torsdag 5 februari 2015

Jag kunde lika gärna blivit överkörd av tåget


Det är faktiskt inte alls särskilt länge sedan. Varje dag gick, eller går förresten fortfarande, över järnvägsspåren för att komma till och rån jobbet. Under lång tid undrade jag vad som skulle hända om bommarna inte gick ner och det kom ett tåg i full karriär just när jag passerade. Resultatet skulle förstås vara att Tommy inte skulle finnas längre. Han skulle dessutom vara utspridd över en ganska
Lång sträcka. Men faktum är att jag brydde mig inte, tåget fick komma om det ville.

Egentligen hade det inget med lycka att göra. Det kan man annars först tro, att man är olycklig och därigenom inte vill leva längre. Så var det inte. Jag var inte missnöjd med tillvaron, kanske inte direkt lycklig men verkligen inte olycklig på något vis. Det var nog snarare en flegmatisk tillvaro som fyllde mina dagar. Helt så lite känslor som möjligt, det är nog det enklaste man kan säga om saken. Skulle jag inte finnas längre skulle allt vara så mycket enklare.

Efter det inträffade några händelser som faktiskt tvingade mig att känna. Det gick helt enkelt inte att låta bli. Först gick min mamma bort, det var väl inte helt oväntat äve om man aldrig kan förbereda sig fullt ut på en sådan sak. Sex veckor senare gick även min syster bort. Detta tog mig väldigt hårt. För mig kom det som en blixt från klar himmel! Det är fortfarande något som jag bär med mig och tänker på nästan varje dag. Ja, mamma också förstås!

Men framförallt tänker jag på min pappa som är ensam kvar i livet. Hur skulle det gå för honom om jag blev påkörd av tåget? Hur skulle det gå för de andra närstående som faktikst skulle påverkas. Jag tror i och för sig inte att det handlar om så värst många. Kanske undervärderar jag min betydelse men jag har helt enkelt inte så höga tankar om mig själv. Inte på det sättet i alla fall.

Men har en rent egoistisk anledning också. Jag har börjat se mig för. Kommer tåget kommer jag att hoppa undan vilket inte hade hänt i början av den här historien. Jag vill inte påstå att jag har blivit rädd för att dö men jag är i alla fall så pass till freds med tillvaron att jag vill utnyttja mina dagar här på jorden så väl jag kan. Jag har sedan dess bytt jobb till ett jag verkligen trivs med. Mina ekonomiska förutsättningar har förändrats och jag ska gifta mig inom ett halvår. Nu finns allt att leva för! Det är bara synd att det skulle behövas två närstående dödsfall för mig att inse det.


Jag inser förstås att det här inte är något vidare glad och lycklig text men det var något jag var tvungen att få ur mig. Och om inget annat skulle blivit sagt så innebär det i alla fall att jag har varit lyckligt lottat att ha en sån mamma och en sån syster. Saknaden är stor men deras död fick trots allt också positiva konskvenser. De fick mig att vakna och uppskatta det jag har, istället för att sakna det jag inte har. Det låter hårt men det är den krassa verkligheten.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...