning som en nysning är, renderar i en sådan respons? Efter en snabb sökning på nätet får jag fram en lista på samma uttryck, fast på olika språk. På Wikipedia kan man t.ex. läsa följande:

·                    engelska - God bless you!, Bless you! ([Gud] välsigne Dig!)

·                    franska - à tes souhaits! (må dina önskningar förverkligas!)

·                    tyska - Gesundheit! (Hälsa!)

·                    latinamerikansk spanska - Salud! (Hälsa!)^[5]

·                    rätoromanska - Viva! - (Lev!)

·                    spanska - Jesús! - (Jesus)

·                    turkiska - çok yaşa! (Lev länge!)

·                    ryska- будь здоров![bud' zdorov] (Var frisk)

·                    finska - Terveydeksi!- (Hälsa!)

·                    isländska - Guð hjálpi þér- (Må gud hjälpa dig)

·                    Grekiska - Γιτσες - "Jitses" - (Välsigne dig)

·                    Burmesiska - phe ya (Gud välsigne dig)

·                    Ungerska - Egészségedre (För hälsan, som man även säger när man skålar)

·                    Portugisiska - Santinho (Litet helgon)

·                    Polska - Na zdrowie! (För hälsan!)

Jag har också fått för mig att ”prosit” är motsvarighet till vårt ”skål” när någon höjer en bägare för att klinga glasen med någon i sin omgivning. Beroende på var man letar hittar man att man tydligen gör det i Tyskland och Österrike. Man hittar också den alternativa stavningen ”Prost”.

Wikipedia påstår även att ”prosit” är latin och betyder ”må det gagna” eller ”må det vara till nytta”. Det stämmer ju in på både nysningen, som rensar luftvägarna, och på supen, som förhoppningsvis gör den nytta den är skapad för att göra.

Grillsommar med grillmästarna (och andra grillare).

Igår skrev jag några ord om jämlikhet och könsroller. Det var inte det enda jag gjorde igår, jag grillade nämligen också. Under denna utövning började det hagla vilket jag inte tyckte att det skulle gör i JULI! Men det gjorde det. Jag var fast vid grillen och var tvungen att grilla färdigt, halvrått kött är inte gott… Lyckligtvis befann jag mig under tak där inte regnar in för jävligt, så det funkade.

Ljudnivån var öronbedövande när haglet slog mot plasttaket och för att fördriva tiden hade jag vänligheten att upplysa en kompis om min situation via SMS. Snart fick jag till svar att hon tyckte det var mer anmärkningsvärt att jag grillade än att det haglade i JULI. Hmpf! tänkte jag. Efter diverse SMSande fram och tillbaka kom i alla fall en ironisk krönika över medelsvenssons grillvanor på tal. Något ditåt i alla fall.

Jag vet inte om detta är en sådan krönika men det har i alla fall slagit mig, vid mer än ett tillfälle, hur märkligt det här med grillande egentligen är. Jag menar, traditionellt sett har kvinnor stått i köket och lagat mat. Mannen har arbetat. Lyckligtvis är det där på väg att förändras även om det tar tid men ser man tillbaka i tiden så är det onekligen så. Min farfar hade till exempel aldrig ställt sig i köket om så farmor hade legat sjuk i 40 graders feber. Så fungerade det på den tiden.

Men… hur är det med grillandet? Har det alltid varit maskulint? För finns ingår denna typ av matlagning i den manliga könsrollen? Varför är det så? Är det annorlunda att slänga på en köttbit på grillen än att steka den på stekpannan? Helst ska man förstås ha en öl i handen när man grillar och självklart ha byggt sin grill själv. Man grillar bäst med kol, det vet ju alla, så varför existerar gasolgrillar överhuvudtaget? Är det den öppna elden som får stenåldersmannen i oss att vakna eller är det något annat?

Vidare vill jag påstå att ni kvinnor vill att vi ska grilla. Det är inte svårt att grilla så det kan inte vara att ni nedvärderar er själva. Möjligen är det varmt och obekvämt att vända på köttet. Fast sannolikt är det väl så att ni låter oss hållas, ni är rädda att vår självrespekt ska få sig en törn. Köttet blir inte godare om det är testosterongrillat… bara så ni vet. Det är en mycket märklig företeelse.

Jämlikhet och könsroller

Det verkar vara en envis och aldrig sinande debatt kring jämlikhet och könsroller. Jag är naturligtvis för rättvisa i alla dess former men ibland tycker jag att de här frågorna är aningen snedvridna. Oftast hör man bara röster som talar för kvinnans rättigheter i ett mansdominerat samhälle och det är säkert det stora problemet. Men man kan också konstatera det omvända.

Idag kan kvinnor klä sig med det typiskt manliga plagget slips utan att någon reagerar. Det ingår till och med i uniformer som bärs av både män och kvinnor.

Män skulle inte kunna bära kjol utan att bli uttittade. Inte ens kilt vill jag påstå även om reaktionen möjligen blir något mildare där.

En man kan utan vidare cykla på en damcykel utan att någon reagerar, faktum är att jag nästan aldrig ser något annat nuförtiden. En kvinna på en herrcykel är dock fortfarande tabu.

Män kan numera ha långt hår utan att någon reagerar nämnvärt, kvinnor ska ha långt hår för att passa in i könsrollen. En man med renrakat huvud (ej skinnhead) är det ingen som reagerar på men om det vore en kvinna så nog blickarna söka sig dit.

Åter till klädesplagg. Kvinnor kan utan vidare ha skarpa färger och intressanta kreationer. Det är ovanligt att män utmärker sig på det sättet (om man inte är hallick i en amerikansk film).

Ingen reagerar på en man med ölmage, det är accepterat. Kvinnor med för många kilon är däremot något som många finner löjeväckande.

Förresten så är en man ”hårt hållen” medan en kvinna är ”kuvad”.

Rosa är för flickor och blått för pojkar. Jag förespråkar själv grönt över hela linjen.

Inget av det här kommer att ändras inom överskådlig framtid om vi inte ser till att det ska hända. Det kräver generationer av insikt för att få tillstånd något så drastiskt. Vi är inte lika, behöver heller inte vara lika, men så länge mamma är lik sin mamma och pappa är lik sin pappa lär ingen förändring ske.

Den som ändå vore sin hjärna…

Någonstans började det säkert som ett skämt men efterhand har jag kommit på att det inte alls är en så dum idé. Om man bara vore sin hjärna, det vill säga kapade bort alla kroppsliga bihang, skulle livet bli klart mycket lättare! All fysisk aktivitet hade med ens kunna avstanna, den näring man behöver kunde väl tillförts i inläggningsvätskan (vad man nu har för nåt till det)? Jag tänker mig lite som man syresätter vattnet i ett akvarium. Jag skulle trivas faktiskt. Man kunde ägna dagarna åt intellektuell stimulans snarare än samhällets alla måsten…

Vilka är med mig? Ska vi starta en opinion?