Mitellans makt!

Jag har nyligen upplevt händelser som gjort att jag behövt nyttja mig av en så kallad mitella. Att gå in på detaljer känns ganska onödigt men faktum kvarstår, min ena arm har behövt hänga i en dylik uppehållarattiralj! Var vill jag komma med det här då? Jo, jag förstår plötsligt hur Ted Bundy lyckades lura sina offer. Det är nämligen så att mitellan har en oerhörd makt! Man kan komma undan med en hel del och är det något man har svårt för att göra fort nog, som folk annars skulle sucka högljutt över, är det istället helt ok! Man blir erbjuden hjälp med både det ena och det andra. ”ska jag hjälpa farbror att hålla kassen?” och liknande.

Nu är jag väl inte överdrivet förtjust vid att bli kallad ”farbror” men det är ju i alla fall bättre än gubbe och gubbjävel! Folk blir mer vänligt inställda, de trängs inte med en på bussen och det råder verkligen ingen tvekan om att man får sitta ensam när man åker in till stan. Det är ingen som prompt vill tränga sig in på samma säte. Det händer väl i och för sig inte särskilt ofta ändå, men nu sitter man, så alla säga, ännu säkrare!

Mest har det förstås varit damer i 50 års åldern som förbarmat sig och inte yngre diton som i Ted Bundys fall. Men jag är ju å andra sidan inte lika karismatisk heller. Jag äger inte de sociala färdigheter som skulle krävas för att totalt kunna dupera andra människor men onekligen är det något som vaknar hos framförallt det motsatta könet. Är det empati för mina svårigheter eller handlar det om någon sorts modersinstinkter? Jag vet inte…

Det här med filosofi...

Jag tänkte börja odla mitt intresse för filosofi lite mera och kanske även styra bloggen en del i den riktningen. I alla fall lär det i så fall dyka upp mer filosofiskt här framledes. Eftersom jag inte bestämt vilken inriktning jag ska forska kring, alltså fundera över, är det väl det första som måste kluras ut. Men å andra sidan, varför välja? Varför inte bara plocka russinen? Hur som helst känns det som att jag behöver utbilda mig själv i korrekta begrepp och terminologi kring ämnet om jag ska kunna förstå vad andra snackar om på ett adekvat sätt.

Kanske ska jag starta en helt ny blogg för ändamålet?

Den otänkta tanken…

Som jag tidigare har skrivit är jag ytterst mån om att göra någon skillnad numera. Att vara en mängden är liksom inget roligt längre. Den där jävla Jante kan mer eller mindre fara åt Helvete tycker jag…

Jag tillhör en grupp människor som gärna vill formulera tankar som inte nödvändigtvis kan appliceras pragmatiskt. Någon form av filosofiskt gångbara resonemang kan man väl kalla det för. Min egen uppfattning är att jag är ganska bra på detta och kom vid ganska tidig ålder fram till att man aldrig kan veta något säkert. Jag har även formulerat tankar om alla motsatsförhållanden som får perceptionen att fungera.

Jag är ständigt på jakt efter frågor eftersom den vise som bekant söker efter dessa snarare än svar. Det där är förresten ett uttryck man skulle kunna resonera lite kring. Jag vet att det finns det som menar att det inte alls förhåller sig på detta sätt! Men det är inte det här inläggets intention så jag lämnar det till en annan gång.

Här är det istället frågan om sökandet av den heliga Graal. I detta fallet består den av något helt och hållet abstrakt (vilket är min uppfattning om Graal oavsett, den är alltid abstrakt), nämligen den otänkta tanken! Ju längre tiden går och desto fler filosofer som kommer och går, desto svårare lär det bli att tänka en nyskapande tanke. Sokrates, Platon och Aristoteles hade en lätt uppgift framför sig, numera krävs det en aning mer…

Att utveckla någon annans tankar är inte riktigt samma sak och verkligen inte lika lockande men man får väl bita i det sura äpplet och låna lite här och där tills man får en snilleblixt. Förresten, om en tanke är otänkt, finns den då? Är det en del av vår verklighet eller är det helt enkelt ett antagande om vad som skulle kunna komma någon gång i framtiden. Jag är inte ens säker på att det går att hävda statistiskt att sannolikheten skulle visa detta vara troligt. Däremot känner jag att det borde vara så… Det gäller alltså att skapa ett logiskt resonemang som stöder denna känsla…

Tomma Tunnor?

Jag är nog egentligen bara helt avkopplad när jag skriver. Då kan jag släppa allt annat och bara låta orden fylla ut skärmen. Det behöver egentligen inte finnas en färdig plan för vad som ska skrivas, bara lösryckta idéer och en i förväg formulerad inledning brukar räcka för att jag ska kunna ljuga ihop en sida eller två. Jag blir koncentrerad på det jag gör och inget annat har egentligen någon betydelse under den tid jag sitter där och skriver – som nu. Jag kan glömma alla måsten och jag känner att jag får ur mig någonting. Någonting som förhoppningsvis kan göra skillnad!

Att göra skillnad är nämligen något som jag nyligen skapat mig en ambition att göra. Jag vet inte riktigt varifrån jag fått iden men antagligen är det väl någon film som har inspirerat mig. Kan man inte få ut något annat av livet kan man väl åtminstone få göra en skillnad? Sen kan man förstås fråga sig om vad man ska göra för skillnad, är det som jourhavande medmänniska eller som filosofen bakom vår tids största teologiska genombrott? Det spelar inte så stor roll heller.

Jag brukar intala mig att jag inte bryr mig om ifall jag får kredit eller inte för ett löst problem, det viktigaste är att problemet är löst. Inte vem som löste det eller hur mycket som krävdes för att göra det. Men det är en lögn tror jag. Det viktiga sakerna, de som innebär att jag syns och blir uppskattad vill jag nog trots allt ska förknippas med mitt namn och min person. Jag vill att folk ska känna till det arbete som jag har lagt ner på det ena och det andra som sedermera har visat sig vara lyckade projekt.

Detta behöver inte nödvändigtvis vara synonymt med att bli berömd och jag är inte ute efter något nobelpris. Men jag tycker att även jag borde förtjäna den uppskattning jag är värd. Jag har försökt mig på att bli bra på många saker men det jag alltid återkommer till är skrivandet. Det stör mig oerhört att andra människor, som inte besitter den talang som jag gör rent språkligt, lyckas nå ut till fler människor än vad jag gör. De som uppenbart har sämre kunskaper i ämnet än vad jag har men är mera högljudda. Krävs det bara att man är tillräckligt högljudd för att lyckas? Vad hände med kunskap och kompetens? Är det helt enkelt så att tomma tunnor skramlar mest?

Mitt varumärke, mitt språkbruk!

När man talar om kändisar brukar man säga att hela deras uppenbarelse, deras utseende och personlighet är deras varumärke. Tänk till exempel vad Paris Hilton tjänar bara på at dyka upp på en kändisfest! Det gäller att vårda sitt varumärke så det blir lukrativt! Andra personer, sångare och sångerskor har förstås också varumärken i sin röst eller sin musikalitet, man förväntar sig att de ska framföra musik på et visst sätt, sjunga som de brukar etc. Skådespelare är lite samma sak också, de ska agera enligt tidigare fastställda mönster helt enkelt.

Att hålla isär sitt varumärke från sitt privatliv är kanske inte helt enkelt för dessa offentliga personer och faktiskt inte heller för mig ska det visa sig. Det är nämligen så att det sätt som jag har skrivit recensioner och andra texter på under de senaste åren blivit en så stor del av min identitet att jag inte klarar av att uttrycka mig på något annat sätt längre, åtminstone inte i skrift! Detta ställer till vissa problem när kommunikation av mindre akademisk natur framläggs. Jag har blivit ”anklagad” för att ha en onödigt byråkratiskt språkbruk och det har även hänt att folk har velat ha mig till att vara politiker till vardags. Det är förstås inte sant, jag är ingen politiker, men jag tycker däremot om att svänga mig med ”fina” ord och jag tycker om att uttrycka mig så exakt som jag kan.

Detta innebär ofta långa meningar, men flera bisatser i varandra, men eftersom jag inte är direkt insatt i grammatikens förlovade värld egentligen så vet jag inte riktigt vad jag gör. Det som sker, sker på känsla och sunt förnuft helt enkelt. Hur som helst har det blivit lite synonymt med mig att uttrycka mig på ett visst sätt. Man vet att om man skickar recensionsmaterial, det kan vara både film, musik och litteratur, till mig som kommer det att behandlas seriöst. Det värsta jag vet är när folk dissar (är inte det ett extremt korkat ord?) saker och ting bara för att det inte faller inom en viss sfär, det är inte ”fint” nog. Samma sak åt andra hållet förstås, folk som dissar för att det inte är ”fult” nog.

Och det verkar faktiskt vara ett uppskattat grepp, att förhålla sig seriös till det man håller på med. Det finns tillräckligt många som flamsar och håller på ändå utan att jag behöver göra det. Jag tar det hela seriöst och har ofta fått höra att jag befinner mig någonstans mellan hobbykritikern och de riktiga proffsen. Jag är bra på att uttrycka mig i skrift, även om det talar emot Jantelagen att hävda det! Däremot är jag värdelös på att korrekturläsa, vilket jag har varit inne på i tidigare inlägg. Men faktum kvarstår, mitt språkbruk är mitt varumärke!