Mitt liv UTAN hjärntumör! – Del 2

Efter att ha blivit transporterad tillbaka till inskrivningsavdelning 27 i rullstol tänkte jag att det inte skulle vara så väldigt mycket kvar ändå. Snart skulle jag få komma ner på den avdelning som stod på min kallelse, nämligen 24. Förresten kan jag tillägga att hissarna på Lunds lasarett går väldigt snabbt och har man som jag lätt för att bli åksjuk hjälper det inte om man åker i rullstol heller. Men de vill ju ha det så¨. Jag lät dem hållas, dessutom hade jag väl inte kunnat hänga med i tempot om jag inte suttit i den där rullstolen.

Tillbaka igen alltså. Åter är det väntans tider. Det var väl ett par frågor till som skulle beskvaras. Sedan skulle jag få komma ned på avdelningen. Väntrum…

Se där, efter en tid, när jag nästan hade somnat där i väntrummet kommer det någon som presenterar sig som Narkosläkare. Hon ber mig komma med till ett annat rum för ett litet samtal. Hon förklarar för mig hur allt kommer att gå till och frågar om jag har varit sövt tidigare. Jag säger nej, men erinrar mig sedan min eskapad med axeln. Hela saken började med en axel som gick ur led, det var då de upptäckte bastarden i huvudet. Jag ändrar mig snabbt till ja och förklarar varför. Men, denna sövning räknas inte, det är en så kallad lättsövning. Här kommer man att göra en lite mer rejälnedsövning.

Jag blir informerad om att man inte använder något att andas in som man gjorde förr. Numera använder man medel som går direkt i blodet och som gör att man mår mycket bättre när man vaknar. Vad ska jag göra? Jag är i händerna på dem. Det är väl bra med information men något att säga till om har jag inte! Vidare informeras jag om att de kommer att ta över min andning under ingreppet. Jag kommer alltså inte att andas själv! Jag ska ha slangar i halsen för detta och en ända ner i magsäcken för att förhindra sura uppstötningar. Lyckligtvis kommer dessa att sättas efter att jag har somnat! En sten föll från mitt hjärta.

Hon försäkrar mig om att jag inte kommer att vakna under ingreppet men att man aldrig kan veta hur hörseln fungerar. Det finns historier där patienten hör alltsammans, därför är miljön i operationssalen lågmäld och personalen beter sig som om patienten verkligen var vaken. Hon skattar när jag kommenterar att ” det är inte som i cityakuten då?”.

Det var läkare nummer 1. Nu är det en kvar så jag blir förpassad till väntrummet igen. Vid det här laget börjar jag känna igen mina medpatienter som också ska ner till avdelning 24. Jag har vid det här laget fått lära mig att rummen där nere än ensamrum vilket passa mig perfekt. Jag som har ett helt bibliotek med mig också för att ha något att göra innan och efter operationen. Men först måste jag alltså vänta lite till.

Under tiden kommer det ytterligare en läkare förbi och slinker in med ett papper för mig att skriva på. Att söka ögonkontakt tycks inte vara denne läkares epitet. Högst opersonligt talar han om för mig att eftersom Lund är ett universitetssjukhus måste man också göra vissa undersökningar, inte bara utföra operationer. Snacka om att förminska patienten. Det vet jag väl att det är ett universitetssjukhus! Jag minns faktiskt inte vad det var för uppgifter som de ville spara, det handlade något om blodflödet under operationen tror jag. Ingen av uppgifterna skulle gå att spåras till mig men jag skulle ändå skriva på för att de skulle få sparas. Nu kändes det som cityakuten! Klart de fick en signatur. Han blev imponerad av min namnteckning och jag skojade med honom att jag nästan kunde vara läkare men antingen var han helt humorbefriad eller så fattade han inte skämtet.

En läkare kvar då… Tiden gick och gick och gick… Till slut dök det upp någon jag skulle tala med. Detta var inte den utförande läkaren och jag vet faktiskt inte vad denne skulle utreda. Det är inget jag minns i alla fall. Förmodligen fick jag veta lite mer om själva operationen, jag vet faktiskt inte.

Jag fick förresten strax innan jag gick in till honom vet att jag skulle göra en magnetröntgen några minuter senare. Det visste jag väl i och för sig redan när jag åkte hemifrån men nu hade jag en tid också. Att försöka skynda på inne hos läkaren visade sig vara lönlöst. Det spelade ingen som helst roll att jag flertalet gånger påtalade att det var ont om tid etc. Var och en ska väl göra sin uppgift antar jag, och strunta i om de som kommer efter i kedjan inte hinner med sitt.

Nu var det minsann snabba bud ned på avdelningen. Jag tror jag fick rum nummer 17. Jag hann inte göra mig hemmastadd förrän personalen verkligen jäktade på mig att byta kläder etc. jag skulle ju ha varit på magnetröntgen för flera minuter sedan. Jag fick senare reda på att personalen på avdelning 24 hade fått bannor för att jag inte var i tid. Det var ju knappast deras fel. Jag tror de hade slagit ifrån sig skulden också för den delen.

Hur som helst. Nu var det bråttom och det märktes. Snabbt av med kläderna, som ju kunde ha metallfibrer i sig. PÅ med lasarettets kalsingar t-shirt och några långbenade byxor. Jag vet inte om det var långkalsonger eller inte. Ringar etc. skulle låsas in i ett kodlåsskyddat skåp inne på rummet. Detta krånglade förstås kan jag tillägga, och stressen bland personalen steg. Rullstolen gick i ilfärd mot rötgenavdelningen. Snabbt konstaterades att jag var aningen för stort för deras apparat. Om de bara tagit sig tid att fråga först skulle jag ha talat om det för dem. Jag är en stor gosse och det är väl klart att man väljer den stora maskinen om det finns möjlighet.

Ut ur lilla maskinen och åter i ilfart till rötgenavdelningen med den stora maskinen. Jag vet inte hur det funkar men det var ett par våningar emellan dem. Finns det flera röntgenavdelningar? Det var bara att hoppa upp på nästa och den var faktiskt lite större. Där skulle jag nu ligga blickstilla i ett antal minuter, med hörselskydd och nackkudde. Den är högljudd den rackaren. Det vet alla som har varit inne i en.

Röntgen klart! Nu skulle jag bara tillbaka till avdelningen igen. Det var förstås inte lätt för dem att hitta mig eftersom jag dessutom hade fått en interntransport. Nåja, till slut hittade de mig och körde mig hem till avdelning 24. Detta var strax före middagen och jag hoppades på tt det skulle vara bättre än den äckliga fisken. De var det faktiskt. Ris och kyckling som man själv plockade till sig. Det var faktiskt riktigt hyggligt.

Mina böcker kallade så jag ägnade inte så mycket tid i matsalen. Jag skulle dessutom duscha med antibakteriell tvål. Det fanns också en svamp att gnida in sig med. Doften på detta var så stark att jag blev helt fri från vad som är fanns i näsan. Jag låg och läste och läste och läste tills jag insåg att jag inte riktigt visste hur jag skulle göra med mina mediciner. Jag fick inte äta efter midnatt men jag hade ju mina mediciner hos mig. Normalt, så som jag har varit med om det, får man dem i en kopp och lite vatten till av personalen.

I kallelsen stod det nämligen att man skulle ta sina mediciner med sig. Något jag kommer att ifrågasätta nästa gång (om det blir någon mer gång) men det är en historia jag kommer att gå in på senare. Om jag gick ut till personalen eller om jag ringde på den minns jag inte men jag överlämnade i alla fall min medicin till dem för att de skulle ge mig det jag skulle ha, när jag skulle ha det. Detta skulle jag aldrig ha gjort men vi kommer till det senare.

Jag hade ju telefon vid sängen så jag ringde hem då och då. Plötsligt kommer det personal in på mitt rum och frågar om det är ok att jag byter rum eftersom de har en patient som är ganska dålig. Mitt rum låg närmast receptionen. Jag hade inget emot det, det är klart att den mest behövande ska ha ett sådant rum och jag var ju inte ens opererad än. Delvis plockade jag ihop mina grejor, delvis fick jag hjälp. Jag påtalade att de var tvungna att koppla om telefonen. Det skulle inte vara något problem fick jag veta.

Det tog längre tid än vad jag hade räknat med. Jag kunde inte slappna av, än mindre sova. Det var bara att ligga och vänta på att de skulle rulla iväg min säng till ett annat rum tillsammans med mina tillhörigheter. Jag vet inte hur lång tid jag väntade men tillslut var det dags i alla fall. Det var tydligt att man inte var van vid att köra säng i korridorerna och i synnerhet inte in i ett trångt rum. Struntsamma, jag hade ett nytt rum och kände att jag var tvungen att ringa hem och tala om det. Gång på gång lyfte jag på luren men jag hade ingen ton. Jag tänkte att de kanske hade något viktigare att göra och avvaktade någon halvtimme. Lyfte luren, ingen ton.

Andra var kanske sämre än jag rent fysiskt men jag har också behov. Jag ringde på personal som åter bedyrade att man skulle ordna det snarast. Tiden gick och jag tittade på ett avsnitt av Big Bang Theory av alla serier. Jag orkade inte läsa och var faktiskt ganska trött. Resan hade trotts allt börjat utan för bostaden klockan 07.00. En sista gång försökte jag ringa hem men det fanns ingen kopplingston. Jag orkade inte mera, jag somnade…

Fortsättning följer: operationsdagen!

Mitt liv UTAN hjärntumör! – Del 1

Det har nu gått några dagar sedan jag kom hem och jag har börjat sortera mina intryck av sjukhusvistelsen. Några reflektioner har det förstås blivit. Först visste jag inte riktigt vad jag skulle göra med dem, om jag verkligen skulle lägga tid på att analysera det som varit, om jag skulle passa på att kommentera vad som hänt och hur sjukvården behandlar patienter i det här landet. Min egen historia alltså. Jag påstår inte att det jag har att berätta är representativt för svensk sjukvård eller ens för de sjukhus jag har besökt i och med mitt ärende. Det är verkligen inte min intention att gå till personangrepp på något sätt, jag har därför valt att försöka att skriva om hela saken ur ett administrativt perspektiv. Vårdpersonalen gör ett fantastiskt jobb utifrån de förhållningsregler de har att arbeta med!

Låt mig börja från början… I det här landstinget finns det fantastiska möjligheter till transport. I mitt fall skulle jag till neurokirurgen i Lund, vilket innebär att jag blev hämtad med taxi vid min bostad. Denna åkte de två eller tre milen till den stora bussen som skulle ta mig till sjukhuset i Lund. Allt detta är gratis! Det vill säga att det sker på skattebetalarnas bekostnad. Och eftersom jag har betalat skatt i så där tjugofem år är det jag själv som har betalat för resan. En mycket god investering av mina skattepengar kan jag tillägga!

Aldrig tidigare har jag varit med om en sådan minutiös genomgång av säkerheten ombord. De som har flugit vet hur noga kabinpersonalen beskriver nödutgångar och syrgas. Det var den typen av genomgång här. Oavsett vilket håll bussen skulle hamna på, om den skulle volta och hamna på sidan, skulle jag hitta en nödutgång det kan jag lova. Vid tillfället var det kanske ingen information jag suktade efter men så här i efter hand måste jag ge en eloge för visat intresse. Det gav ett mycket seriöst intryck. Likaså gjorde tidtabellen det. Att åka buss är inte roligt och en tre timmars färd kan vara nog så dryg. Men ett lagom avvägt uppehåll längs vägen för att sträcka på benen gjorde susen.

Väl framme var det dags att leta upp avdelning 24. Det var den information jag hade på min kallelse. Det var i stort sett inga problem att hitta. Lunds sjukhus må vara stort och det finns säkerligen flera byggnader men där jag var fanns det inga som helst tvivel om vart jag skulle gå. Alldeles utmärkt uppmärkning av hisschakt och pilar hit och dit. Alltså tog jag hissen upp till avdelning 24. Låst dörr. Vad göra?

På något sätt lyckades jag ta mig in. Jag tror jag liftade med personal av någon sort. Genast var det någon som spände ögonen i mig och undrade vad jag gjorde där. Jag visade upp min kallelse och fick veta att det minsann inte var där jag skulle vara utan en våning ovanför, avdelning 27. Det är väl egentligen mitt första klagomål med hela äventyret. Att hänvisa patienterna till rätt avdelning vore väl inte så svårt?

Klockan var väl vid det här laget lite över elva tror jag. Snabbt hittade jag ett väntrum som någon hade märkt upp med arga bokstäver. Det var här man skulle vänta om man skulle bli inskriven. Jaja, placerade väl min lekamen där då, fullt övertygad om att jag skulle tillbringa ett antal timmar med att vänta med tanke på att det var fyra fem andra som redan satt där. Sjukvården består av en massa väntetid om Ni nu inte visste det. Det är väl i princip bara tryck över bröstet och andningssvårigheter som inte behöver vänta och då talar vi om akutsjukvård. Det här var ju en inskrivningsavdelning. Jag väntade mig några dryga timmar här.

Döm om min förvåning när jag redan efter ett par minuter hörde mitt namn. Det var förstås inte så att jag fick komma in, men någon hämtade i alla fall den förifyllda lista jag hade med mig. Min sjukdomshistorik och uppgifterna om att jag ville ha telefon vid sängen och så vidare bytte händer. Jag föll tillbaka i min slummer. Skulle jag få träffa någon för lunch?

Ja faktiskt! Det dröjde inte så länge innan jag fick följa med in på ett inskrivningsrum och tas om hand av två förvirrade sjuksköterskor. Nej förresten, nu ljuger och överdriver jag. Det var nog en sjuksköterska (som hade alldeles för mycket att göra) och en elev till denne. Jag blev ombedd att klä av mig på överkroppen för ett EKG, sedan kontrauppmanad att behålla kläderna på, sedan åter uppmanad att ta av dem. Anledningen var att det inte fanns något önskemål om att ta något EKG på mig enligt deras papper. Men… de skulle ta ett i alla fall – på eget bevåg!

Mig spelade det ingen roll. Och om jag ändå skulle sövas kunde det väl inte skada med så mycket förberedande uppgifter som möjligt tänkte jag. Det krånglade inte heller. Det gjorde inte blodtryck eller blodprov heller. Det verkade som att de fick vad de ville ha och mina värden verkade vara ok också. Det var ju skönt. Min blodgrupp är tydligen O Negativ om ni vill veta. Det ville jag för jag visste faktiskt inte vilken jag hade.

Nu, däremot, blev det problem! Jag skulle ha en venkateter… en så som brukar sättas i armveck eller händer för att kunna koppla dropp eller medicin i. Jag fick frågan om eleven fick lov att prova att sätta denna. För min del är det inga problem med nålar och stick, inte i normalfallet i alla fall, det är klart att det inte var några problem. Jag förklarade dock att jag har ärvt en viss problematik när det gäller detta. Mina blodådror ligger tydligen djupt, och så rullar de också. Men kör på, den ska ju ändå dit liksom. Två stick i armvecket utan resultat, både lärare och elev gick bet.

Avbrott! Det var tydligen lunch. Mitt fall skulle återupptas efter intagande av fast föda. Och det finns en anledning till att jag är förringande av denna substans som skulle tuggas och sväljas. Det är inte så att jag vanligtvis klagar över mat, inte över sjukhusmat och inte över skolmaten heller när det begav sig. Inte vad jag kan minnas i alla fall. Det är klart att en del var sämre än annat i skollan och så men inget generellt mönster. Men… det här kallade de för fisk, den var någon rödaktig sås på den (tomat?) och det var det vidrigaste jag minns att jag har tvingat i mig. Det var i det närmaste oätbart och jag mådde inte riktigt bra efter den heller. Det var rent ut sagt äckligt! Det visade sig vara genomgående för Lunds Universitetssjukhus men mer om det senare.

Tillbaka till väntrummet. Nu var jag nästan färdig, trodde jag. Det blev en ganska lång stund att vänta och jag hann faktiskt med att läsa några sidor i min bok. Jag hade för ändamålet tagit med mig ett helt bibliotek för att inte bli utan om tristessen skulle bli för stor. Men venkatetern väntade. Nu skulle jag träffa experterna! I rullstol kördes jag till en annan avdelning. Här hade de minsann erfarenhet av att sätta nålar och det skulle gå på ett kick. Först försökte expert nummer 1 igen i samma armveck som tidigare. Inget resultat. Hmmm… Det här var en utmaning verkade resonemanget vara. Nästa försök gjordes i vänster hand men utan tillfredställande resultat. Då var det dags för supersuperexperten! Nu skulle den sättas i höger hand. Där hade man hittat en lämplig ven. Där skulle det fungera! Och faktiskt, den sattes av denna andra expert. Så efter fem stick och fyra personers inblandning var den på plats! Jag fick helt klart valuta för mina skattepengar!

I rullstol tillbaka till inskrivningen.

Fortsättning följer!

Jag – en narcissist?

Höga tankar har jag väl alltid haft om mig själv kanske? Jag vet inte… Men på senare år (läs de senaste tjugo eller så) har jag insett mer och mer att jag inte är som alla andra. Det är på gott och ont förstås men främst är det en egoboost att inse att de flesta faktiskt kommer på skam när det gäller intellekt. Jag inser förstås att jag genom att skriva detta bryter mot varenda oskriven lag som jag med Jante att göra och att påståendet är så aggressivt mot min omvärld att jag säkerligen kommer att skapa mig några fiender. Det har jag ändå några redan och vad spelar ett par till för roll. De som inte kan acceptera att jag är som jag är kan ändå fara och flyga.

För ett bra tag sen skrev jag en hel del om mina upplevelser på olika filmforum, eller fourmliv i allmänhet. I ett av inläggen behandlade jag bland annat narcissism och jag vidhåller fortfarande att jag har stött på skolboksexempel ett par gånger. Jag anser mig inte vara i närheten av dessa självgoda individer oavsett vilken form av förskönande uttalanden jag gör om mig själv. Bara själva faktumet att jag skriver om det här tyder på en medvetenhet som inte torde finnas i skolboksexemplen.

Jag kan också skämta och överdriva saken. Till exempel genom att jämföra andras IQ med deras skostorlek. För mig är det humor. Vidare har jag också vid tillfällen med bestämdhet hävdat att den totala intelligenskvoten har halverats vid min frånvaro. Det gjorde jag på en tidigare arbetsplats. Det var också där jag gjorde mig tämligen impopulär genom att fråga mina kollegor om de inte skämdes när de fick lön.

Men något som jag inte är bra på, alldeles oavsett om det är intellektuellt betingat eller inte, är att korrekturläsa. Det vill sig bara inte. När jag har skrivit en text, och jag vet sällan när jag börjar var det ska sluta, så ska de publiceras ögonaböj. Det är lite roligt det där, att inte veta vart texten är på väg. Möjligtvis ligger tankeverksamheten, den medvetna tanken, en mening framåt i tiden. Det finns inte större planer än så, i synnerhet inte när det gäller text av det här slaget. Det gäller att låta tanken ströva fritt.

Så var började jag? Jag ifrågasatte om jag var en narcissist eller inte. Och var slutade jag? Med att låta tanka flöda fritt och undvika att korrekturläsa. Det där sista måste jag bli bättre på. Verkligen!

Abstinens och skrivklåda!

Jag tänker mycket på min förestående operation. Visst har jag grönsakstankar, grönsaksrädsla för vad som kan hända men det omedelbara handlar mer om hur jag ska klara den första tiden efter ingreppet. Från en sjukhussäng kommer jag inte att kunna skriva någonting och jag har så mycket jag behöver få ur mig.

Som jag tidigare har konstaterat är jag bara riktigt levande när jag får skriva, det är mitt sätt att få ur mig saker och ting. Utan skrivandet kommer jag att fördämma upp saker och ting. Sannolikt kommer jag att få abstinens eller åtminstone inte veta vad jag ska göra. Skrivandet är en så stor del av min vardag att jag inte riktigt vet hur jag kommer att klara ett uppehåll på en eller flera veckor. Jag vet heller inte vilka möjligheter jag kommer att ha när jag väl kommer hem. Kanske måste jag ligga till sängs? Kanske har jag inga möjligheter att tänka klart?

Det är bara att hoppas på det bästa och intala sig att det faktiskt är som de säger – en rutinoperation. Givetvis finns det risker inblandade i sådana också, narkosen är inte helt ofarlig. Men man får se det positivt, jag får ju sova i alla fall! J

Dåliga besked!

Ja, alltså inte för mig eller min hälsa utan för den som skickar något till mig för recension. Om denne någon har väldigt höga tankar om sitt verk och jag i min tur inte uppskattar konsten i det hela. Det kan vara film, musik eller litteratur. Oftast är det film eftersom det är det jag skriver mest om.

Det händer ibland att vederbörande verkligen inte uppskattar det jag har skrivit och kontaktar mig, ibland under obehagliga former. Ofta rör det sig om missförstånd men det finns de som verkligen inte kan ta att jag inte avgudar deras verk. Det stora flertalet är förstås stora nog att inse att det är en åsikt bland många men det hindrar inte de enstaka protesterna från att märkas i bruset. För en tid sedan fick jag till exempel en ursäkt sänd till mig per e-post. Det var en ursäkt för ett annat mejl som personen hade skickat till mig i ren affekt får man förmoda. Vad som stod i det första mejlet vet jag faktiskt inte för det fastnade turligt nog i cyberrymden.

Annars är det vanligaste att jag formulerar om något jag har skrivet. Andemeningen finns kvar och jag ändrar inte betyg eller något sådant, men det kan låta mindre aggressivt eller mer subtilt negativt med bara några extra ord här eller där. Ibland kan det bara behövas ett litet förtydligande av det som redan har skrivits eftersom jag kanske inte har varit tydlig nog eller menat något helt annat än vad som sedan läses av upphovsmannen. Allt som skrivs, eller rättare sagt, allt som uttalas på ett eller annat sätt, står i begrepp att misstolkas. Den som aldrig har blivit missförstånd för någon hen har skrivit eller sagt räcker upp en hand.

Oftast går det alltså att lösa. I och med att man skriver på nätet i digital form är det heller inget som är skrivet i sten. Det är inget som ska tryckas och sedan måste återkallas etc. Det finns egentligen inga hinder för var som kan göras. Dessutom uppskattar jag feedbacken, även om det är från en irriterad upphovsman. Jag ser hellre att det är på det hållet än att ”vanligt” folk skriver att jag ”tycker fel” vilket har hänt fler gånger än jag kan minnas. Dessa mejl är ofta väldigt hotfulla och använder sig inte sällan av personliga påhopp, ibland av sexuell natur. Det känns ofta som det handlat om att mäta penis på ett eller annat sätt och från början blev jag faktiskt kraftigt upprörd. Numera inser jag att dessa individer inte begriper bättre och måste få hållas. Det är inte det att jag medvetet skriver upp eller ner något bara för att få den typen av respons men det finns onekligen en del humor i det, lyteskomik i bristande självinsikt.