onsdag 19 mars 2014

Mitt Liv UTAN Hjärntumör! Del 5


Man skulle kanske kunna tro att det värsta var över nu, att jag skulle vara piggare och att värken sakta gick tillbaka. Det gjorde den förstås, men med ordentlig emfas på sakta. Nätterna i Växjö var några av de värsta jag har upplevt! Jag var fortfarande helt slut och fick faktiskt tacka nej till besök de närmaste dagarna. Besök kunde jag ta emot men jag fick hushålla med dem. Efter någon timme var jag helt slut.

Sömn blev det mycket av när jag låg på avdelningen i Växjö. I alla fall på dagarna. Jag har alltid varit sådan att jag kan vända mig på sidan och… somna. Sedan vaknar jag till och lägger mig på rygg ett tag – och somnar! Så där kan det hålla på. Visserligen är sjukhussängarna inte allt för bekväma och efter ett tag värker hela kroppen av ställningarna man tvingas ligga i. Den här gången vet jag inte riktigt vad som hände. Efter att ha tillbringat alla de där dagarna mer eller mindre i säng hade mina muskler på baksidan av låren fått sig en törn. Jag tänkte först kalla det för att det hade förtvinat men det är en grov överdrift. Det gick i alla fall så lång att jag inte kunde ta mig upp ur sängen utan att få kramp. Lite opraktiskt när man behöver snabbt på toaletten.

Dessutom verkar alla sjukhussängar vara så korta. Jag inser att man glider ner i dem om man höjer upp överkroppen/nacken i dem men vad ska man göra. Det blir ju ändå mer obekvämt annars. Hade jag inte tiggt till mig en extra kudde vet jag inte hur det hade gått.

Att kunna sova hela dagarna är kanske ett bra sätt att ta sig an sjukhustristessen, för det är en tristess. Det ända som händer är att man får medicin, någon tar temp och blodtryck. Vid något enstaka tillfälle kanske man lämnar blodprov. I övrigt händer det inget. Förutom maten då förstås. Jag vet inte om jag skrev det tidigare men under mina samtal om den usla kvaliteten på maten i Lund fick jag reda på att Växjö tydligen har fått pris eller någon utmärkelse för sin sjukhusmat. Det spelar kanske mindre roll när det enda man får i sig är en sked gröt eller en halv köttbit? Jo, det spelar en jävla roll kan jag tala om!

Men åter till sömnen. Att sova hela dagarna brukar vanligtvis inte betyda något – när jag är hemma, men här. Gud vilken pina det var på nätterna. Det var helt omöjligt för mig att sova. Självklart var det värken som gjorde det. Det går heller inte bara att kasta i sig hur mycket värktabletter man vill. Det kanske man hade varit frestad att göra hemma men här finns det andra som tar hand om medicineringen. Det ska allt gå vissa timmar emellan och har man otur, att läkemedlet inte tar. Är det inte bara att byta medicin utan vidare. Jag provade några stycken både på dagarna och nätterna. Ketogan, som jag tidigare har positiva erfarenheter av funkade inte alls. Morfin var inte särskilt effektivt, i synnerhet inte eftersom de nu hade plockat bort min venkateter. Jag testade i tablettform men det gav inget. Efter ett par dagar kom jag fram till att vanliga, eller inte så vanliga, Alvedon faktiskt gjorde det bästa jobbet.

Fast jag var inte nöjd! Det var helt omöjligt att sova på nätterna. Jag svär på att om jag hade haft möjlighet att skriva så hade jag två eller tre romaner färdiga. Och det skulle inte ha varit lyckliga berättelser i dem kan jag lova. Särskilt en natt, den värsta natten av dem alla. Den natten jag bad om sömntabletter. Insomningstabletter heter det förstås. Det skulle ta en halvtimme sa de. I helvete heller! Var det sömn som var det den värsta mardrömsnatt i mitt liv. Jag önskar jag kunde komma ihåg de skräckberättelser jag diktade ihop den natten. En när jag låg på rygg och en annan på sidan. Det minns jag tydligt, och så alternerade jag dem med varandra. Sov gjorde jag fan inte!

Till slut kom jag fram till att den medicin jag ville ha var Citodon. Det är i stort sett samma innehåll som i Alvedon men det är något mera i också. Nackdelen med dem är att jag blir så hård i magen av dem. Det låter kanske gnälligt men försök själv ta i med huvudvärken från helvetet med stenhård avföring så får du se. Det är inte roligt!

På tal om mediciner och för att återanknyta till logistiken mellan Lund och Växjö som jag var inne på i Del 4. Jag hade ju mina egna mediciner med ner till Skåne. Det skulle man ha enligt pappren. Dessa lämnade jag ifrån mig där nere för att jag inte kunde ta hand om det själv i och med operationen och så. Det var någon jag inte fick ta innan och sånt. När det var dags för mig att åka hem i ambulans förutsatte jag ju att dessa skickades med. Jag själv var ganska borta men jag trodde att det där sköttes per automatik. Det skulle jag inte ha trott. Inga mediciner hade kommit med till Växjö. Det gjorde väl inte så mycket så länge jag var kvar på sjukhuset men när jag stod i begrepp att åka hem behövde jag ju verkligen dem. Självklart hade jag tagit med mig originalförpackningar och jag hade inte så mycket i reserv hemma.

Nej, nej. Inget skickades med från Lund. Personalen i Växjö lovade ta tag i problemet. Man lokaliserade mycket riktigt preparaten i Lund, det stod ju mitt namn på. Att få dem i min ägo var inte lika enkelt. Så här retrospektivt känns det lite komiskt men en så kallad lättambulans skulle ta dem med sig från Lund till Växjö. Inget anlände. Fler telefonsamtal till Skåne som nu bedyrade att de hade skickat med dem. Samma dag som jag skulle hem var det lite panik med den saken. Men… lösningen kom. Tydligen hade ambulansen eller lättambulansen inte varit i Växjö. Den var istället stationerad i Ljungby. Mediciner låg kvar i ambulansen som nu var i Karlshamn, men på väg till Växjö. När den skulle anlända visste ingen. Strax innan jag skulle bli utskriven kom dock en sköterska med glad min och gav dem till mig. Vi skojade bort det för det var ju verkligen inte Växjöpersonalens fel. Om dem har jag inget ont att säga!

Utom möjligen för den sista lilla fadäs som inträffade under min sista dag. Jag har inge exakta klockslag men någon gång på förmiddagen blev jag tillfrågad om jag kunde tillbringa min sista tid på sjukhuset i dagrummet eftersom de behövde sängen till någon annan. Jag var ju ändå så pass bra att jag skulle hem så det var inga problem för mig. Jag packade ihop mina saker och traskade ut i dagrummet. När jag till slut blev utskriven, för det var ingen snabbt process, några timmar senare var min säng fortfarande orörd. Jag fick till och med en fråga om det var ok att ta min säng en gång till. Det hör också till saken att det var fler än jag som hade blivit ”utkörda” ur sina rum på grund av behovet att få in nya patienter.


Det var nog allt jag hade att säga om min(a) sjukhusvistelse(r) tror jag. Förresten som blev jag aldrig blå utan bara gul som syns på bilden.


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...