söndag 2 mars 2014

Mitt liv UTAN hjärntumör! – Del 1



Det har nu gått några dagar sedan jag kom hem och jag har börjat sortera mina intryck av sjukhusvistelsen. Några reflektioner har det förstås blivit. Först visste jag inte riktigt vad jag skulle göra med dem, om jag verkligen skulle lägga tid på att analysera det som varit, om jag skulle passa på att kommentera vad som hänt och hur sjukvården behandlar patienter i det här landet. Min egen historia alltså. Jag påstår inte att det jag har att berätta är representativt för svensk sjukvård eller ens för de sjukhus jag har besökt i och med mitt ärende. Det är verkligen inte min intention att gå till personangrepp på något sätt, jag har därför valt att försöka att skriva om hela saken ur ett administrativt perspektiv. Vårdpersonalen gör ett fantastiskt jobb utifrån de förhållningsregler de har att arbeta med!

Låt mig börja från början… I det här landstinget finns det fantastiska möjligheter till transport. I mitt fall skulle jag till neurokirurgen i Lund, vilket innebär att jag blev hämtad med taxi vid min bostad. Denna åkte de två eller tre milen till den stora bussen som skulle ta mig till sjukhuset i Lund. Allt detta är gratis! Det vill säga att det sker på skattebetalarnas bekostnad. Och eftersom jag har betalat skatt i så där tjugofem år är det jag själv som har betalat för resan. En mycket god investering av mina skattepengar kan jag tillägga!

Aldrig tidigare har jag varit med om en sådan minutiös genomgång av säkerheten ombord. De som har flugit vet hur noga kabinpersonalen beskriver nödutgångar och syrgas. Det var den typen av genomgång här. Oavsett vilket håll bussen skulle hamna på, om den skulle volta och hamna på sidan, skulle jag hitta en nödutgång det kan jag lova. Vid tillfället var det kanske ingen information jag suktade efter men så här i efter hand måste jag ge en eloge för visat intresse. Det gav ett mycket seriöst intryck. Likaså gjorde tidtabellen det. Att åka buss är inte roligt och en tre timmars färd kan vara nog så dryg. Men ett lagom avvägt uppehåll längs vägen för att sträcka på benen gjorde susen.

Väl framme var det dags att leta upp avdelning 24. Det var den information jag hade på min kallelse. Det var i stort sett inga problem att hitta. Lunds sjukhus må vara stort och det finns säkerligen flera byggnader men där jag var fanns det inga som helst tvivel om vart jag skulle gå. Alldeles utmärkt uppmärkning av hisschakt och pilar hit och dit. Alltså tog jag hissen upp till avdelning 24. Låst dörr. Vad göra?

På något sätt lyckades jag ta mig in. Jag tror jag liftade med personal av någon sort. Genast var det någon som spände ögonen i mig och undrade vad jag gjorde där. Jag visade upp min kallelse och fick veta att det minsann inte var där jag skulle vara utan en våning ovanför, avdelning 27. Det är väl egentligen mitt första klagomål med hela äventyret. Att hänvisa patienterna till rätt avdelning vore väl inte så svårt?

Klockan var väl vid det här laget lite över elva tror jag. Snabbt hittade jag ett väntrum som någon hade märkt upp med arga bokstäver. Det var här man skulle vänta om man skulle bli inskriven. Jaja, placerade väl min lekamen där då, fullt övertygad om att jag skulle tillbringa ett antal timmar med att vänta med tanke på att det var fyra fem andra som redan satt där. Sjukvården består av en massa väntetid om Ni nu inte visste det. Det är väl i princip bara tryck över bröstet och andningssvårigheter som inte behöver vänta och då talar vi om akutsjukvård. Det här var ju en inskrivningsavdelning. Jag väntade mig några dryga timmar här.

Döm om min förvåning när jag redan efter ett par minuter hörde mitt namn. Det var förstås inte så att jag fick komma in, men någon hämtade i alla fall den förifyllda lista jag hade med mig. Min sjukdomshistorik och uppgifterna om att jag ville ha telefon vid sängen och så vidare bytte händer. Jag föll tillbaka i min slummer. Skulle jag få träffa någon för lunch?

Ja faktiskt! Det dröjde inte så länge innan jag fick följa med in på ett inskrivningsrum och tas om hand av två förvirrade sjuksköterskor. Nej förresten, nu ljuger och överdriver jag. Det var nog en sjuksköterska (som hade alldeles för mycket att göra) och en elev till denne. Jag blev ombedd att klä av mig på överkroppen för ett EKG, sedan kontrauppmanad att behålla kläderna på, sedan åter uppmanad att ta av dem. Anledningen var att det inte fanns något önskemål om att ta något EKG på mig enligt deras papper. Men… de skulle ta ett i alla fall – på eget bevåg!

Mig spelade det ingen roll. Och om jag ändå skulle sövas kunde det väl inte skada med så mycket förberedande uppgifter som möjligt tänkte jag. Det krånglade inte heller. Det gjorde inte blodtryck eller blodprov heller. Det verkade som att de fick vad de ville ha och mina värden verkade vara ok också. Det var ju skönt. Min blodgrupp är tydligen O Negativ om ni vill veta. Det ville jag för jag visste faktiskt inte vilken jag hade.

Nu, däremot, blev det problem! Jag skulle ha en venkateter… en så som brukar sättas i armveck eller händer för att kunna koppla dropp eller medicin i. Jag fick frågan om eleven fick lov att prova att sätta denna. För min del är det inga problem med nålar och stick, inte i normalfallet i alla fall, det är klart att det inte var några problem. Jag förklarade dock att jag har ärvt en viss problematik när det gäller detta. Mina blodådror ligger tydligen djupt, och så rullar de också. Men kör på, den ska ju ändå dit liksom. Två stick i armvecket utan resultat, både lärare och elev gick bet.

Avbrott! Det var tydligen lunch. Mitt fall skulle återupptas efter intagande av fast föda. Och det finns en anledning till att jag är förringande av denna substans som skulle tuggas och sväljas. Det är inte så att jag vanligtvis klagar över mat, inte över sjukhusmat och inte över skolmaten heller när det begav sig. Inte vad jag kan minnas i alla fall. Det är klart att en del var sämre än annat i skollan och så men inget generellt mönster. Men… det här kallade de för fisk, den var någon rödaktig sås på den (tomat?) och det var det vidrigaste jag minns att jag har tvingat i mig. Det var i det närmaste oätbart och jag mådde inte riktigt bra efter den heller. Det var rent ut sagt äckligt! Det visade sig vara genomgående för Lunds Universitetssjukhus men mer om det senare.

Tillbaka till väntrummet. Nu var jag nästan färdig, trodde jag. Det blev en ganska lång stund att vänta och jag hann faktiskt med att läsa några sidor i min bok. Jag hade för ändamålet tagit med mig ett helt bibliotek för att inte bli utan om tristessen skulle bli för stor. Men venkatetern väntade. Nu skulle jag träffa experterna! I rullstol kördes jag till en annan avdelning. Här hade de minsann erfarenhet av att sätta nålar och det skulle gå på ett kick. Först försökte expert nummer 1 igen i samma armveck som tidigare. Inget resultat. Hmmm… Det här var en utmaning verkade resonemanget vara. Nästa försök gjordes i vänster hand men utan tillfredställande resultat. Då var det dags för supersuperexperten! Nu skulle den sättas i höger hand. Där hade man hittat en lämplig ven. Där skulle det fungera! Och faktiskt, den sattes av denna andra expert. Så efter fem stick och fyra personers inblandning var den på plats! Jag fick helt klart valuta för mina skattepengar!

I rullstol tillbaka till inskrivningen.




Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...