Mitt liv med hjärntumör…

Detta är inte en bild på min men det tycks
vara en snarlik placering.

Det tillhör väl inte vanligheterna att jag för någon form av samhällspolitisk debatt här på bloggen och ingen annanstans heller för den delen. Men jag känner att jag måste få ut det här! Jag orkar inte längre hymla och jag orkar inte längre hålla något hemligt, något som egentligen aldrig varit hemligt. Det är inget jag har försökt dölja, det har bara inte blivit att jag har konfronterat det.

Min operation är nu nära förestående och faktum är att det börjar kännas. Troligen har förnekelsestadiet hållit i sig ända sedan jag först fick vetskapen för snart ett år sen. För att göra en lång historia kort åkte jag till lasarettet efter ett epileptiskt anfall, eller epilepsiliknande anfall i alla fall. Av detta fick jag fysiska skador som jag behandlades för. Inget som inte gick att fixa och jag nästa helt återställd i mina lemmar idag.

Hur som helst så upptäcktes i samband med detta att jag hade något i huvudet som inte ska vara där och att det var denna bastard som låg bakom mitt anfall. I kombination med läkemedel men i alla fall. Snabbt konstaterades att den skulle bort och att den satt på ett sådant ställe att det var möjligt. Tur i oturen får man väl säga!

Detta kommer att innebära att jag sannolikt blir sjukskriven under några veckor och det är väl ganska naturligt. Men här kommer blogginläggets egentliga poäng. En sjukskrivning betyder också att jag kommer att få betydligt mindre pengar att röra mig med. Har man kostnader som är anpassade efter inkomsten blir detta ganska snabbt ett problem. Nästan all inkomst till hushållet kommer från mig och det är ganska knapert som det är.

Vad innebär då detta? Jo… för att överhuvudtaget ha RÅD för operationen måste jag så här veckorna före försöka jobba så mycket övertid jag bara kan för att inte gå under de veckor efter operationen då jag inte är arbetsförmögen. Alternativet är förstås att plocka ut pengar från en redan inarbetad kompbank. Det var inte ritkigt så jag hade tänkt mig att använde de timmarna/pengarna…

Jag vet att man kan läsa var och varannan dag om den här typen av hemskheter men det är, så väl som allt annat, värre när det drabbar en själv. Jag må vara egocentrisk men jag är 44 år och har betalat skatt i åtminstone 25 år, någon krona borde det väl ändå finnas att skjuta till när det gäller den här typen av sjukdomen/behandlingar? Jag har inte råd att vara sjuk och ändå måste jag…