Det sunda förnuftets argument?!

Jag har gjort mig känd för att ha ganska starka åsikter i olika frågor. Det är självklart diplomatiskt uttryckt och det vet nog alla som känner mig. Jag ger mig aldrig om jag vet att jag har rätt i en diskussion även om jag på senare år börjat inse att vissa diskussioner är meningslösa. I de fallen är det lika bra att låta motståndaren tro att denne har vunnit. Det finns inget man kan säga eller göra för att vederbörande ska förstå vilka logiska luckor som kommer från dennes argumentering. Allt som oftast hamnar man på samma ställe. Där motståndet blir så trängt att det bara finns ett enda argument kvar att åberopa. Då kommer det… det infernaliskt korkade ”sunda förnuftet”.

För vad är egentligen sunt förnuft? Finns det någon objektiv sanning där man kan rada upp vad egentligen uttrycket innebär? Det ska väl vara något som alla vet, eller borde veta? Redan där faller det egentligen. Alla ”borde” veta. Men alla gör ju uppenbarligen inte det. Alla tar sina beslut utifrån de erfarenheter och kunskaper man har. Det sunda förnuftet som åberopas kan möjligen tillskrivas en större massa människor som har liknande bakgrund och som har samma typ av livserfarenheter. För det är onekligen så att detta sunda förnuft knappast kan sägas höra till instinkten. Det är något som bygger på erfarenhet. Det bygger också på att alla tänker på samma sätt. Att alla har samma värderingar.

Och dessutom. Om alla verkligen skulle tänka på samma sätt hela tiden. Skulle begreppet sunt förnuft existera då? Bygger inte hela grejen på att några tycker att andra gör fel. Vad skulle hända om alla gjorde rätt hela tiden? Tja, eftersom inga fel skulle inträffa skulle heller inte något kunna bli rätt. Det som skulle finnas kvar skulle vara ett enda stort är, utan värdering och utan mening.

Så nästa gång du känner dig manad att uttrycka detta fantastiskt dumma uttryck, tänk dig för och använd argument som faktiskt tillför sakfrågan något istället. Meningsskiljaktigheter kommer alltid att finnas. Dessa är bra för utvecklingen, både det personliga intellektets och den progress som sker av själva sakfrågan. Sluta upp med dessa dumheter. Tänk, argumentera och respektera istället. Att använda halmgubbe-argument säger trots allt mer om dig själv än om din motståndare.

Tommy Snöberg Söderberg

Ett tungt avsked!

Det är kanske bäst att ge lite bakgrund så min historia får den tyngd för er som den hade för mig? Fast det är nog omöjligt att förmedla de känslorna till ord tror jag. Det är så rysligt mycket bakgrundsinformation som egentligen behövs. Men jag ska göra mitt bästa för att komprimera den till ett läsbart format.

Som en del av er vet så följer jag ibland med på marknader som knalle. Det är min fru som äger firman men jag räknas till kategorin billig arbetskraft så jag är ofta delaktig. Hur som helst råder det ingen som helst tvekan om att kvaliteten på marknadsansvariga är tämligen ambivalent. Några har full koll på läget medan andra verkar har snurrat till det bortom all räddning innan de ens försökt komma igång med någon sorts struktur. Vissa av dem tycker man om och vissa inte. Det är väl som med alla andra människor, vissa klickar man med och med andra inte.

På en av alla de marknader som vi har besökt ett flertal gånger är det ett äldre par som skött ruljangsen. Jag har svårt för att sätta ålder på dem men i vilket fall som helst är det frågan om en bit över pensionsåldern. Jag kan inte hjälpa utan att tänka på hur länge de ska orka hålla på med detta, för det är onekligen ett stort ansvar och mycket jobb att vara marknadsansvarig. Det är mycket som ska klaffa som man kanske inte tänker på som genomsnittlig marknadsbesökare. Låt mig säga så här… det är mycket som ska funka både före och efter allmänhetens tillträde till marknadsområdet. Det ska fixas toaletter, ström, tillstånd för både det ena och det andra och renhållningen måste göras också.

Det här paret – Mona och Kennert – har varit favoriter. Liksom jag har skrivit ovan är det svårt att sätta fingret på varför. Jag nöjer mig med att konstatera faktum. Jag nöjer mig också med att konstatera att det fanns en viss oro för Kennerts hälsa. Jag visste att han var riktigt sjuk. Mina farhågor besannades vid ankomsten då det stått klart att han gått bort 14 dagar tidigare. Mona var förstås tagen, vem hade inte varit det? Men hon skötte marknaden precis som vanligt.

På mina rundvandringar fick jag syn på ovanstående. Något som verkligen rörde mig. Jag hade ingen möjlighet att lägga något men jag tycker gesten var så fin att jag kommer att gräma mig i många år för att jag inte gjorde det. Men något hände som fick mig än mer rörd än så. När det började närma sig slutet på marknaden kom Mona fram till oss och tackade ”för den här tiden” och kramade oss. Till saken hör att vi inte är knallar som varit på marknaden så rysligt ånga år. Men någon sorts koppling har det ändå hunnit bli. I det ögonblicket kändes det oerhört tungt. Skulle hon nu lämna arbetet med marknaden över till någon annan? Jag kände hennes saknad så oerhört starkt och blev så imponerad över hennes enorma engagemang.

Det var ett tungt avsked och farväl som ägde rum där under nedpackningen. Jag vill ta tillfället i akt och tacka för allt som har varit. Hoppas vi ses igen!

Tack Mona och tack Kennert!

Personangrepp, trakasserier och glåpord

För inte länge sedan blir jag utsatt för en blåsning nr jag skulle handla på nätet. Det är en tämligen lång historia och jag vet inte hur pass nära slutet den är heller. Det jag med säkerhet vet är att jag och några till har anmält personen till polisen för bedrägeri. Jag beskriver inte händelsen vidare och det är egentligen bara upptakten till vad jag kommer att behandla i det här blogginlägget.

Folk är uppretade, förbannade och besvikna. Jag förstår dem, jag är också irriterad över händelsen. Och det är klart att ju svårare ekonomisk förlust man har gjort desto högra svallar känslorna. För min egen del är den ekonomiska förlusten hanterbar, jag håller mig ganska lugn. Under tiden som jag ägnade mig åt att kräva tillbaka mina pengar (utan resultat kan tilläggas) vad jag förstås hårdare i tonen men av en anledning – att skydda min ekonomiska intressen.

Jag har ägnat mig åt egna spaningar. Jag vet precis vem vederbörande är, adressen och allt möjligt annat också. Jag ser inget fel i det om än för att stilla min egen nyfikenhet. Däremot finns det andra som inte varit lika behärskade av situationen. Det har förekommit vilda diskussioner i olika trådar på facebook där det jag benämner som bedrägeri har skett. Så vilda att de har övergått till rena hattrådar. Det har haglat glåpord direkt riktat mot ”skurken”. Det har talats vitt och brett OM denne, om vilka psykologiska sjukdomar vederbörande har. Inte eventuellt har utan verkligen HAR. Det är förstås spekulationer. Ingen av oss vet egentligen vad som ligger bakom det hela.

Likväl drar sig inte folk för att posta både det ena och och det andra av aggressiv karaktär. Märkte ni den diplomatiska omskrivningen? Aggressiv karaktär. Jo, det är väl det minsta man kan säga. Man har blandat in andra i meddelandeväxling och i princip anklagat andra för att vara delaktiga i lurendrejeriet. Utan det minsta bevis förstås. Och det är väl där min egentligen poäng kommer. Vem tjänar på detta??

Den drabbade får möjligen ur sig aggressioner men närmare någon legal lösning lär man inte komma. Det hjälper liksom inte att hota med att 70 personer ska åka dit eller något annat heller för den delen. Sist jag kollade fick man inte ta lagen i sina egna händer i det här landet och det av en anledning. Man får inte hota någon alldeles oavsett om man förlorat en massa pengar. Man får definitivt inte trakassera och man får faktiskt inte ens förolämpa om man ska vara riktigt petig. Det är väl tveksamt om den senare lagen har något reellt värde men så är det.

Låt polisen göra jobbet och sabotera inte utredningen. För oss drabbades egen skull!

Jakten på lyckan!

Min fulla övertygelse är att det finns mängder med människor där ute som ständigt jagar lyckan i en eller annan form. Jag säger en eller annan form för jag tror inte att lyckan ser likadan ut för två människor. Men kanske finns det nåt universellt ändå? Kanske kan vi alla vara överens om att det är ett inre lugn, att vara tillfreds med sig själv som är att jämställa med Nirvana, den yttersta lyckan? Jag är förstås ute och trampar på hal is här men jag tror faktiskt att om vi alla, med handen på hjärtat, skulle rannsaka oss själv är det just detta vi allra helst vill uppnå.

En del kan säkert sätta ekonomiskt överflöd i första rummet; den där bilen eller den där prylen. Men För mig är måttet på lycka inte av materiell natur. Det kanske kan tyckas så vid en första anblick men så är det inte. Jag bryr mig heller inte om att vara andra till lags bara för att få uppskattning. Det är ändå ingen äkta uppskattning om man måste anstränga sig för den. Jag tycker om de jag tycker om och de tycker om mig, precis som jag är, med alla mina fel och brister.

Det är få som står mig riktigt nära. Jag kan räkna dem på ena handens fingrar. Ni vet vilka ni är! Det behövs inte överflöd av vänner även om det skulle vara mysigt ibland. Men faktum är att jag hellre är själv än omger mig med falska vänner. Ni vet sådana som baktalar en vid första chans eller överger en när man har det som svårast. Falska människor och dubbelmoralister har jag inget till övers för, ni står längst ner på värdeskalan bland avskyvärd avskum!

Men är man bara tillfreds med sig själv behöver man inte denna falska uppskattning. Det inre lugnet infinner sig och man kan bara vara utan någon prestationsångest. Det är i alla fall lycka för mig!

Slit och släng…

Jag har ofta, nästan alltid förresten, förespråkat att man inte ska ta skit från någon när jag har varit stöd för andra människor. Om det är ett bra råd eller inte är väl inte upp till mig att avgöra men jag tycker att man måste tänka lite på sig själv också, inte bara vad omgivningen tycker. Därför har jag nu kommit till den insikt att jag måste leva som jag lär. Förespråkar jag att man inte ska ta någon skit så vore det väl själva fan om jag skulle ta emot själv? Nej, jag vägrar! När jag inte känner att jag får något tillbaka längre, från en kompis, vän eller släkting, kommer jag att gå vidare. Det finns ingen mening för mig att blicka i backspegeln och hoppas att någon ska förändra sig. Det är inte bara jag som ska dra det tunga lasset.

Jag tänker inte nämna några namn eller händelser, det är inte min stil. Men just nu känns det som att jag har blivit ganska ruttet behandlad faktiskt. Och jag tänker inte ta den skiten. Det är inte värt det för mig. Det känns bra att hjälpa andra och vara där, men det går till en viss gräns. Känner man inte ens att man är uppskattad så kan det lika gärna vara. Nu har jag fått nog! Jag vägrar vara en tunna man kan kasta all skit på för att sedan vända mig ryggen.