Det är inte så att jag kan anpassa mig till varje
situation. Det är jag nog generellt ganska dålig på. Saker och ting måste ske
på ”mitt” sätt. Annars fungerar det inte. Dock har jag lärt mig att anpassa mig
till vissa situationer och ”förställa” mig. Eller kanske rättare sagt bara visa
en liten del av den jag är. Masken som skyddar sitter allt jämt kvar och kommer
säkert att sitta där tills den dag jag går ur tiden. Det kommer fortsatt att
vara en väldigt noggrant utvald liten skara som får se hela mig. Resten får se
det jag låter dem se.
Enda gången jag kan spela ut mitt register, hela mitt
register, är nog när jag sitter bakom tangentbordet. Då kan jag låta fantasin
flöda och jag kan formulera mina meningar ifred. Det är också ett av de få tillfällena
då det ”tystnar” i. Sorlet som för alltid finns där låter mig ta paus för en
stund. Det är en befrielse!
Men den som är jag förblir nog förtryckt. Vissa människor
får se den jobbige jävelen, andra den omtänksamme. Liksom alla andra tusen
delar av min personlighet. Jag släpper inte gärna in någon under skalet. Jag är
inte särkilt förtjust i människor men några få intresserar mig. De få jag
känner att jag kan lita på. Jag har blivit bränd så många gånger under mina år
i jämmerdalen att jag nog har utvecklat ett ganska effektivt sorteringssystem.
Numera är det sällan jag har fel om människor. Det händer fortfarande men vi
räknar inte längre i tiotals procent, snarare i promille.
Mina få vänner och de jag väljer att dela mina innersta
hemligheter med är noga utvalda. Jag har känt mig utanför i hela mitt liv. I
stort sett ingen har riktigt förstått… Men nu känner jag att det börjar ändras.
Det är förstås jag som börjar förändras. Man kan ju som bekant inte förändra
någon annan än sig själv. Jag ska gifta
mig i sommar och jag är så glad! Det kunde man inte tro om lille blyge Nalle
Puh…
Linda, jag älskar dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar