Jag har sedan tidigare skrivet flera inlägg och
ifrågasatt
varför jag ska acceptera. Det är väl ingen enkelriktad väg? Det är
också så att min inställning om att jag är konflikträdd nyligen ställts på
ända. En teori om att jag söker konflikter har sålunda formulerats. Det är
alltså precis tvärt emot vad jag alltid har uppfattat det som. Men det är inte
alltid. Konflikterna jag säker att alltid sådana som jag kan vinna, vilket egentligen
borde vara alla eftersom jag vanligtvis inte ger mig in i en konflikt utan att
ha väl, mycket väl underbyggda argument – eller åtminstone den logiska
beviskedjan klar för mig.
Det finns få personer i min närhet som har förmågan att
argumentera emot mig på ett sådant sätt att de kan övertyga mig om något annat
än det jag redan vet, i synnerhet när det gäller semantiska formuleringar. Det
flesta synes mig vara ganska inskränkta och naiva i sina övertygelser. Ihop med
detta hör också min allt mindre förståelse för människor som måste bevisa allt
med logik eller vetenskapliga uppsatser och termer. En akademisk sanning är en
sak medan det som livserfarenhet lät oss – insikt, är något helt annat! Det är
en sak att lära sig något, genom idogt trälande med näsan i en bok och en helt
annan sak att förstå innebörden!
Kunskap är inte nödvändigtvis förståelse för uppgiften!
Att kunna alfabetet betyder inte med nödvändighet att man kan formulera ord och
meningar som är grammatiskt korrekta. Att kunna formulera grammatiskt korrekta
meningar betyder inte att deras innebörd alltid är logisk och sann och att
formulera logiska argument betyder inte alltid att man nått den insiktsfulla
sanningen som förståelse innebär!
Idag är jag aggressiv mot den lillgamla akademiska
världen som inte förankrar sin kunskap på insikter utan på inlärda fraser och
argument.
