Föreläsning med Morgan Alling - en sanslös inspirationskick!

För några veckor, eller månader sen. Jag minns faktiskt inte så noga. Kom där ett mejl från Unionen. Det handlade om en inbjudan till en föreläsning med Morgan Alling. Det är ju en trevlig prick tyckte jag. Visserligen känner jag honom inte, men han verkar han en del sköna åsikter. Om människovärde inte minst. Dessutom är jag, host.. harkel.., vän med honom på facebook. Det är i och för sig 4000 andra också…

I alla fall, så bestämde jag mig snabbare än vad det tar att säga kaffekopp att jag skulle gå och titta. Det var dessutom gratis. Gratis i Småland måste vara bra! Att ämnet var ”konsten att hantera besvärliga människor” gjorde inte saken sämre eftersom jag är erkänt duktig på att reta upp mig på idioterna runt omkring mig. Lätt tillspetsat förstås men i princip sant.

Idag var det alltså dags att åka dit och titta på vad han hade att erbjuda. Jag hade förstås helt glömt bort vad det var han skulle tala om. Men det var väl egentligen inte så oväntat. Jag har en tendens att glömma bort vissa ”detaljer” väldigt fort. Men jag åkte i alla fall dit, körde aningen vilse innan jag var framme och följde därefter en äldre man mot ingången. Annars hade jag nog inte hittat in. Det var ganska lång kö men det gick rätt fort att komma fram ändå.

Innanför dörrarna stod han, föreläsaren, och signerade sin bok. Jag gick fram och tittade men snål som jag är tänkte jag faktiskt inte köpa den. Visserligen läser jag numera böcker men så tänkte jag i alla fall. Jag gick istället in och satte mig. Det var trångt och fullsatt. Bästa platsen hade jag inte och jag fick mer eller mindre sitta som en påse nötter för att kunna se ordentligt. Så efter den fackliga introduktionen klev han upp på scenen. Eller fram på estraden eller vad man ska säga. Blixtsnabbt fångade han publiken och hade dem sedan i ett järngrepp i ungefär 90 minuter.

Jag, som inte är van vid föreläsningar, visste nog inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men att jag skulle kippa efter andan av skratt, nästan svimma, hade jag inte räknat med. Jag skrattade så jag fick ont i magen och jag grät både av skrattet och av hur rörd jag blev över det han hade att berätta. Men inte nog med det. Själva ämnet ligger mig så nära om hjärtat och jag kunde sätta mig in i situationerna han beskrev väldigt lätt. Hela föreläsningen blev på något sätt ett uppvaknande som skulle ta tio terapisessioner att uppnå. Kanske hade jag inte kunnat ta det till mig så bra om jag inte haft de där tio terapisessionerna i bagaget men det hör inte hit. Har ni möjlighet att gå på den här föreläsningen så ta chansen, det säger jag er. Ni kommer inte att ångra er. Då ska jag äta upp min hatt!

Det började lida mot sitt slut och där satt jag och önskade att Morgan skulle signera fler böcker efter föreläsningen för jag måste ha en! Klart han borde göra det! Och det gjorde han. Jag kände att jag var tvungen att prata med honom. Åtminstone berömma honom för allt det fantastiska. Och det gjorde jag. Det fick förstås gå undan eftersom jag ingalunda var ensam om att vilja ha boken. Ett par meningar utbytte vi. Jag sa att jag höll på med min egen bok och han verkade oväntat intresserad. Jag berömde honom för det han hade sagt och han tackade mig så mycket.

@Morgan: Du var en stor inspiration ikväll och jag vill sända dig min bok när den är klar! Jag önskar att jag kan göra lika stor skillnad för någon annan som du gjorde för mig ikväll. Tack!