Jag är inte rasist men…

Hur ofta har man inte sett det påståenden? Men faktum är att det här med raser inte alltid är det lättaste. Eller rättare sagt de öknamn på olika raser och folkgrupper som figurerar över tid. I min uppväxt var det fullt naturligt att använda ordet ”neger” och i synnerhet ihop med bakverk. I Skåne hette det negerbulle medan det i övriga Sverige kallades för negerboll. Inte så konstigt eftersom det väl får betraktas vara en boll? Fast form är kanske ointressant.

Längre tillbaka fanns det sannolik andra mörka bakverk med samma sammansättning. Det enda jag kommer på i skrivandet stund är negerkyssar men det har jag själv aldrig använt aktivt. Den enda relationen jag har är faktiskt via en gammal film där det talas om dem som något delikat.

Men numera får man alltså inte säga neger till någonting. Jag har inga problem med det, det är inte det jag vill komma åt eller diskutera i det här inlägget. Det är snarare att det inte tycks finnas något negativt över ordet negress. Det är enligt mig mycket märkligt. Är det den maskulina dominansen i språkbruket som avgör detta. Är mannen mera hotfull än kvinnan och har i så fall ordet fått en mer negativ klang i modern tid?

Alla typer av blandraser, såsom mulatter, mestiser, sambos och eurasier torde vara tämligen nedsättande. De är väl heller inte särskilt vanliga i dagligt tal och kombineras inte vad jag vet med annat heller.

Men det jag egentligen vill komma till är att det numera korrekta ”svart” istället för neger också borde innebära att det är ok att referera till asiater som ”gula” och indianer som ”röda”, något som historiskt sett varit synnerligen nedsättande. Varför är det ok att hänvisa till en färg om den är svart eller vit men inte gul och röd? Varför måste man överhuvudtaget referera till hudfärgen, räcker det inte att säga människa? Eller som Cornelis uttryckte det – Medborgare!