Men håll tyst nån gång då?

Varför pratar en del människor ändlöst? Eller rättare sagt varför tystnar de aldrig även om det inte har något vettigt att säga? Det jag syftar på gäller bokstavligt tal, alltså inga metaforiska skrifter som sträcker ut sig på sida efter sida utan egentligt innehåll.

För vi har alla råkat ut för dem, de som inte kan hålla käften och jag har funderat en del på det. Jag vill inte påstå att jag på något sätt sitter inne med den definitiva lösningen, men betänk följande

• Om jag slutar att prata blir det tyst och jag är rädd för tystnaden

• Jag älskar min egen röst och tycker att det jag säger är hur viktigt och intressant som helst.

• Anledningen till att jag pratar så mycket är för att inte släppa in någon annan. Skulle jag göra det skulle jag tappa min gard. Folk skulle genomskåda mina ihåliga åsikter och så kan jag inte ha det.

• Jag talar för att slippa engagera mig i andra människor.

Fantomsmärtorna anfaller!

Redan i ganska unga år tog jag till skämtet att huvudvärk egentligen rör sig om fantomsmärtor. I synnerhet om det handlade om en person, som enligt mig, besatt en tämligen begränsad intelligens. Det är ganska många som gör det enligt mig. Jag säger inte att jag är Guds gåva till intellektet men jag besitter klart mer slutledningsförmåga än genomsnittet. Så var vi av med all narcissism på en gång, så skönt!

Hur som helst har jag efter min operation upplevt, inte direkt fantomsmärtor, det är mycket sagt, men en kliande känsla jag inte kan bli av med. Jag förlorade viss känsel upp på huvudet och det kliar ibland så jag håller på att bli tokig. Det är förstås inte fantomsmärtor, men fantomkliande kanske? Hur som helst kan jag numera relatera till de som verkligen lider av denna åkomma. Det måste, i brist på bättre ord, vara ett rent helvete!

Mitt Liv UTAN Hjärntumör! Del 5

Man skulle kanske kunna tro att det värsta var över nu, att jag skulle vara piggare och att värken sakta gick tillbaka. Det gjorde den förstås, men med ordentlig emfas på sakta. Nätterna i Växjö var några av de värsta jag har upplevt! Jag var fortfarande helt slut och fick faktiskt tacka nej till besök de närmaste dagarna. Besök kunde jag ta emot men jag fick hushålla med dem. Efter någon timme var jag helt slut.

Sömn blev det mycket av när jag låg på avdelningen i Växjö. I alla fall på dagarna. Jag har alltid varit sådan att jag kan vända mig på sidan och… somna. Sedan vaknar jag till och lägger mig på rygg ett tag – och somnar! Så där kan det hålla på. Visserligen är sjukhussängarna inte allt för bekväma och efter ett tag värker hela kroppen av ställningarna man tvingas ligga i. Den här gången vet jag inte riktigt vad som hände. Efter att ha tillbringat alla de där dagarna mer eller mindre i säng hade mina muskler på baksidan av låren fått sig en törn. Jag tänkte först kalla det för att det hade förtvinat men det är en grov överdrift. Det gick i alla fall så lång att jag inte kunde ta mig upp ur sängen utan att få kramp. Lite opraktiskt när man behöver snabbt på toaletten.

Dessutom verkar alla sjukhussängar vara så korta. Jag inser att man glider ner i dem om man höjer upp överkroppen/nacken i dem men vad ska man göra. Det blir ju ändå mer obekvämt annars. Hade jag inte tiggt till mig en extra kudde vet jag inte hur det hade gått.

Att kunna sova hela dagarna är kanske ett bra sätt att ta sig an sjukhustristessen, för det är en tristess. Det ända som händer är att man får medicin, någon tar temp och blodtryck. Vid något enstaka tillfälle kanske man lämnar blodprov. I övrigt händer det inget. Förutom maten då förstås. Jag vet inte om jag skrev det tidigare men under mina samtal om den usla kvaliteten på maten i Lund fick jag reda på att Växjö tydligen har fått pris eller någon utmärkelse för sin sjukhusmat. Det spelar kanske mindre roll när det enda man får i sig är en sked gröt eller en halv köttbit? Jo, det spelar en jävla roll kan jag tala om!

Men åter till sömnen. Att sova hela dagarna brukar vanligtvis inte betyda något – när jag är hemma, men här. Gud vilken pina det var på nätterna. Det var helt omöjligt för mig att sova. Självklart var det värken som gjorde det. Det går heller inte bara att kasta i sig hur mycket värktabletter man vill. Det kanske man hade varit frestad att göra hemma men här finns det andra som tar hand om medicineringen. Det ska allt gå vissa timmar emellan och har man otur, att läkemedlet inte tar. Är det inte bara att byta medicin utan vidare. Jag provade några stycken både på dagarna och nätterna. Ketogan, som jag tidigare har positiva erfarenheter av funkade inte alls. Morfin var inte särskilt effektivt, i synnerhet inte eftersom de nu hade plockat bort min venkateter. Jag testade i tablettform men det gav inget. Efter ett par dagar kom jag fram till att vanliga, eller inte så vanliga, Alvedon faktiskt gjorde det bästa jobbet.

Fast jag var inte nöjd! Det var helt omöjligt att sova på nätterna. Jag svär på att om jag hade haft möjlighet att skriva så hade jag två eller tre romaner färdiga. Och det skulle inte ha varit lyckliga berättelser i dem kan jag lova. Särskilt en natt, den värsta natten av dem alla. Den natten jag bad om sömntabletter. Insomningstabletter heter det förstås. Det skulle ta en halvtimme sa de. I helvete heller! Var det sömn som var det den värsta mardrömsnatt i mitt liv. Jag önskar jag kunde komma ihåg de skräckberättelser jag diktade ihop den natten. En när jag låg på rygg och en annan på sidan. Det minns jag tydligt, och så alternerade jag dem med varandra. Sov gjorde jag fan inte!

Till slut kom jag fram till att den medicin jag ville ha var Citodon. Det är i stort sett samma innehåll som i Alvedon men det är något mera i också. Nackdelen med dem är att jag blir så hård i magen av dem. Det låter kanske gnälligt men försök själv ta i med huvudvärken från helvetet med stenhård avföring så får du se. Det är inte roligt!

På tal om mediciner och för att återanknyta till logistiken mellan Lund och Växjö som jag var inne på i Del 4. Jag hade ju mina egna mediciner med ner till Skåne. Det skulle man ha enligt pappren. Dessa lämnade jag ifrån mig där nere för att jag inte kunde ta hand om det själv i och med operationen och så. Det var någon jag inte fick ta innan och sånt. När det var dags för mig att åka hem i ambulans förutsatte jag ju att dessa skickades med. Jag själv var ganska borta men jag trodde att det där sköttes per automatik. Det skulle jag inte ha trott. Inga mediciner hade kommit med till Växjö. Det gjorde väl inte så mycket så länge jag var kvar på sjukhuset men när jag stod i begrepp att åka hem behövde jag ju verkligen dem. Självklart hade jag tagit med mig originalförpackningar och jag hade inte så mycket i reserv hemma.

Nej, nej. Inget skickades med från Lund. Personalen i Växjö lovade ta tag i problemet. Man lokaliserade mycket riktigt preparaten i Lund, det stod ju mitt namn på. Att få dem i min ägo var inte lika enkelt. Så här retrospektivt känns det lite komiskt men en så kallad lättambulans skulle ta dem med sig från Lund till Växjö. Inget anlände. Fler telefonsamtal till Skåne som nu bedyrade att de hade skickat med dem. Samma dag som jag skulle hem var det lite panik med den saken. Men… lösningen kom. Tydligen hade ambulansen eller lättambulansen inte varit i Växjö. Den var istället stationerad i Ljungby. Mediciner låg kvar i ambulansen som nu var i Karlshamn, men på väg till Växjö. När den skulle anlända visste ingen. Strax innan jag skulle bli utskriven kom dock en sköterska med glad min och gav dem till mig. Vi skojade bort det för det var ju verkligen inte Växjöpersonalens fel. Om dem har jag inget ont att säga!

Utom möjligen för den sista lilla fadäs som inträffade under min sista dag. Jag har inge exakta klockslag men någon gång på förmiddagen blev jag tillfrågad om jag kunde tillbringa min sista tid på sjukhuset i dagrummet eftersom de behövde sängen till någon annan. Jag var ju ändå så pass bra att jag skulle hem så det var inga problem för mig. Jag packade ihop mina saker och traskade ut i dagrummet. När jag till slut blev utskriven, för det var ingen snabbt process, några timmar senare var min säng fortfarande orörd. Jag fick till och med en fråga om det var ok att ta min säng en gång till. Det hör också till saken att det var fler än jag som hade blivit ”utkörda” ur sina rum på grund av behovet att få in nya patienter.

Det var nog allt jag hade att säga om min(a) sjukhusvistelse(r) tror jag. Förresten som blev jag aldrig blå utan bara gul som syns på bilden.

Mitt liv UTAN hjärntumör! – Del 4

Jag vet egentligen inte hur många dagar och nätter jag låg kvar på avdelning 24 i Lund. Det är klart att jag kan räkna efter rationellt men jag kan inte känna hur länge det var om ni förstår vad jag menar. Under denna tid kan jag säga att all matlust var som bortblåst, tilläggas kan att maten var fullkomligt vedervärdig. Det kan i och för sig vara sviterna av operationen som talade men jag har även hört detta från annat håll. Dessutom var ju maten innan operation riktigt äcklig också. Det kan inte ha varit mer än högst ett par tuggor som passerade min strupe vid varje måltid. Jag var istället i full gång med att skrika efter smärtstillande. Vilket namn medikamenterna hade struntade jag fullständigt i, men jag vet att jag fick både morfin och paracetamol, både som tabletter och intravenöst. Jag vet inte vad som hjälpte bäst, faktiskt inte. Jag har ingen aning, bara jag fick sova så var jag nöjd!

Under de stunder när jag faktiskt var vaken och kommunicerade med personalen fick jag veta att jag kanske skulle komma hem till Växjö idag eller i morgon, kanske… Det känns inte riktigt som att logistiken mellan sjukhusen fungerar så bra som man skulle vilja. Mera om det senare vill jag lova. Min tid gick åt till att sova, ringa hem och få kateterpåsen bytt. Och så idogt tjatade om att slippa den där hemska tingesten förstås men personalen ville inte ge med sig. Ju längre tiden gick, desto mer smärtlindring fick jag i alla möjliga formar och nu var det plötsligt bara minuter, eller timmar kvar tills jag skulle få åka ambulans hem till Växjö.

För min inre syn såg jag mig själv ligga i en fullutrustad ambulans med en sjukvårdare bredvid mig som kunde hålla koll på min smärta. Riktigt så blev det inte i verkligheten. Istället blev jag körd i rullstol till ambulansen. Att gå hade varit uteslutet förstås. Hissarna var lika illa för min åksjuka som tidigare men jag tror att jag fick något medicinskt preparat mot det denna gång. Jag skulle ju faktiskt åka mer än bara hiss, jag skulle åka bil också och det liggande.

Jag trodde knappt mina ögon när jag klev in i ambulansen. Det fanns en brits att ligga på och naturligtvis var den ordnad så att man fick åka baklänges. Jippie! Jag som knappt kan åka bil överhuvudtaget och som till och men kan bli åksjuk när jag kär själv. Visserligen fanns det sätten att sitta i också men att det skulle vara ännu värre räknade jag snabbt ut. Att säga att resan gick som en dans är en grov överdrift men jag kom fram och jag kräktes inte längs vägen. Antagligen slumrade jag till då och då men det kändes verkligen inte som det när vi skumpade fram. Jag trodde att ambulanser hade extra mjuk stötdämpning eller nåt. Att ligga och åka i stadstrafik var en riktig plåga kan jag säga. Att komma ut ur Lund och in i Växjö var det svåraste bitarna. På raksträckorna var det bara att koncentrera sig på huvudvärken så den inte skulle ta överhanden. Det var ju pågående OS så, hör och häpna, jag koncentrerade mig på radiosändningen för att inte krevera helt och hållet. Resan tog väl två timmar ungefär men jag lovar att den kändes som tjugo! Varför kunde jag inte få ligga kvar i Lund?

Den önskan tog jag förstås snabbt tillbaka när jag väl befann mig på Växjö Sjukhus. Visserligen hade jag inte ett eget rum men det kvittade, jag var närmare hemma och det var enklare för nära och kära att komma på besök. Jag fick telefon vid sängen trots att mobil var tillåtet. Jag är väl gammeldags antar jag men jag får inte riktigt in det där med mobiler på sjukhus, och i synnerhet inte med ringsignalen på. Några SMS slängde jag iväg till samma sändningslista jag hade skickat till tidigare. Bara för att tala om att jag var hemma, eller i rätt landskap i alla fall.

Jag antar att det inte tog lång tid innan jag slocknade igen. Jag vet att jag hann ringa hem och berätta var jag fanns men sen har jag vaga minnen i ett par eller några timmar. Besök fick jag i alla fall. Vi hade talat om det där innan, att det vore en omöjlighet att besöka mig titt som tätt i Lund och bestämt att lördagen skulle vara lämplig. Det hade ju ändå varit en bra bit att åka för att besöka en eller ett par timmar för att sedan åka hem igen. Dessutom är ju inte bensinen gratis. Nu löstes allt detta per automatik kan man säga och jag måste nog erkänna att det var en sten som föll från hjärtat. Innan alltsammans startade var jag nog modig och tyckte att det inte var nödvändig med besök med tanke på den ekonomiska frågan men Herre min skapare vad gott det var att få besök!

Jag är ingen social person och behöver inte så mycket folk omkring mig för att fungera. Jag kan tänka mig vilket helvete det måste vara för en människa som är beroende av andra när det var en sådan pärs för mig. Bara att få ett SMS var lycka, även om det var lättsam smädelse mot bilderna jag skickade; att jag hade snygg frisyr och liknande.

Hur som helst som kom mina besökare så småningom! Det går nog inte att beskriva hur skönt det var att se nära och kära istället för sjukhuspersonal. Jag har ingen aning om vad vi talade om, men jag antar att det dryftades hur det kändes och hur allt hade varit i Lund. Jag klagade alltjämt på katetern och en sköterska var snabbt där och undrade om de skulle ta bort den. Jag var ju ganska slut men menade att den kunde sitta i ett tag till, åtminstone tills mina besökare hade gått. Nu ville jag bara njuta av dem och inget annat.

Jag passade också på att beklaga mig för den mat som hade serverats i Lund samtidigt som det var dags för middag. Det innebär att klockan måste ha varit någonstans runt 17.00. Det var någon sorts omelett med räkstuvning och det var så gott!! Vilken konstrast till maten i Lund! Ändå fick jag inte i mig mer än halva men det var det värt. Jag var fortfarande ganska slut efter allt så när mina besökare hade gått och katetern tagits bort somnade jag nog ganska snabbt. Jag har rätt svårt för att komma ihåg detaljerna men jag tror att jag var uppe sju gånger och pinkade den natten. Det kanske hade varit skönt med katetern kvar i alla fall… nej, jag skojar. Det var fantastiskt att få ta hand om sina behov själv. Tänk vad man tar för givet egentligen och hur det känns när dessa självklarheter rycks ifrån en. Att få uträtta sina behov själv kanske inte är lika fundamentalt som att andas men nära på skulle jag vilja säga.

Fortsättning följer.

Mitt liv UTAN hjärntumör! Del 3

Jag har ingen aning om när jag vaknade på den stora dagen D. Antagligen blev jag väkt av personalen på sjukhuset för jag brukar kunna sova rätt tungt på mornarna. Bland det första jag gjorde så var det att prova om jag hade fått telefonen inkopplad än – icke! Jag ringde på personal och talade om problemet, jag ville ju gärna ringa hem en gång till innan operationen, om inte annat för att det trots allt finns en risk med alla operationer och… ja, ni fattar. Det var min grönsaksångest som gjorde sig påmind förstås, tillsammans med min längtan efter dem där hemma. Det kändes liksom rätt att meddela de nära och kära att jag har fått byta rum i fall de skulle försöka att nå mig. Den här gången tog det inte särskilt lång tid att få det hela fixat. Kanske beroende på personaltillgång; kanske beroende på min snyfthistoria. Jag vet inte, men strax kunde jag i alla fall ringa hem och berätta om mina nattliga eskapader.

Tesen om att man måste vara frisk för att kunna vara sjuk besannades också tyvärr när personalen glad i hågen undrade vad jag ville ha till frukost. Jag tror att han skämdes lite när jag förklarade för honom att jag nog inte skulle ha någonting alls eftersom jag skulle opereras om ett par timmar. Ingen mat efter klockan 24.00 och inget att dricka två timmar innan operationen. Så är det.

Jag minns inte om den opererande läkaren kom och talade med mig på morgonen eller inte. Det kan ha varit på kvällen innan också, eller båda delarna. Han pratade i alla fall med mig och talade om för mig att man under operationen skulle knäcka ögonbenet. Han kanske använde något finare ord för det hela jag vet inte. Summa summarum var i alla fall att jag inte skulle vara orolig över detta och att min syn inte skulle påverkas. Jo, det var ju lätt för honom att säga. Klart som fan att jag var orolig. Att öppna skallbenet med en bensåg är väl en sak, men att dessutom med berått mod orsaka en fraktur för att komma åt innanför ögat kändes inte helt rätt. Men vad har man att säga till om…

Nu var det väntans tider. Duschen avklarad med den fruktansvärda tvålen. Men näsan blev rensat i alla fall. Och det var väl tur det för den var täppt så det räckte. Speciella kläder skulle på, skjorta bak och fram är tydligen normalt när det gäller operationer. Det var bara att vänta…

Narkosläkaren hade sagt mig att jag skulle sövas i en lugn miljö för att sedan vakna på samma ställe. I helvete heller! Jag rullades in i operationssalen där miljoner slangar och apparater hade sin hemvist. Jag flyttades över på en annan brits för operationens skull. Den var väl inte särskilt bekväm men å andra sidan skulle jag strax somna in. Personalen var duktig på att berätta vad de gjorde men jag ville se mig omkring. Det är inte varje dag man befinner sin i ett operationsrum, åtminstone inte som patient. Jag fick lugnande och första dosen avslappnande in i blodet. Narkosläkaren talade om för mig att jag nu skulle få andningsluft. Det säger man inte till en gasarbetare! Är det andningsluft eller andningsoxygen? Oxygen fick hon ge med sig. Andra dosen in i blodet. Jag slocknade…

Här vet jag inte riktigt hur många timmar som saknas. Operationen skulle enligt prognosen ta runt fyra timmar. Jag vet inte om den gick snabbt eller drog ut på tiden. Det jag vet är att jag vaknade på uppvaket med den värsta baksmällan i mitt liv. Torrare i munnen har jag aldrig varit men att få något att dricka gick minsann inte för sig. Det tog, vad som kändes som timmar, innan jag lyckades tjata till mig att åtminstone få skölja munnen. Och då gjorde det med en fuktig bit bomull på en pinne.

Jag förstår varför jag inte fick dricka förstås men då kändes det som tortyr. Hur länge jag låg där kommer jag inte ihåg. Det kändes säkert mycket längre än vad det verkligen var. Under operationen hade de satt kateter på mig så att urinen hade någonstans att ta vägen. Jag minns att min kamp för att bli av med denna började redan på uppvaket. Jag fick kalla handen!

Min sambo hade tydligen ringt till uppvaket med blivit avspisad när hon ville ha tag i mig. Allt jag vet om det där är andrahandsinformation men hon blev tydligen inte bemött på ett sätt som man skulle önska när man är ensam hemma orolig över hur operationen hade gått. Det hör också till saken att den opererande läkaren skulle ringa henne men det hade han inte gjort. Min sambo, som kan vara bestämd av sig, menade att den där läkaren skulle nog behöva skällas ut. Dagen efter kom faktiskt läkaren till mig och bad om ursäkt så det gick nog fram som det skulle!

Till slut fick jag i alla fall prata med min sambo. Jag vet inte hur många timmar det hade gått och jag minns inte om jag orkade prata så mycket men jag minns luren där på uppvaket. Man kan så klart inte ha egen telefon där men det finns bärbar telefon så man bara kan kontakta sina nära och kära snabbt. Det är väl det minsta man kan begära av sina skattepengar?

Varje kvart tror jag det var, skulle de lysa i mina båda ögon för att se om de reagerade som de skulle. Det var blodtryck och temperatur. Jag vet inte om jag har skrivit det tidigare men i Lund har man tydligen inte termometrar som tar tempen i örat. Här kör man fortfarande med armhålan. Föråldrat och förlegat tycker jag men man har inte mycket att säga till om. Efter ett tag var det kontroll en gång i halvtimmen tror jag och sedan varje timme.

Nåja. Efter några timmar, eller dagar på uppvaket, blev jag äntligen erbjuden något – en piggelin! Fattar ni hur gott en piggelin smakade i det tillståndet? Det är i särklass den godaste isglass jag har ätit i hela mitt liv! Den svalkade och tog bort Sahara från munnen, den var gudomlig! Jag tjatade till mig en till innan jag flyttades tillbaka till mitt rum på avdelning 24. De gav upp att lysa mig i högerögat efter ett tag och jag vet inte hur länge jag låg innan jag somnade. Jag ringde nog bara hem och däckade tror jag. Det var en pärs som hade berövat mig alla, jag säger alla, krafter i kroppen.