Det här med döden...

Är det inte lite märkligt hur det här med döden fungerar (för de flesta av oss)? När vi är små är vi livrädda för den, vi går kanske inte och tänkte på den varje sekund av dagen, men den finns hela tiden närvarande. Vi är livrädda för att dö! Jag var aldrig särskilt rädd för att mina föräldrar skulle gå bort eller så, jag tänkte bara på mig själv. Men när tiden går börjar man istället att oroa sig för andra. Jag är inte rädd för döden längre och jag har insett att inget lever för evigt. De få begravningar jag har varit på har varit obeskrivligt tårdrypande, men så är jag ju en mjukis innerst inne också. Samtidigt förstår man ju att det måste ske och att det många gånger är det bästa för den som drabbas också.

Jag är inte rädd för min egen död längre, den får andra oroa sig för. Jag är heller inte särskilt rädd för mina föräldras död, det som oroar mig är vad som ska ända med dem som blir kvar....

Längst bak i bussen!

Det här är väl inte riktigt nostalgi, mera ett barn/ungdomsminne egentligen. Det slog mig idag att när jag väntade på bussen att under skoltiden, när man åkte skolbuss, var man tuffare ju längre bak i bussen man satt. satt man på sättet allra längst bak var man tuffast och satt man i mitten, det vill säga på det säte som inte hade något ryggstöd framför, var man tuffast av alla! Jag tror inte att jag satt så långt bak någon gång faktiskt. Det var väl vid något enstaka tillfälle när man var på tillfälligt besök i "tuffgänget" som man kunde sitta nästan längst bak, men mer var det inte.

Idag slår det mig hur märkligt detta är. Och efter att jag har sökt lite så finns det tydligen en facebookgrupp som heter vi coolast som sitter längst bak i bussen eller nåt sånt. Det är alltså ingen isolerad upplevelse från min sidan utan det tycks fortfarande vara lite status att sitta där längst bak...

Idag när jag åkte hem satte jag mig näst längst bak, men av helt andra anledningar...

[Tidigare upplagt på annan plats men jag tyckte det passade bättre här/Tommy]

Övertyga eller ignorera?

Något som jag har haft väldigt svårt att lära mig är att veta när det är dags att ge upp, när man ska inse att den diskussion man är involverad är meningslös. Helt enkelt när motparten förlorar fotfästet, inte förstår argumenten eller på rent trots bara säger emot. Det jag dock har kommit på är att det går åt betydligt mindre energi åt att veta att man har rätt än att försöka övertyga döva öron om det. Och varför ska man övertyga? Det är väl bara de som behöver känna sig viktiga, som behöver känna sig som en i flocken och bli beundrad som prompt måste erkännas.

Jag har i alla fall kommit fram till att kunskapen jag tillskansar mig tillhör mig, jag lär mig saker för min egen skull, inte för att jag ska imponera på andra. Skulle jag trots allt råka göra det ändå är ingen skada skedd! Ignorera energitjuvarna!

Forumidioti

Allt för ofta finner man mer eller mindre helt idiotiska inlägg i forumvärlden. Jag är aktiv på några av dem och tänkte här ta upp några av de fall jag stöter på. Jag citerar vad som sagts och sen skriver jag en egen kommentar under.

Den som tar seriöst på sitt filmtittande är också mer benägen att investera i en bättre anläggning...

Varför överhuvudtaget ta sig tiden att skriva ned denna självklarhet? Givetvis är den som hyser ett avgörande intresse för något, vad det än vara må, i större utstäckning beredd att göra uppoffringar för sitt intresse än den som är helt ointresserad av detsamma.

Faktiskt Kvalitet Vs. Upplevelse

Jag råkade nyligen hamn i en diskussion angående huruvida film blir bättre av högre upplösning vad gäller bild och ljud (DVD Vs. Blu-Ray). Min bestämda uppfattning i den här frågan är att filmen faktiskt inte förändras ett dugg även om upplevelsen rör sig i positiv riktning.

Vad är det då för skillnad mellan de filmiska kvalitéerna och vår upplevelse av dem? Jo, att se på film som enbart bild och ljud är en alltför platt betraktelse enligt min mening. Många nyanser går förlorade med det synsättet och behovet av att läsa mellan raderna, en av de intressantaste bitarna enligt min åsikt, går helt förlorad. Det är lite som att enbart vara intresserad av ljudkvalitén när det gäller musik och glömma bort kompositionen (och där fick jag väl ett gäng audiofiler efter mig).

Resonemangen kan dras hur långt som helst, blir en bok bättre av att den tryckts på finare papper? Påverkar detta överhuvudtaget det skrivna ordet? Förhöjer vi filmupplevelsen om vi införskaffar oss en bekvämare fåtölj? Det gör vi nog, men blir själva filmen bättre av denna yttre faktor?