söndag 16 mars 2014

Mitt liv UTAN hjärntumör! – Del 4


Jag vet egentligen inte hur många dagar och nätter jag låg kvar på avdelning 24 i Lund. Det är klart att jag kan räkna efter rationellt men jag kan inte känna hur länge det var om ni förstår vad jag menar. Under denna tid kan jag säga att all matlust var som bortblåst, tilläggas kan att maten var fullkomligt vedervärdig. Det kan i och för sig vara sviterna av operationen som talade men jag har även hört detta från annat håll. Dessutom var ju maten innan operation riktigt äcklig också. Det kan inte ha varit mer än högst ett par tuggor som passerade min strupe vid varje måltid. Jag var istället i full gång med att skrika efter smärtstillande. Vilket namn medikamenterna hade struntade jag fullständigt i, men jag vet att jag fick både morfin och paracetamol, både som tabletter och intravenöst. Jag vet inte vad som hjälpte bäst, faktiskt inte. Jag har ingen aning, bara jag fick sova så var jag nöjd!

Under de stunder när jag faktiskt var vaken och kommunicerade med personalen fick jag veta att jag kanske skulle komma hem till Växjö idag eller i morgon, kanske… Det känns inte riktigt som att logistiken mellan sjukhusen fungerar så bra som man skulle vilja. Mera om det senare vill jag lova. Min tid gick åt till att sova, ringa hem och få kateterpåsen bytt. Och så idogt tjatade om att slippa den där hemska tingesten förstås men personalen ville inte ge med sig. Ju längre tiden gick, desto mer smärtlindring fick jag i alla möjliga formar och nu var det plötsligt bara minuter, eller timmar kvar tills jag skulle få åka ambulans hem till Växjö.

För min inre syn såg jag mig själv ligga i en fullutrustad ambulans med en sjukvårdare bredvid mig som kunde hålla koll på min smärta. Riktigt så blev det inte i verkligheten. Istället blev jag körd i rullstol till ambulansen. Att gå hade varit uteslutet förstås. Hissarna var lika illa för min åksjuka som tidigare men jag tror att jag fick något medicinskt preparat mot det denna gång. Jag skulle ju faktiskt åka mer än bara hiss, jag skulle åka bil också och det liggande.

Jag trodde knappt mina ögon när jag klev in i ambulansen. Det fanns en brits att ligga på och naturligtvis var den ordnad så att man fick åka baklänges. Jippie! Jag som knappt kan åka bil överhuvudtaget och som till och men kan bli åksjuk när jag kär själv. Visserligen fanns det sätten att sitta i också men att det skulle vara ännu värre räknade jag snabbt ut. Att säga att resan gick som en dans är en grov överdrift men jag kom fram och jag kräktes inte längs vägen. Antagligen slumrade jag till då och då men det kändes verkligen inte som det när vi skumpade fram. Jag trodde att ambulanser hade extra mjuk stötdämpning eller nåt. Att ligga och åka i stadstrafik var en riktig plåga kan jag säga. Att komma ut ur Lund och in i Växjö var det svåraste bitarna. På raksträckorna var det bara att koncentrera sig på huvudvärken så den inte skulle ta överhanden. Det var ju pågående OS så, hör och häpna, jag koncentrerade mig på radiosändningen för att inte krevera helt och hållet. Resan tog väl två timmar ungefär men jag lovar att den kändes som tjugo! Varför kunde jag inte få ligga kvar i Lund?

Den önskan tog jag förstås snabbt tillbaka när jag väl befann mig på Växjö Sjukhus. Visserligen hade jag inte ett eget rum men det kvittade, jag var närmare hemma och det var enklare för nära och kära att komma på besök. Jag fick telefon vid sängen trots att mobil var tillåtet. Jag är väl gammeldags antar jag men jag får inte riktigt in det där med mobiler på sjukhus, och i synnerhet inte med ringsignalen på. Några SMS slängde jag iväg till samma sändningslista jag hade skickat till tidigare. Bara för att tala om att jag var hemma, eller i rätt landskap i alla fall.

Jag antar att det inte tog lång tid innan jag slocknade igen. Jag vet att jag hann ringa hem och berätta var jag fanns men sen har jag vaga minnen i ett par eller några timmar. Besök fick jag i alla fall. Vi hade talat om det där innan, att det vore en omöjlighet att besöka mig titt som tätt i Lund och bestämt att lördagen skulle vara lämplig. Det hade ju ändå varit en bra bit att åka för att besöka en eller ett par timmar för att sedan åka hem igen. Dessutom är ju inte bensinen gratis. Nu löstes allt detta per automatik kan man säga och jag måste nog erkänna att det var en sten som föll från hjärtat. Innan alltsammans startade var jag nog modig och tyckte att det inte var nödvändig med besök med tanke på den ekonomiska frågan men Herre min skapare vad gott det var att få besök!

Jag är ingen social person och behöver inte så mycket folk omkring mig för att fungera. Jag kan tänka mig vilket helvete det måste vara för en människa som är beroende av andra när det var en sådan pärs för mig. Bara att få ett SMS var lycka, även om det var lättsam smädelse mot bilderna jag skickade; att jag hade snygg frisyr och liknande.

Hur som helst som kom mina besökare så småningom! Det går nog inte att beskriva hur skönt det var att se nära och kära istället för sjukhuspersonal. Jag har ingen aning om vad vi talade om, men jag antar att det dryftades hur det kändes och hur allt hade varit i Lund. Jag klagade alltjämt på katetern och en sköterska var snabbt där och undrade om de skulle ta bort den. Jag var ju ganska slut men menade att den kunde sitta i ett tag till, åtminstone tills mina besökare hade gått. Nu ville jag bara njuta av dem och inget annat.

Jag passade också på att beklaga mig för den mat som hade serverats i Lund samtidigt som det var dags för middag. Det innebär att klockan måste ha varit någonstans runt 17.00. Det var någon sorts omelett med räkstuvning och det var så gott!! Vilken konstrast till maten i Lund! Ändå fick jag inte i mig mer än halva men det var det värt. Jag var fortfarande ganska slut efter allt så när mina besökare hade gått och katetern tagits bort somnade jag nog ganska snabbt. Jag har rätt svårt för att komma ihåg detaljerna men jag tror att jag var uppe sju gånger och pinkade den natten. Det kanske hade varit skönt med katetern kvar i alla fall… nej, jag skojar. Det var fantastiskt att få ta hand om sina behov själv. Tänk vad man tar för givet egentligen och hur det känns när dessa självklarheter rycks ifrån en. Att få uträtta sina behov själv kanske inte är lika fundamentalt som att andas men nära på skulle jag vilja säga.


Fortsättning följer.


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...