Bortom bongotrummans vrål

Ingen visste vad som fanns utanför savannen, ingen hade ens tänkt tanken att ta reda på saken. De som bodde i den lilla anspråkslösa byn var nöjda med livet som det var och hade inga planer på att uppsöka något annat. Varför skulle man det, man hade ju redan allt på bekvämt avstånd. Det var inte det att förändringar var av ondo, det var bara det att man var fullständigt tillfreds med hur det var. Varför skulle man snoka i något man egentligen inte behövde?

Det fanns inget egentligt begrepp för mysterier eller för det okända. Alla var väldigt lika. Ingen visste mer än någon annan. Ingen hade det behovet. Det fanns ingen gnista efter mer kunskap och därmed ingen utveckling. Allt kunde vara precis som det var och ingen skulle någonsin klaga. Att ifrågasätta var att törsta efter något mer.

Det var egentligen ett paradis på så sätt. Ingen hade något ont att säga om någon annan, för fanns det inte ett sug efter något mer, fanns det heller ingen avundsjuka eller svartsjuka. Ingen hade ont av att någon annan hade det bättre och ingen hade det heller sämre än någon annan. Allt som fanns var egentligen harmoni. Harmoni med andra människor, med världen.

Man var lyckligt ovetande om att man hamnade på efterkälken mot den övriga världen. Den plats som fanns långt bortom det man inte kunde föreställa sig. Man kunde inte greppa att det fanns något annat eller någon som iakttog dem. Man kunde inte greppa att någon inte levde i samma ignorans.

Det är klart att man hörde Bongtrummans vrål på avstånd men det var ett ljud i fjärran, det var allt. Det existerade ingen nyfikenhet om vem som slog på den, var den fanns eller syftet med den. Det var ett känslomässigt nollställt samhälle. Det hade alltid varit så och det skulle alltid förbli så. Det var den kulturen man levde efter och den skulle aldrig förändas.

 Ingen skulle någonsin bli trött på ignoransen. Att någon utifrån måste komma och tala om för folket att de inte kunde ha det så här kunde man inte föreställa sig. Folksjälen var bräcklig.

Skulle rent av invasionen komma skulle ingen skulle veta någonting ingen skulle reagera och ingen skulle veta hur man betedde sig under ett nytt styre. Man skulle gå under.

Det fanns en legend om en profetia. Ingen lade någon vikt vid den. Alla hade hört talas om den men eftersom det inte fanns något sug efter kunskap, var det ingen som visste vad den innebar.

Om den betydde att inget samhälle någonsin skulle kunna existera i fred och frihet, skulle man inte vara medveten om det.

Om någon kom på tanken att utrota all nyfikenhet, med den efterkommande frid som nu rådde i den lilla byn kanske det var en plan i ett gigantiskt spel? Kanske skulle en erövrare komma och snart skulle han härska över allt man kunde se, ända bort till horisonten. Det kanske var den stora planen? Ingen visste eller tänkte sådana tankar.

Kanske skulle erövraren komma inifrån, förklädd till någon sorts frälsare. Kom bara en enda individ fram och lade fram argument för något annat än vad folket redan kände till – visade att det fanns ett annat sätt, och gjorde det tillräckligt övertygande. Då skulle folket lyssna och om det inte fanns någon enskild nyfikenhet på någonting skulle det heller inte finnas något motstånd. Folket skulle bli förslavade under denna Messias.

Han skulle komma till under förevändningen att han skulle hjälpa byn till en ny världsordning. Men syftet skulle egentligen vara att ställa till kaos och rasera det som redan fanns i fred och frihet. Den kunde inte tillåtas.

Fred och frihet skulle vara ett hot mot erövraren. Alla kunde förvisso vara stöpta i samma form och utan egen vilja, men det måste vara erövrarens form. Något annat vore ohållbart för ett långvarigt rike.

Så vad som än fanns där utanför, eller innanför, som lurade på dem, var det inget man ägnade en enda tanke på. Vem kan rusta sig mot en motståndare om man inte känner till spelreglerna, eller ens att motståndaren existerar.

Inget sticker ut från ritningen, alla går alltid åt samma håll och inga orättvisor finns. Det är drömmen för de flesta men helt och hållet orimligt. Folket i den lilla byn var intet ont anande om vad som stod i begrepp att hända dem. Deras värld hade alltid sett lika följsam ut. Föga anade de vad som spanade på dem.