Jag bloggar, alltså är jag!

Det är givetvis en parafrasering av René Descartes kända Cogito, Ergo Sum. Men det är faktiskt så. Jag skulle nog inte klara mig utan att skriva numera. Annat var det när jag växte upp och skolåren ska vi bara inte tala om. Då skrevs det inte mer än nödvändigt kan jag lova! Numera har dock saken kommit i ett annat läge och jag kan inte längre koppla av om jag inte har ”fått skriva av mig”. Det behöver inte ens handla om något viktigt, det räcker egentligen att jag låter fingrarna vandra över tangentbordet och sen kommer det en tanke.

Det är inte heller alltid nödvändigt att utveckla den bortom varje tvivel. Tanken äger sin riktighet i och med att den de facto har tänkts. Processen att skriva ner den är egentligen inte till för att förtydliga den för andra utan för att dra saken till sin spets i min egen hjärna. Ofta slås jag av totalt ovidkommande tankar som jag sedan inte kan släppa. Att skriva ned dem hjälper mig att koppla av. Jag är så koncentrerad på det jag gör att jag inte kan hålla på med något annat på samma gång. En mening och kanske en mening framåt är vad tankarna måste fokusera på.

Man skulle därför kunna säga att det är en avslappningsövning. Det är så skönt när man ägnat några minuter åt att tycka eller tänka, älta eller mala något ämne som man för tillfället har snöat in på.

Att jag egentligen inte kan skriva på ett tangentbord, alltså efter konstens alla regler – som man ”ska” skriva, har inget betydelse. Numera har jag skrivit så pass mycket att jag har utvecklat ett eget system för var fingrarna ska sitta, och man får heller inte glömma bort att QWERTY-systemet faktiskt utvecklades för att man inte skulle kunna skriva så fort. Det är något man bör ta med sig den dagen man är missnöjd med sin skrivhastighet. Det gällde ju visserligen en gammaldags skrivmaskin för att inte typerna skulle fastna i varandra men varför kan man inte applicera samma tänk på ett elektroniskt tangentbord. Vi skola icke stressa!

Men för att återgår till den ursprungliga tanken, jag existerar bara fullt ut när jag skriver eller publicerar en text. Det är enda gången jag syns och man kan förstås fundera över om man finns överhuvudtaget förrän någon läser det man har skrivit. Det är som den där gamla frågeställningen med trädet som faller i skogen. Om ingen är det och hör det hända, hörs det då överhuvudtaget?

Så har du tagit dig ända hit så har du konstaterat att det här är ett blogginlägg som först och främst är skrivet för att tillgodose mig själv, för att kunna sortera tankar. Det finns inget specifikt innehåll som kommer att gå till historien och det finns inga direkta värderingar som är värda att fundera över. Allt jag har velat är att rensa huvudet för att klara några timmar till i vaket tillstånd. Men vad vet jag, det finns kanske en stor efterfrågan av svammelinlägg där ute? Var detta till någon nytta för dig?