Författardrömmar

Jag har länge närt drömmen om att bli någon form av författare. Kanske inte så länge jag kan minnas men det är allt några år nu. Det finns ju en anledning till att jag vid tillfälle höll 10-15 bloggar igår med olika ämnen, allt ifrån öl, vin och ost till film, musik och litteratur. Jag gillar att skriva och uttrycka mig i skrift. Och om man får såga det i det här jantelagslandet, så är jag rätt bra på det också. I alla fall när det gäller att skriva kortare texter som är sakliga och på ämnet.

Mina författardrömmar utgår dock mer från fiktion. Att låta texter flyta ut på skrivbordet utan att egentligen vara förankrade i verkligheten alls. Åtminstone inte min personliga verklighet. Det är klart att det finns en hel del i det vi kallar för verklighet som inte just jag har någon erfarenhet av, eller egentlig kunskap om. Jag vill bara låta fantasin flöda och låta orden fylla luckorna.

Tro inte att jag inte har försökt. Otaliga noveller har påbörjats men jag får liksom inte till någon synopsis. Det gäller ju trots allt att ha någon typ av idé innan man börjar. Någonstans måste en historia börja och sluta. Det måste finnas vissa premisser som kan uppfyllas. Skulle jag bara kunna få ett uppslag skulle saken vara biff. Det är min övertygelse.

Det jag däremot kan, är att skriva om mig själv, om mina egna upplevelser och förmedla de känslor jag kände vid tillfället. Problemet är bara att det är frågan om hur mycket av sina personliga upplevelser som känns bekvämt att lämna ut till offentligheten? Jag har väl visserligen lämnat ut en del om mig själv här på bloggen men det är ändå ganska selekterat. Och det är definitivt skillnad på att skriva några hundra ord i ett inlägg än hundratusen i en längre utlämnande berättelse.

Alternativet är förstås att gå in i en roll och låtsas ha upplevt upplevelser att skriva om. Det är kanske så man gör? Det finns såklart olika metoder när det gäller författande. Eller så är det den här typen av skrivande jag ska ägna mig åt, att skapa en frågeställning och sedan försöka besvara den genom resonemang? Eller så är inte svaren av intresse. Det kanske bara är resonemangen som är intressanta? Eller så är inget av det jag skriver intressant?

Det jag har hållit fast vid i alla år är att skriva recensioner av olika slag. Numera gör jag det på engelska på bloggen ActiveContext.net. Helt klart är att man når ut till många fler om man skriver på ett internationellt språk. Jag är väl rätt bra på engelska tycker jag men det är ändå inte mitt förstaspråk och mitt modersmål. Det finns helst klart en skillnad och det går onekligen trögare att skriva på ett annat språk. Det är inte lika enkelt att vikta värderingarna i orden och när man försöker att hålla ett visst tempo i skrivandet så snubblar man ibland på formuleringar.

Vad göra? Ska jag fortsätta på mina memoarer som har legat ner i 5 år? Gå in i en roll och skriva en fiktiv berättelse? Kanske göra det på engelska? Eller är skräckhistorier något jag ska ägna mig åt. Det är inte alltid det man vill är samma sak som det man är bra på. Det är kanske den här typen av texter jag ska ägna mig åt?

Signatur: Förvirrad

Skilj konsten från konstnären!

Ska man egentligen döma konsten beroende på vad man tycker om konstnären? Kan man särskilja de båda åt? Jag kan förstå att man inte vill gagna en person man inte tycker om eller som man anser ha förverkat sin rätt. Det kan såklart handla om ekonomiskt stöd i form av royalties eller annat. Jag har faktiskt själv varit i just den situationen. Jag ville inte längre stögja en vis person med mina skivköp. 

Men de skivor jag redan har? Blir de på något sätt sämre av att konstnären hittat på "hyss"? Fysiskt förändras de iallafall inte. Den är en svår balansgång så klart. Ska man bränna verken för att konstnären är en dömd pedofil? Seriemördare? Rasist? Är Michael Jackson mindre "King of Pop" efter leaving neverland (en dokumentär jag ännu inte har sett). Är Kevin Spacey en sämre skådis? Blir hans äldre rollgestaltningar plötsligt osebara? Betyder Gary Glitter mindre för glam- och glitter rockens utveckling?

Jag tillhör inte dem som nödvändigtvis uppskattar Woody Allens filmer. Men det beror sannerligen inte på hans person, snarare på hur han väljer att berätta sina historier. Jag anser att Roman Polanski gjort några av världens bästa filmer, alldeles till trots att han är på landsflykt från USA.

Hur resonerar ni? Skiljer ni konsten från konstnären eller är de båda ett synonymt begrepp?

Nu får det vara nog med vigilantism!!

Nu får det väl ändå vara nog med denna återkommande vigilantism?! Folk som blir lynchade i vårt demokratiska rättssamhälle trots att det, per definition, har betalt sin skuld till samhället. Jag vet inte hur nytt fenomentet egentligen är. Troligen har det till viss del alltid funnits. Men nu har det blivit än tydligare. Kanske för att jag har valt att delta mer aktivt i de olika nyhetsflöden som numera existerar. Det är helt enkelt enklare att ta till sig nyheter när de levereras i digital form till mobilen än när man var tvungen att skaffa sig en papperstidning eller bevaka radio och TV.

Nu senast handlar det om Josefin Nilssons tidigare pojkvän. Ingen har väl missat att det i dokumentären Älska mig för den jag är, framkommer att hon blev misshandlad av sin föredetta pojkvän, både fysiskt och psykiskt? Jag har ännu inte sett dokumentären kan tilläggas. 

Hur som helst. Den här före detta Pojkvännen, som idag arbetar som skådespelare, har alltså blivit rättsligt prövad i samband med det inträffade. Han har blivit dömd och fått ett straff. Staffet är dessutom avtjänat. Självklart kan man ha åsikter om det var ett straff som står i relation till den görning som han anklagades för men det är inte vår sak att döma i. Vi har ett domstolsväsende av en anledning.

Att man nu ställer in uppsättningar som vederbörande medverkar i, eller hindrar honom från att utöva sitt yrke är väl att ta lagen i egna händer. Jag säger inte att man behöver gilla honom men nog är en person som gått igenom alla juridiska kvarnar på ett sätt som vi enligt demokratiskt tillkommen lag inte ska dömas vidare av varken media eller företag. Skulden till samhället är betald genom avtjänat straff.

Så varför driver media upp en sådan häxjakt för att sälja några extra lösnummer? Det är ett skamligt förfarande som inte get något annat resultat än att fortsätta straffa den utsatte. Är man kändis är det ett livstidsstraff man får. Det spelar heller ingen roll om den mediala bevakningen skriver ut namn och identitet eller inte. Det finns så gott om amatördetektiver, speciellt online, att man räknar ut det tämligen snabbt ändå.

Skämmes tamejfan!

You did it your way!

Jag är nu lika gammal som du var när du lämnade oss. Det har gått några år och förlusten borde ha mildrats något. Det har den kanske men det går lite i perioder, såret är alltid öppet. Vissa saker påminner mig mer än andra och det går i perioder. Du var den enda som gick att diskutera riktiga underfundigheter med, den enda med ett tillräckligt lingvistiskt intresse för att tillgodose mina frågor.

Jag saknar dig när jag lyssnar på fantastiska texter med annorlunda poänger och berättarteknik. Skulle vilja höra din åsikt, skulle vilja utveckla vidare tankar och idéer. Men du är borta och du kommer inte tillbaka.

Tack syster för allt du lärde mig. 

Sagan om klubben för inbördes beundran

Som så många andra sagor skulle vi kunna börja den här med ”det var en gång”. Det ska vi emellertid inte göra då det distanserar oss alltför mycket från verkligheten. Istället ska vi raskt presentera huvudrollerna, medlemmarna i klubben och några som står utanför. Eftersom det här är en saga ska den inte tas som sanning även om delar av händelseförloppet ligger bra mycket närmare verkligheten än de borde göra.

---

Ensamma Hans satt på sin kammare och försökte envist få idéer som kunde få honom att verka störst bäst och vackrast. Egentligen visste han bättre. Han var högst medelmåttig men när han hade fått en idé var det nästan omöjligt att stoppa honom. Han hade sedan många år varit förminskad och sökte nu ett sätt att verka större och starkare än han var.

Snabbt insåg han att det inte var frågan om vad han skulle göra utan snarare hur han skulle få folk att tycka om honom, han var ju trots allt väldigt ensam. Om han inte kunde få folk att tycka om honom som han verkligen var så var han tvungen att ändra sin attityd. Han förstod att han måste påtala sin egen förträfflighet i varje mening han framförde och strax började denna aktivitet att ta form.

Det var ovant i början men strax hade han skapat sin egen image. Han lade fram orden minutiöst noga, vägde dem på guldvåg och tog god tid på sig för att alltid framhålla sig själv. Om han skadade andra längs vägen brydde han sig inte om. Han kunde se hur några bröt samman under hans beteende men han brydde sig inte så mycket om det. Han kände att han var tvungen att fortsätta på den inslagna vägen. Det gav honom en känsla av makt och tillhörighet.

Alfred hade liknande bekymmer och var inte rädd att kliva över lik för att visa sin makt. Egentligen var han en riktig sadist men han vägrade erkänna det för sig själv. Det fanns bara en enda person i världen han brydde sig om – sig själv. Liksom Hans kände han att han var tvungen att skapa sig en värld där han kunde vara Gud och bestämma över liv och död för andra. Han skulle se till att han inte behövde lyssna på någon annan. Var det någon som protesterade skulle han såga banden vid folkknölarna oavsett om han innerst inne tyckte om personen i fråga eller inte.

Alfred tyckte om Hans och de båda beslöt att samarbeta på sin plan om herravälde. De insåg att de behövde fler bundsförvanter om de skulle kunna står emot de yttre världen. De var tvungna att söka skydd i antal.

Sagt och gjort. De påbörjade en våg av rekryteringar. De brydde sig inte så mycket om vilka det var. Människan var oviktig. Det väsentliga var att skaffa en bra grogrund för sin makt. Om dessa rekryter var otrevliga ligister eller rent av lurendrejeriare spelade mindre roll. Både Hans och Alfred skulle försvara dessa kumpaner intill sitt sista andetag om så skulle behövas. Det viktigaste var att aldrig erkänna en svaghet. Att aldrig erkänna ett fel.

Långt inne innerst i dem visste de förstås hur fel det de gjorde var men de kunde inte förlika sig med att kliva ner från sin fabricerade samhällstopp. Det hade en gång klättrat upp och skulle aldrig kliva ner. Erkände de inga misstag skulle de inte kunna röras. Till och med när deras anförtrodda uttalade rena hot och raseriutbrott kom de till undsättning. Det hade länge studerat härskarteknikerna och kunde snabbt och effektivt få den stora massan att tänka på något annat.

Den stora massan var självklart väldigt lättduperad. Det var ingen tvekan om det. Det flesta förstod inte var denna grupp för inbördes beundran hade förs sig. De flesta brydde sig helt enkelt inte heller. Det var enklast så. Man ville inte hamna i onåd med denna maktfraktion. Man låtsades helt enkelt som ingenting. När människor utanför klubben skadades, inte fysiskt utan psykiskt genom förstycket och mobbingen som utövades tittade massan på andra hållet. Hans och Alfred hade lärt sina adepter väl. Aldrig erkänna ett fel, då är man såld.

Det fanns dock några få som inte tillhörde den stora massan. Några som vägrade dansa efter deras pipa. Dessa få levde ett tufft liv då det var tydligt att klubben för inbördes beundran åtnjöt särdeles med makt. Var man inte med dem var man emot dem.

Upphovsmännen hade börjat träda tillbaka. De insåg att delar av sin ambition var åstadkommen. De behövde inte längre hävda sig. De hade lyckats att få en status i samhället som var precis det de hade önskat sig. Folk såg upp till dem och det var en härlig känsla. De kunde fortsätta ljuga och armbåga sig fram i det fördolda. Deras grupp av inbördes beundran hade blivit en kraft att räkna med.

Fortsättning följer, kanske..