Jag har inte varit världens muntergök i alla mina dagar.
Om jag ska drista mig till att göra någon jämförelse inom filmvärlden får jag
kanske lov att kalla mig Grumpy Old Man. Någon poäng med att se glad ut tycker
jag inte att det har funnits. Så resonerade jag åtminstone förr. Hur mycket
förr det handlar om ska jag låta vara osant. Jag vet helt enkelt inte när
skärningspunkten kom.
Dock har jag insett att det faktiskt finns en poäng med
att se glad ut och på så sätt glädja mina medmänniskor. Jag menar, det är inte det
att jag måste vara på topphumör hela tiden för att kosta på mig ett leende mot
den som sitter i kassan på ICA. Jag måste inte vara bundis med busschauffören
för att jag ler mot denna när jag går på bussen och jag måste inte tycka om
maten i lunchrestaurangen för att vara trevlig mot personalen. Det är knappast
deras fel att man inte har råd att köpa in ordentligt råmaterial till rätterna.
Vad kostar det mig egentligen? Någonstans såg jag en
uträkning på hur många muskler som används för att ser sur och butter ut. Jag
lovar att det är bra många mer än vad som behövs för ett leende. Dessutom blir
jag gladare av att vara hövlig mot mina medmänniskor! Det är en win-win
situation. Mitt leende smittar och även jag har gula tänder och inte den mest
perfekta tandrad man kan föreställa sig får jag ett mycket trevligare bemötande
om jag är trevlig själv.
Jag har förstås taskiga dagar som alla andra och lyckas
inte alltid. Men visst är det ändå lite trevligt med en busschaufför som hälsar
en välkommen, kassapersonal som ler mot en och restaurangpersonal som gör sitt
yttersta för att du ska trivas? Är inte det minsta du kan göra att offra ditt
leende mot dem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar