Mitt varumärke, mitt språkbruk!

När man talar om kändisar brukar man säga att hela deras uppenbarelse, deras utseende och personlighet är deras varumärke. Tänk till exempel vad Paris Hilton tjänar bara på at dyka upp på en kändisfest! Det gäller att vårda sitt varumärke så det blir lukrativt! Andra personer, sångare och sångerskor har förstås också varumärken i sin röst eller sin musikalitet, man förväntar sig att de ska framföra musik på et visst sätt, sjunga som de brukar etc. Skådespelare är lite samma sak också, de ska agera enligt tidigare fastställda mönster helt enkelt.

Att hålla isär sitt varumärke från sitt privatliv är kanske inte helt enkelt för dessa offentliga personer och faktiskt inte heller för mig ska det visa sig. Det är nämligen så att det sätt som jag har skrivit recensioner och andra texter på under de senaste åren blivit en så stor del av min identitet att jag inte klarar av att uttrycka mig på något annat sätt längre, åtminstone inte i skrift! Detta ställer till vissa problem när kommunikation av mindre akademisk natur framläggs. Jag har blivit ”anklagad” för att ha en onödigt byråkratiskt språkbruk och det har även hänt att folk har velat ha mig till att vara politiker till vardags. Det är förstås inte sant, jag är ingen politiker, men jag tycker däremot om att svänga mig med ”fina” ord och jag tycker om att uttrycka mig så exakt som jag kan.

Detta innebär ofta långa meningar, men flera bisatser i varandra, men eftersom jag inte är direkt insatt i grammatikens förlovade värld egentligen så vet jag inte riktigt vad jag gör. Det som sker, sker på känsla och sunt förnuft helt enkelt. Hur som helst har det blivit lite synonymt med mig att uttrycka mig på ett visst sätt. Man vet att om man skickar recensionsmaterial, det kan vara både film, musik och litteratur, till mig som kommer det att behandlas seriöst. Det värsta jag vet är när folk dissar (är inte det ett extremt korkat ord?) saker och ting bara för att det inte faller inom en viss sfär, det är inte ”fint” nog. Samma sak åt andra hållet förstås, folk som dissar för att det inte är ”fult” nog.

Och det verkar faktiskt vara ett uppskattat grepp, att förhålla sig seriös till det man håller på med. Det finns tillräckligt många som flamsar och håller på ändå utan att jag behöver göra det. Jag tar det hela seriöst och har ofta fått höra att jag befinner mig någonstans mellan hobbykritikern och de riktiga proffsen. Jag är bra på att uttrycka mig i skrift, även om det talar emot Jantelagen att hävda det! Däremot är jag värdelös på att korrekturläsa, vilket jag har varit inne på i tidigare inlägg. Men faktum kvarstår, mitt språkbruk är mitt varumärke!

Det här med sociala medier…

Lite skämtsamt brukade jag hävda att om man inte fanns på Facebook så fanns man inte. Detta var flera år sedan och mest i samband med att jag själv upptäckte detta sociala media. Det tog mig lång tid att klura ut själva poängen med det hela och från början var det mest rörigt. Spelen var förstås en del och en tid ägnade jag mig åt att spela Farmville… Därefter följde en tid när jag trodde att man kunde knyta bekantskaper och upptäcka likasinnade att diskutera och konversera med. Detta är dock inget som fungerar i längden. Facebook är en rolig grej och det kommer inga allvarliga relationer ur det alls. Man kan visst dela intressen etc. men det är väldigt få som är intresserade av ett ömsesidigt utbyte av information. Som jag ser det antingen lyssnar eller pratar man. Det är precis så som samhället i stort, några vill väldigt gärna sprida sitt ord och andra är helt och hållet nöjda med att lyssna.

Det skickas vännerförfrågningar hit och dit och även om en del är väldigt restriktiva med vilka de godkänner dylika vänförfrågningar tenderar man att utöka sitt kontaktnät mer och mer men fler och fler totalt okända personer. Sådana som jag godkänner det mesta medan vissa bara vill ha folk man känner sedan tidigare. Personligen finner jag inte mycket mening i det eftersom jag anser att man lika gärna kan slå en signal eller skriva ett brev om man redan känner personen i fråga och egentligen bara vill ha koll på om man kan bjuda över vederbörande på kaffe nästkommande helg. Det blir ett slags offentlig kommunikationssätt av det. Själva poängen, enligt mitt sätt att se det är att knyta kontakt med folk man inte visste fanns och sedan hoppas att de ”håller måttet”.

Det är köpa grisen i säcken och ibland får man en helt annan gris än vad man trodde. Man kan översvämmas av åsikter man inte är intresserad av eller mötas av en svalvåg av inlägg som handlar om helt andra saker än vad man hade räknat med. Lyckligtvis finns det sätt att bli av med dessa på. Det är inget märkvärdigt, men signalerar bara att man inte längre vill få alla deras meddelanden i flödet och trycker på en liten knapp. Det är inget personligt mot vederbörande då det är inläggen man inte trivs med och inte personen bakom dem.

Numera finns det ju även en mängd andra sociala medier att visa upp sig på. Jag som driver ett antal olika bloggar tycker det är ett bra sätt att sprida mitt budskap på. Jag följer andra som är intresserade av samma saker som jag på Facebook, likaså på Google Plus som förvisso fungerar lite annorlunda. Här är det nämligen inget gemensamt beslut att bli vänner, man bestämmer helt enkelt vem eller vilka man vill följa sedan är det upp till var och en att bestämma vilka de vill dela sin information med. Det tog mig ett tag innan jag klurade ut detta och jag är inte helt säker på att jag är framme än heller.

Men det svåraste att klura ut för mig har varit Twitter, platsen där man skriver inlägg på högst 140 tecken (eller nåt sånt). Man kan tala om vad man gör för tillfället, vilket kan vara rätt underhållande att läsa om man följer en kändis. Annars känns det faktiskt rätt meningslöst att läsa vad Pelle Svensson åt till lunch… Liksom på Google Plus är det upp till var och en att välja vilka man vill följa och sedan upp till varje Twittrare att välja hur man vill att ens inlägg ska visas, för vem etc. Det är väl inte lika enkelt att styra över det som på Google Plus men principen är den samma.

Men jag använder inte Twitter för att beskriva vad jag åt till lunch. Jag ser ingen mening med att basunera ut privata grejor på det sättet. Jag menar, vem är intresserad av det ändå? Nej, jag försöker även här att sprida ordet. Naturligtvis vill jag ha så många som möjligt som följer mig så att så många som möjligt kan läsa det jag skriver. Det är väl samma sak med allting från Twitter till bloggarna. Läser ingen det man skriver är det väl tämligen meningslöst att skriva? Om man nu inte skriver av rent självterapeutiska anledningar förstås. Dock är jag inte intresserad av att någon följer mig av ren artighet, lägger till mig för att jag lägger till dem. Det funkar inte riktigt så i min värld. Blir mina inlägg mera intressanta för att jag följer dem? Ingen måste således följa mig tillbaka på Twitter (eller någon annanstans) och är det någon jag inte trivs med att följa av olika anledningar kommer jag inte att behålla den personen för att vara snäll. Jag vill att mina följare ska följa mig på grund av det jag skriver inte för att jag råkar följa dem och behandlar andra på samma sätt. Så plockar jag bort någon från mina listor är det ingen personligt, det betyder bara att jag inte har lust att lägga min tid på de inläggen som denne genererar.

Jag har inte råkoll på vilka som följer mig och skulle aldrig drömma om att ”hämnas” för att någon plockade bort mig från sina listor. Var det någon jag ansåg var en nära vän skulle jag kanske undra över anledningen om jag nu överhuvudtaget upptäckte saken, annars är det fritt fram. Att sitta och jämföra sina listor varje dag och kontrollera om någon har plockat bort en känns oerhört destruktivt och torde mest ligga för dem som har ett starkt behov av att bli uppskattade. Behöver man ständigt höra av andra hur duktig eller uppskattade man är kan man få ett bryskt uppvaknande den dagen man inser att man faktiskt inte är Narcissus och att man inte är universums centrum. Ja, det var väl dit jag ville komma tror jag… XD

Dessa giganters kamp...

Bilden ovan figurerar just nu på facebook. Jag kunde inte kommentera själva bilden i sig och tar därför tillfället i akt att göra det på detta sätt istället. 

Det här är ju enbart löjligt! Alla vet ju redan att Whitney förtjänar förstasidestoff och inte Quarthon. Det spelar ingen roll hur innovativ och/eller produktiv han har varit, hur mycket han har inspirerat andra etc. så länge han representerar en så pass smal genre som han faktiskt gör. Men vi kan visst dissekera:

1. Hur många av albumen var bra? Är inte det mer intressant än antalet?

2. För att man inte har skrivit låtarna man framför så är man ingen bra artist? Musikalitet i framförande, tonsäkerhet, karaktär i rösten etc. betyder förstås inget.

3. Måste man vara multiinstrumentalist för kunna räkna sig som internationell megastjärna inom sitt gebit?

4. Kevin Costner suger? och?

5.Är det mer synd om någon som kämpat med sina egna drogrpoblem offentligt eller i det privata?

6. Är man verkligen så naiv att man inte inser att även Whitney faktiskt har inspirerat andra? Vem vet hur många? Hur har man förresten räknat fram de tusenden som Quarthon har influerat (vilket säkerligen är en hel del)?

7. När stjärnor där blir det rubriker! Vem av de här två var en stjärna?

Observera att detta inte är en pekpinne menad åt någon utan mina högst personliga funderingar kring detta, i mina ögon, naiva och avundsjuka, spridande av bitterhet.

Slösa inte energi i onödan!

Jag tror att jag har skrivit nån rad om detta tidigare någonstans, kanske till och med här på bloggen. Jag minns inte men å andra sidan har jag aldrig påstått att jag har något minne att tala om heller... Hur som helst har jag efter åratal av frustration kommit fram till att det räcker med att man själv vet att man har rätt, man behöver inte övertyga sin "döva" debattmotståndare om det. Det kräver för mycket energi som man hellre kan lägga på något helt annat. Han/hon kommer ändå aldrig att kunna anamma något annat synsätt än sitt eget inskränkta. Det är få förunnat att se saker och ting i ett lite vidare perspektiv, lyssna på andra människors argument och först sedan skapa sig en uppfattning om vad som är rätt och fel.

Varför Blogga?

För inte länge sedan fick jag en kommentar på en av mina andra bloggar - Mitt Liv Som Forumdebattör, om varför jag bloggade. Om det var för att jag var ute efter uppmärksamhet eller vad? Det är faktiskt en ganska bra fråga även om den samtidigt är väldigt självklar. Det finns ju förstås professionella bloggare som gör det för att tjäna pengar, men de flesta av oss kan ingalunda livnära oss på saken. Självklart är det ett sätt att nå ut till omvärlden med sina tankar och idéer, men också ett sätt att bearbeta sina tankar. Men framförallt är det jäkligt roligt att skriva och utvecklas språkligt. Man hittar uttyckssätt man inte trodde man hade inom sig och det är en fantastisk känsla.