Jag – en narcissist?

Höga tankar har jag väl alltid haft om mig själv kanske? Jag vet inte… Men på senare år (läs de senaste tjugo eller så) har jag insett mer och mer att jag inte är som alla andra. Det är på gott och ont förstås men främst är det en egoboost att inse att de flesta faktiskt kommer på skam när det gäller intellekt. Jag inser förstås att jag genom att skriva detta bryter mot varenda oskriven lag som jag med Jante att göra och att påståendet är så aggressivt mot min omvärld att jag säkerligen kommer att skapa mig några fiender. Det har jag ändå några redan och vad spelar ett par till för roll. De som inte kan acceptera att jag är som jag är kan ändå fara och flyga.

För ett bra tag sen skrev jag en hel del om mina upplevelser på olika filmforum, eller fourmliv i allmänhet. I ett av inläggen behandlade jag bland annat narcissism och jag vidhåller fortfarande att jag har stött på skolboksexempel ett par gånger. Jag anser mig inte vara i närheten av dessa självgoda individer oavsett vilken form av förskönande uttalanden jag gör om mig själv. Bara själva faktumet att jag skriver om det här tyder på en medvetenhet som inte torde finnas i skolboksexemplen.

Jag kan också skämta och överdriva saken. Till exempel genom att jämföra andras IQ med deras skostorlek. För mig är det humor. Vidare har jag också vid tillfällen med bestämdhet hävdat att den totala intelligenskvoten har halverats vid min frånvaro. Det gjorde jag på en tidigare arbetsplats. Det var också där jag gjorde mig tämligen impopulär genom att fråga mina kollegor om de inte skämdes när de fick lön.

Men något som jag inte är bra på, alldeles oavsett om det är intellektuellt betingat eller inte, är att korrekturläsa. Det vill sig bara inte. När jag har skrivit en text, och jag vet sällan när jag börjar var det ska sluta, så ska de publiceras ögonaböj. Det är lite roligt det där, att inte veta vart texten är på väg. Möjligtvis ligger tankeverksamheten, den medvetna tanken, en mening framåt i tiden. Det finns inte större planer än så, i synnerhet inte när det gäller text av det här slaget. Det gäller att låta tanken ströva fritt.

Så var började jag? Jag ifrågasatte om jag var en narcissist eller inte. Och var slutade jag? Med att låta tanka flöda fritt och undvika att korrekturläsa. Det där sista måste jag bli bättre på. Verkligen!

Abstinens och skrivklåda!

Jag tänker mycket på min förestående operation. Visst har jag grönsakstankar, grönsaksrädsla för vad som kan hända men det omedelbara handlar mer om hur jag ska klara den första tiden efter ingreppet. Från en sjukhussäng kommer jag inte att kunna skriva någonting och jag har så mycket jag behöver få ur mig.

Som jag tidigare har konstaterat är jag bara riktigt levande när jag får skriva, det är mitt sätt att få ur mig saker och ting. Utan skrivandet kommer jag att fördämma upp saker och ting. Sannolikt kommer jag att få abstinens eller åtminstone inte veta vad jag ska göra. Skrivandet är en så stor del av min vardag att jag inte riktigt vet hur jag kommer att klara ett uppehåll på en eller flera veckor. Jag vet heller inte vilka möjligheter jag kommer att ha när jag väl kommer hem. Kanske måste jag ligga till sängs? Kanske har jag inga möjligheter att tänka klart?

Det är bara att hoppas på det bästa och intala sig att det faktiskt är som de säger – en rutinoperation. Givetvis finns det risker inblandade i sådana också, narkosen är inte helt ofarlig. Men man får se det positivt, jag får ju sova i alla fall! J

Dåliga besked!

Ja, alltså inte för mig eller min hälsa utan för den som skickar något till mig för recension. Om denne någon har väldigt höga tankar om sitt verk och jag i min tur inte uppskattar konsten i det hela. Det kan vara film, musik eller litteratur. Oftast är det film eftersom det är det jag skriver mest om.

Det händer ibland att vederbörande verkligen inte uppskattar det jag har skrivit och kontaktar mig, ibland under obehagliga former. Ofta rör det sig om missförstånd men det finns de som verkligen inte kan ta att jag inte avgudar deras verk. Det stora flertalet är förstås stora nog att inse att det är en åsikt bland många men det hindrar inte de enstaka protesterna från att märkas i bruset. För en tid sedan fick jag till exempel en ursäkt sänd till mig per e-post. Det var en ursäkt för ett annat mejl som personen hade skickat till mig i ren affekt får man förmoda. Vad som stod i det första mejlet vet jag faktiskt inte för det fastnade turligt nog i cyberrymden.

Annars är det vanligaste att jag formulerar om något jag har skrivet. Andemeningen finns kvar och jag ändrar inte betyg eller något sådant, men det kan låta mindre aggressivt eller mer subtilt negativt med bara några extra ord här eller där. Ibland kan det bara behövas ett litet förtydligande av det som redan har skrivits eftersom jag kanske inte har varit tydlig nog eller menat något helt annat än vad som sedan läses av upphovsmannen. Allt som skrivs, eller rättare sagt, allt som uttalas på ett eller annat sätt, står i begrepp att misstolkas. Den som aldrig har blivit missförstånd för någon hen har skrivit eller sagt räcker upp en hand.

Oftast går det alltså att lösa. I och med att man skriver på nätet i digital form är det heller inget som är skrivet i sten. Det är inget som ska tryckas och sedan måste återkallas etc. Det finns egentligen inga hinder för var som kan göras. Dessutom uppskattar jag feedbacken, även om det är från en irriterad upphovsman. Jag ser hellre att det är på det hållet än att ”vanligt” folk skriver att jag ”tycker fel” vilket har hänt fler gånger än jag kan minnas. Dessa mejl är ofta väldigt hotfulla och använder sig inte sällan av personliga påhopp, ibland av sexuell natur. Det känns ofta som det handlat om att mäta penis på ett eller annat sätt och från början blev jag faktiskt kraftigt upprörd. Numera inser jag att dessa individer inte begriper bättre och måste få hållas. Det är inte det att jag medvetet skriver upp eller ner något bara för att få den typen av respons men det finns onekligen en del humor i det, lyteskomik i bristande självinsikt.

Det blir bara pinsammare…

I år hade jag inte tänkt att jag skulle skriva någon krönika om melodifestivalen på Magnifik Musik. Men jag kan helt enkelt inte låta bli att tycka till lite om spektaklet i alla fall. Eftersom jag publicerar här som kommer jag i möjligaste mån att utelämna kommentarer om musikaliteten som lös med sig frånvaro. Faktum är att det här spektaklet bara blir pinsammare och pinsammare. Inte bara är det musikalisk katastrof det mesta av tiden, programledarmanuset är bara för mycket. Är det verkligen någon som tycker att det där är roligt? Är det roligt att göra narr av danskarna? Visst, det är inte på blodigt allvar men det finns väl någon form av hyfs att hålla sig till ändå. Man måste väl trots allt räkna med att någon faktiskt kan ta illa upp.

Jag hoppas verkligen inte startfältet är representativt för resten av delfinalerna (Gode Gud). Jag fattar inte hur mycket skit, med artister som inte kan sjunga, som letar sig in i tävlingen. Jag ryser vid blotta tanken på att det här faktiskt var det bästa av det som blev inskickad som tävlingsbidrag till tävlingen. Är det någon som på fullt allvar skulle bli glad om något av dessa bidrag representerade Sverige? 

Jag bloggar, alltså är jag!

Det är givetvis en parafrasering av René Descartes kända Cogito, Ergo Sum. Men det är faktiskt så. Jag skulle nog inte klara mig utan att skriva numera. Annat var det när jag växte upp och skolåren ska vi bara inte tala om. Då skrevs det inte mer än nödvändigt kan jag lova! Numera har dock saken kommit i ett annat läge och jag kan inte längre koppla av om jag inte har ”fått skriva av mig”. Det behöver inte ens handla om något viktigt, det räcker egentligen att jag låter fingrarna vandra över tangentbordet och sen kommer det en tanke.

Det är inte heller alltid nödvändigt att utveckla den bortom varje tvivel. Tanken äger sin riktighet i och med att den de facto har tänkts. Processen att skriva ner den är egentligen inte till för att förtydliga den för andra utan för att dra saken till sin spets i min egen hjärna. Ofta slås jag av totalt ovidkommande tankar som jag sedan inte kan släppa. Att skriva ned dem hjälper mig att koppla av. Jag är så koncentrerad på det jag gör att jag inte kan hålla på med något annat på samma gång. En mening och kanske en mening framåt är vad tankarna måste fokusera på.

Man skulle därför kunna säga att det är en avslappningsövning. Det är så skönt när man ägnat några minuter åt att tycka eller tänka, älta eller mala något ämne som man för tillfället har snöat in på.

Att jag egentligen inte kan skriva på ett tangentbord, alltså efter konstens alla regler – som man ”ska” skriva, har inget betydelse. Numera har jag skrivit så pass mycket att jag har utvecklat ett eget system för var fingrarna ska sitta, och man får heller inte glömma bort att QWERTY-systemet faktiskt utvecklades för att man inte skulle kunna skriva så fort. Det är något man bör ta med sig den dagen man är missnöjd med sin skrivhastighet. Det gällde ju visserligen en gammaldags skrivmaskin för att inte typerna skulle fastna i varandra men varför kan man inte applicera samma tänk på ett elektroniskt tangentbord. Vi skola icke stressa!

Men för att återgår till den ursprungliga tanken, jag existerar bara fullt ut när jag skriver eller publicerar en text. Det är enda gången jag syns och man kan förstås fundera över om man finns överhuvudtaget förrän någon läser det man har skrivit. Det är som den där gamla frågeställningen med trädet som faller i skogen. Om ingen är det och hör det hända, hörs det då överhuvudtaget?

Så har du tagit dig ända hit så har du konstaterat att det här är ett blogginlägg som först och främst är skrivet för att tillgodose mig själv, för att kunna sortera tankar. Det finns inget specifikt innehåll som kommer att gå till historien och det finns inga direkta värderingar som är värda att fundera över. Allt jag har velat är att rensa huvudet för att klara några timmar till i vaket tillstånd. Men vad vet jag, det finns kanske en stor efterfrågan av svammelinlägg där ute? Var detta till någon nytta för dig?